Är politikerna redo att hjälpa morgondagens industrijobb?

Omställning Mer än varannan industriarbetare jobbar på ett litet eller medelstort företag. Hur ska de klara kommande teknikskiften? Harald Gatu gick på spaning efter en industri­politik som kan ge småföretagen en hjälpande hand.

Inget sägs om hur den stora delen av svensk tillverkningsindustri – de små och medelstora företagen – ska kunna ställa om.

Ove Leichsenring

Han suckar och konstaterar att som vanligt går industripolitiken ­under radarn. Särskilt när det handlar om de ­mindre företagen, de med färre än 250 anställda.

– De intresserar inte politikerna.

Ove Leichsenring är ordförande i Swira, branschföreningen för svensk robotteknik. Föreningen vill hjälpa de mindre tillverkningsföretagen att öka sin konkurrenskraft genom robot­automation.

De mindre industriföretagen behöver stöd, anser han. Av samhället. 

– Se på den politiska debatten! Visst talas det om alla jättesatsningar i norr, på fossilfritt stål och batterifabriker. Allt detta är mycket positivt. Men inget sägs om hur den stora delen av svensk tillverkningsindustri – de små och medelstora företagen – ska kunna ställa om.

De nya jätteinvesteringarna i svensk ­industri innebär stora möjligheter även för de mindre företagen. Men också nya krav. Elektrifieringen av bilar, till ­exempel, tvingar många underleverantörer till nytänkande. För att bara ta en av utmaningarna: Drivlinan i en bil med förbränningsmotor har 1 400 detaljer medan en el­driven bil bara behöver cirka 200.

Kraven skärps också när större företag flyttar hem tillverkning. Med pandemin, och nu kriget i ­Ukraina, har det störningskänsliga nätet med globala leverantörskedjor utsatts för ­påfrestningar. De osäkra leveranserna har fått många större företag att se om sitt hus och flytta hem produktion.

– Då måste de mindre företagen ­kunna förse den hemvändande industrin med konkurrenskraftiga komponenter och tjänster som storföretagen behöver, säger Ove Leichsenring.

Så vad kan staten göra?

Ska staten över huvud taget göra någonting när elektrifieringen, digitaliseringen, den ökade automationen och den gröna omställningen närmar sig?

– Ibland behöver företagen en knuff så att det verkligen blir förnyelse och förändring, säger Göran Johnsson, före detta förbundsordförande för Metall och i dag styrelseordförande i Produktionslyftet.

Samhället kan göra mycket, anser han.

– Det gäller i synnerhet för de små och medelstora företagen. Om man är konkret och ligger nära företagens behov.

Göran Johnsson var en av dem som tog initiativ till Produktionslyftet. Året var 2007 och de mindre företagen var utsatta för tuffa påfrestningar i den globala konkurrensen. Tillsammans med IF Metall anslöt arbetsgivarna i Teknikföretagen och sedan dess har över 300 mindre industriföretag lyfts genom olika utvecklingsprogram.

– Det här arbetet skulle kunna ske i en helt annan skala om politikerna ville, säger han.

Problemet, enligt Göran Johnsson, är att så få politiker i dag ”har olja under naglarna”.

– Det är mer lockande att gå till ­bankomaten och hämta ut pengar än att prata om det som krävs för att pengarna ska hamna i bankomaten.

De små och medelstora industriföretagen är många och finns över hela Sverige. Vad gäller antalet jobb utgör de tillsammans en jätte. Enligt Statistiska centralbyrån arbetar 293 000 personer i industriföretag med färre än 250 anställda. Mer än varannan industri­anställd.

Men enligt Ove Leichsenring saknar de mindre företagen ofta nödvändiga resurser, och kunskap för att utveckla det produktionstekniska kunnandet.

– Statliga stödprogram som Robot­lyftet och Produktionslyftet har bidragit med mycket viktig expertkompetens till de mindre företagen.

Produktionslyftet i Växjö

Vad kan då ett sådant stöd innebära i praktiken? En morgon i våras besökte Dagens Arbete verkstadsföretaget Willo i Växjö. Delar av personalen hade samlats i konferensrummet och över en frukostmacka och en kopp kaffe fick de ta del av resultatet av 18 månaders förändringsarbete.

Alltför mycket material tvingades ­tidigare kasseras på grund av bristande kvalitet. Något måste göras och Willo anmälde sig till Produktionslyftets utvecklingsprogram.

På så vis fick företaget hjälp av en coach från Produktionslyftet. Eller snarare hjälp till självhjälp. Förändringen skulle komma inifrån företaget, från de anställda själva.

