Ett gott råd: var lite otydlig

Krönika Den som vill ge ett gott råd måste vara lite vag, annars finns risken att rådet går att följa.

Hjälp, hur ska jag göra? Då och då söker alla goda råd. Sådana kan delas in i olika sorter. Som dåliga. Eller de du inte vill höra – eftersom du egentligen redan vet, men inte orkar eller vill göra rätt.

Det kan illustreras med författaren Ernest Hemingways tragiska öde. ”Om du kan skilja mellan ett gott råd och ett dåligt råd, har du ingen användning för råd”, skrev han. Och framställde sig själv som en som alltid visste bäst. Ändå rådde han varken på sitt supande eller sitt deppande, utan tog till sist livet av sig.

Varje barndom simmar i hela älvar av förmaningar. Ät med besticken. Väg inte på stolen. Tänk först och tala sedan. Som liten frågade jag hål i huvudet på mamma. Hur mycket socker? Salt? Mjöl? Vad som än var i bunken svarade hon alltid självklart: äsch, ha i lite lagom. Pappa fick också tusen frågor. Till exempel om konsten att få fast skruvar. Hans ständiga paroll löd: dra åt lite lagom.

Ännu ivrigare än jag sökte råd, delade jag ut egna. Jag spåddes en lysande karriär som besserwisser. För det är ju mycket roligare att ge ett råd än att följa ett. Det nöjet är centralt i alla mänskliga relationer. Att passa på och påpeka hur något kunde göras bättre ger reptilhjärnan en behaglig kick. Eller ännu bättre, att få ynnesten att tillfrågas om hur man ska göra. Då känner man sig viktig!

Det sista förklarar varför orakel, gurus, vise män och spågummor i alla tider gärna uttryckt sig mer eller mindre dimmigt. Det som är svårbegripligt formulerat tar i regel mer tid att framföra än det kärnfulla, vilket en talare kan se som en fördel i stunden – att ha publikens uppmärksamhet lite längre. Och det lagom diffusa är svårare att beslå som felaktigt eller nonsens.

Den där kalkylerade vagheten i vissa goda råd tjänar också till att säkra verksamhetens överlevnad på sikt. För om vägledarna från början talade glasklart och lättfattligt skulle folk ha mycket större chans att kunna följa instruktionerna, bli av med sina bekymmer – och då inte komma tillbaka och fråga mer.

Företag lägger oändlig möda på strategier som ska få kunderna att stanna kvar, vilket inbegriper allt från att dra omvägar till butikens utgång, till att rent ut sagt göra människor beroende. På samma sätt måste den som vill verka allvetande formulera sig lagom luddigt, så att skaran av undrande förblir just undrande och därmed trogen.

Så om du ställs inför någon försäkringskonsult eller livscoach vars långa tirader du inte fattar, kom ihåg att det nog inte är ditt fel. Det är i alla fall mitt råd.