Vad innehåller den här platsen?

Krönika Att flytta från landet till Stockholm kan innebära att man är en svikare, skriver musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Jag sitter på tunnelbanan och är på väg till Transportstyrelsen för att förnya mitt körkort. I en av rutorna på deras hemsida ska man klicka i en ruta för att ange i vilket län du är för att genomföra din körkorts-förnyelse.

Stockholm, vad ligger det i för län?, tänker jag. Så jag vänder mig om till mannen som sitter bredvid mig och frågar:

– Du vilket län är det som vi är i?

Jag märker att mannen blir rädd. Han vänder sig mot rutan för att ta skydd.

”Nej nej nej! Oj”, tänker jag. Vad märkligt, folk brukar inte bli rädda för mig.

Jag har flyttat till Stockholm och Dalarna från Gällivare för snart ett år sedan och när man kommer från ett litet samhälle är man van att ha ett kort avstånd till människorna runt sig. Man kliver på och börjar samtala om stort och smått med gubbar man träffar i längdspåret och främlingar i matbutiken. Jag kanske får kalibrera om min sociala kompass nu när jag bor storstan, ta på mig skygglapparna och gå fort rakt framåt. Men jag tror inte det kommer bli så, jag kommer nog fortsätta att lägga näsan i blöt och fråga främlingar om vart vi befinner oss.

Som norrlänning har man ett märkligt förhållande till Stockholm. Att flytta från landet till stan betyder att man är en svikare som har övergett sin hembygd. Det är inte utan att man får höra det av andra landsbygdspersoner.

Här vill jag citera rocksångaren Mattias Alkberg från Luleå när han sjunger Norrbotten, du beter dig som ett fängelse. För Norrbotten vill ha dig kvar helst hela livet.

Men att navigera fram i livet med Stockholm och storstaden som ens motsats blir märkligt när du inte ens vet vad det är du är avogt inställd till.

Så nu är jag här för att ta reda på det. Var är jag? Och vad innehåller denna plats?

När jag jobbar i malmkvarnen och vi gör ett lyckat montage brukar vi säga att det blev som i Stockholm.

Det betyder att det blev fint.

Jag ser mig inte som en svikare, jag ser mig själv som en representant för saker jag tycker om, saker som har format mig. Gällivare är en sådan plats. Jag tror att det finns en hel del låtar att skriva om att vara en Gällivarebo i storstan och jag jobbar på med att skriva dom låtarna.

Tillbaka till tunnelbanevagnen och mannen som tar skydd från mina frågor. Jag hör en röst säga:

– Vi är i Stockholms län, Stockholm har ett eget län.

En kvinna som sitter stolsraden bredvid har sett hela händelseförloppet och nu tittar hon på mig med ett stort leende.

Jaha, säger jag och tackar innan jag kliver av på nästa station.