Ett sådant utvecklingsprogram löper i arton månader. Programmet förutsätter att två anställda genomgår ett utbildning i lean för att effektivisera processerna. Företaget betalar 34 000 kronor per månad för seminarier och coachning under sammanlagt 35 dagar utspridda över tiden.

Resultatet för Willo blev lyckat. Beslutsvägar kortades, informationen blev mer ändamålsenlig, kommunikationen snabbare och planeringen bättre.

Nu pekar siffrorna åt rätt håll. Andelen kasserat material har nästan halverats. Leveranserna sker uteslutande i rätt tid. Försäljningen har ökat, liksom antalet anställda.

Den här morgonen, när projektet avslutas, är coachen Lars-Gustaf Gustavsson från Produktionslyftet på plats. Han överräcker ett diplom till den som har lett förbättringsarbetet, lagerarbetaren Jennie Forzén. Hon kommer nu också att leda det fortsatta arbetet med att vässa verksamheten.

När Produktionslyftet startade för 15 år sedan hade de mindre industriföretagen levt under 10 eller 15 års fördjupad globalisering. Kommunismens fall i öst, Kinas entré på världsmarknaden, det svenska EU-inträdet, den nya informationstekniken – på några år hade förutsättningarna att bedriva produktion i grunden förändrats. Nya möjligheter, men också tuffare konkurrens.

Då, i början av 2000-talet, var ­ordet industripolitik sedan länge tabubelagt. Erfarenheterna från 1970-talet avskräckte. Då pumpade staten in stora belopp i företag som höll på att duka under i konkurrensen. Miljardrullningarna misslyckades för det mesta. På 1980-­talet överlät politikerna initiativet till marknaden, den ansågs veta bäst.

Men efter finanskraschen 2008 började synen på statens ansvar så smått att förändras. Marknaden fungerade inte längre enligt läroböckerna.

Det som hände var att en oreglerad finansmarknad körde in i väggen och drog med sig livskraftiga industriföretag. I Sverige försvann 100 000 industrijobb i samband med finanskrisen. Inte för att företagen var i dåligt tillstånd utan för att det internationella betalningssystemet säckade ihop.
Runt om i världen hördes en ny debatt om hur ekonomin – med statens hjälp – skulle kunna göras mer stabil, med mer industri och mindre spekulativ, riskfylld finansekonomi.

Förutom Willo i Växjö har 300 andra företag deltagit i Produktionslyftets utvecklingsprogram. Syftet är att ”skapa kraft att förändra genom att mobilisera ledningen, medarbetarna och den fackliga organisationen i ett gemensamt förbättringsarbete” som Produktionslyftets programdirektör Birgitta Öjmertz uttrycker det. Ett viktigt arbete som behöver politisk uppmärksamhet, tycker hon.

– Behovet av att företagen har kraft att förändra och ställa om tydliggörs alltmer i de här tiderna med stora förändringar och utmaningar för både företag och samhället. Det behövs både för konkurrenskraften och för att bidra till lösningarna på samhällsutmaningarna.

Utan att vilja ge sig in i en partipolitisk diskussion tycker hon att det är lite si och så med den politiska förståelsen för vad som krävs för att utveckla de mindre industriföretagen.

– Man kan väl säga att intresset har varierat under tid, säger hon.

Nu är det för mycket tillfälliga kampanjer i stället för att jobba på lång sikt och finnas över tid.

Birgitta Öjmertz.

Politiken skulle kunna göra så mycket mer för att systematiskt utveckla den långsiktiga växtkraften hos de mindre företagen, menar hon. Men det finns ingen samlad och långsiktig drivkraft.

Bland annat skulle Birgitta Öjmertz vilja att de pengar som kommer från EU:s olika strukturfonder användes mycket bättre och mer långsiktigt.

– Nu är det för mycket tillfälliga kampanjer i stället för att jobba på lång sikt och finnas över tid. Men då måste man veta vad man vill uppnå. Nu finns inte en tydlig röd tråd, och man lyssnar inte tillräckligt mycket till företagens behov.

Bidraget från samhället är i dag blygsamt. Produktionslyftet får fyra miljoner kronor per år från Tillväxtverket plus ytterligare två miljoner från det statliga innovationsprogrammet Produktion 2030 för det övergripande arbetet. Kostnaderna för coachningen står företagen själva för. Ibland kan de ­mindre företagen söka bidrag för en del av kostnaderna.

Är inte det rimligt eftersom det är företagen själva som tjänar på att utveckla verksamheten?

– Jo, absolut. Det är rimligt att de större företagen själva betalar. Däremot måste man hjälpa de minsta företagen att ta steget. Risken är annars att man missar de mindre företagen. De saknar oftast de nödvändiga resurserna.

Inför valet 2014 lanserade Socialdemokraterna ett program för nyindustrialisering av Sverige. För den industrifackliga grenen av arbetarrörelsen var det ljuv musik.

Länge hade facket irriterats över ledande socialdemokraters ljumma intresse för tillverkningsindustrin. Som när Göran Johnsson, i egenskap av Metalls förbundsordförande, tillsammans med företagsledaren Carl Bennet uppvaktade statsminister Göran Persson med en rad industripolitiska krav. Statsministern läste och konstaterade uppgivet: ”Det här är nog bra, men jag har ingen som jag kan sätta det i händerna på.”

Med Stefan Löfven som partiordförande blev det ändring. Han tog med sig tankarna i IF Metalls program för nyindustrialisering av Sverige. Nu var det dags att lyfta in industrifrågorna i politikens finrum, i synnerhet efter Fredrik Reinfeldts konstaterande att industrin i princip var borta – ”basically gone” – från svensk mark.

Ansvaret för nyindustrialiseringen ­lades i händerna på näringsministern Mikael Damberg som drog i gång en strategi på temat Smart industri.

Strategin utlöste en rad konkreta satsningar. Tempot var högt och den som då hörde näringsministern dra upp riktlinjerna matades med en mängd olika etiketter. Först var det fyra fokusområden: Industri 4.0, Hållbar produktion, Kunskapslyft industrin och Testbädd Sverige.

Till det lades flera olika satsningar: Digitaliseringslyftet, Tillverkning i Sverige, Strategisk kompetensförsörjning i industriföretag, Robotlyftet, Smart industri i regionerna, Insatser för stärkt investeringsfrämjande, Jobbsprånget, Kunskapslyftet … och så vidare. En stor del av satsningarna avsåg de mindre före­tagen.

Robotlyftet i Malung

Några år senare, när nyindustrialiseringsprogrammet börjat rulla, satte sig företagaren Pontus Säfström i sin bil och körde de tretton milen från Malung till Borlänge. Hemma i Malung ­kämpade hans företag Västerdalarnas mekaniska industri AB, VMI AB, med de vardagliga bekymren: Öka produktiviteten, få ner kostnaderna, hitta kompetent personal. Han gick med i Robotlyftet.

Det var en satsning som med 80 statliga miljoner under några år skulle få de mindre industriföretagen att se om sitt hus när det gällde automation och robotisering. Genom Robotlyftet kunde företagen få experthjälp med att se över produktionsflödena och automatisera där det var motiverat. Dessutom till en mycket låg kostnad, ljusår från saftiga konsultfakturor.

– Att automatisera är ett stort kliv att ta. Särskilt för ett småföretag som har ont om folk, ont om tid, ont om resurser, säger Pontus Säfström och fortsätter:

– Robotlyftet betydde mycket för oss, vi fick någon att hålla i handen. Den förändring som genomfördes under ett år skulle annars ha tagit betydligt längre tid.

Nu ser framtiden ljus ut. Investeringarna har stärkt företaget. I dag har företaget två robotceller och en utökad kundkrets. Gamla kunder beställer mer och nya kunder har tillkommit. Personalstyrkan har utökats till sex heltidsanställda och två timanställda.

– Vi står inför ett hektiskt andra halvår i år och vi funderar på att investera i ytterligare en robotcell.

Pontus Säfström är långt ifrån ensam. Över 200 företag har genomfört olika automationsprogram via Robotlyftet. Men projektet var tidsbegränsat och i fjol tog de statliga pengarna slut. Inga signaler hördes om en fortsättning. Vilket har förvånat branschen, i synnerhet som utvärderingen var mycket positiv.

– Efter Mikael Dambergs ambitiösa industristrategi hände ingenting. Det var som om luften gått ur trots alla positiva erfarenheter av att satsningarna verkligen nådde ut, säger Ove Leichsenring, ordförande i Swira.

Aleksandar Zuza är näringspolitisk utredare vid IF Metall. Han förväntar sig att regeringen utlovar mera pengar för framtida satsningar.

Nu är det mycket stora, fina ord. Men, säger Aleksandar Zuza, de betyder inte mycket om det inte finns några pengar bakom dem.

– Regeringen säger rätt saker. Problemet är att vi inte har sett några nya pengar. Med januariavtalet var det som om industrifrågorna tyvärr hamnade i byrålådan.

Regeringen säger rätt saker. Problemet är att vi inte har sett några nya pengar.

Aleksandar Zuza, utredare på IF Metall.

Han tycker att den strategi som regeringen sjösatte efter valet 2014, Smart industri, var bra eftersom den följdes upp av en rad konkreta satsningar.

– Däremot kan jag inte se att näringsministerns ”uppdaterade” strategi har några konkreta åtgärder kopplade till sig.

Grejen är, fortsätter Zuza, att det inte behövs några större summor för att få stor effekt. Lite pengar ger hög utväxling.

– Titta på Robotlyftet. Det var ju inga astronomiska belopp som anslogs. Men utvärderingen av projektet är mycket positivt.

Samma sak med Produktionslyftet.

– De har nått många företag med gott resultat, mycket tack vare att de har coacher med god insikt i företagen, som känner till den lokala verksamheten. Ändå har de haft mycket svårt att få pengar till sin verksamhet.

Aleksandar Zuza talar om ”ekosystemet” ute i landet, en bra struktur med nätverk där företagen samarbetar med olika universitet och högskolor, där IUC, de industriella utvecklingscentrum som finns i de flesta regioner, ofta är navet i samarbetet och där facken ingår som delägare tillsammans med det lokala näringslivet och samhället.

– Det här är den svenska modellen på lokal nivå, säger Aleksandar Zuza. Den skulle kunna utvecklas till något ännu bättre om staten var mer offensiv i sina satsningar. Det krävs så lite för att få ut ännu mer.

92 miljoner som inte blev

Lite pengar kan ge mycket. Det tycks de flesta vara överens om. Statens stöd till de mindre industriföretagen handlar inte om några astronomiska belopp. Och staten ska ge stöd, det är näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson övertygad om.

– Ja, staten ska stötta. I första hand genom kunskapsöverföring och tillgång till ny teknik.

Han nämner Robotlyftet och Digitaliseringslyftet som bra exempel på att man med statens hjälp kan sprida den kunskap som finns i stora bolag till ­mindre bolag.

– Ta digitaliseringen till exempel. Alla de små företagen vet att de behöver digitalisera för att hänga med i konkurrensen, men det är väldigt svårt för dem att konkret veta hur de ska göra. Det är just det vi ska använda staten till, att hjälpa till att sprida kunskapen.

Det är vår absoluta ambition att fortsätta programmen eftersom de har beskrivits som sådana succéer och varit väldigt omtyckta.

Karl-Petter Thorwaldsson, näringsminister.

Efter att pengarna från Smart industri-satsningen tog slut har det dock inte hänt mycket. I höstas fanns en satsning på 92 miljoner kronor i budgeten. Pengarna skulle gå till ett ”grönt och digitalt omställningslyft” för de små och medelstora industriföretagen. Idén kom från de så kallade samverkansprogram som regeringen har tillsammans med parterna på arbetsmarknaden, facken och arbetsgivarna.

Men det blev inga pengar. En annan budget vann majoritet av riksdagen, Moderaternas och Kristdemokraternas. I deras budget fanns inte de 92 miljonerna med. Karl-Petter Thorwaldsson:

– Tyvärr blev det så. Jag har pratat med Moderaterna om skälet till varför de sparar på resurser till små och medelstora företag. Det enda svar jag har fått är att det var en nyhet i budgeten och de valde att stryka allt som var nytt.

Karl-Petter Thorwaldsson hoppas att pengarna ska finnas med i nästa budget.

– Jag tror inte att det finns något ­ideologiskt motstånd från Moderaterna att backa upp små och medelstora företag.

Det blir alltså pengar till olika lyft som stärker de mindre industriföretagen om Karl-Petter Thorwaldsson får fortsätta som näringsminister efter valet?

– Det är vår absoluta ambition att fortsätta programmen eftersom de har beskrivits som sådana succéer och varit väldigt omtyckta. Jag ska göra allt jag kan för att få det genom riksdagen.

Stödet från näringslivet är påtagligt, enligt Karl-Petter Thorwaldsson. De stora företagen vill – med statens hjälp – dela med sig av sin kunskap till de små.

– De stora företagen är helt plötsligt intresserade av statens hjälp. Det har ju varit litet av tabu under flera decennier. Men nu verkar man vara intresserade av att staten ska ha den rollen igen.

Vad kan det bero på?

– Det kan vara det nya säkerhets­politiska läget. Men jag kan också tro att man kan nå konkurrensfördelar genom att bygga upp kunskap hos andra. Man ser inte bara till det egna företagets satsningar utan man inser att det blir starkare om man gör det tillsammans.

Han sammanfattar sin bild av läget:

– Staten är het.

I vilken mån hettan räcker för att ge de mindre industriföretagen lite stugvärme kommer att avläsas i den kommande höstbudgeten. 

Läs också

”Sverige behöver en industri­minister”

När inte ens kompetensförsörjningen i de försvarspolitiska frågorna kommer upp på agendan så kan man undra var industrins frågor – utöver energi – hamnar, skriver Peter Bryntesson och Martin Lidén på Fordonskomponentgruppen.