Utan kamp förtvinar våra solidariska rötter

Krönika När få, om ens någon, upplevt fackliga kraftmätningar i praktiken lockar låtsaslösningarna – som fantasier om ett svenskare Sverige, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.

OM SKRIBENTEN

Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.

Vad händer med ett land eller i en fabrik när många vet att arbetskamrater och grannar har röstat för att de inte borde vara där?

Och vad händer med en fackförening – en organisation som bygger på att arbetare ska hålla samman oavsett olikheter – när medlemmarna klyvs efter sådana linjer?

Under semestern ägnade jag några dagar åt att kitta fönster på vår lilla sommarstuga. Det är en pillig syssla och en kompis brukar säga att man behöver kitta minst tre fönster vid samma tillfälle, först då börjar handlaget komma. Även om resultatet inte blev perfekt kommer fönsterbågarna förhoppningsvis att stå emot sol och regn några år till utan att ruttna.

Värre är det med vårt samhälle där sprickor i samhällskittet släppt rötan in i kärnvirket. Att åtskilliga löntagare röstar mot sina gemensamma klassintressen är inget nytt – utan stöd från arbetare och lägre tjänstemän skulle den ekonomiska eliten aldrig ha skuggan av en chans i fria val.

Men det den svenska borgerligheten nu lyckats med är värre, att slå en kil djupt in i våra led med hjälp av rasism, nödtorftigt maskerad med kodord som ”integration”, ”lag och ordning” och ”samhällskollaps”.

Förklaringarna till valresultatet är oräkneliga – minskat valdeltagande, betalda trollfabriker, massiva lögnkampanjer om allt från elbrist till kriminalitet – alla lika ytliga som klagomålen att ”debatten inte handlade om våra frågor.”

Inte ens de proffsigaste reklamkampanjer eller bäst tajmade utspel (som vi sett mer än nog av) eller de klokaste förslagen på jämlikhetsreformer (som vi sett lite för få av) skulle själva kunnat vända det skifte som ligger bakom valresultatet.

Vi behöver gå djupare för att förstå hur har vi hamnat här och vad vi kan göra åt det. Att sparka neråt-lösningar och högt tonläge kan ge politiskt genomslag är ingen nyhet, det är snarare det normala när tilliten är låg, till institutioner och människor emellan. Det samhälle vi lever i, det kapitalistiska, bygger på konkurrens och allas kamp mot alla, värderingar som ständigt formar människor och relationer.

Arbetarrörelsens grund är den motsatta: solidaritet och sammanhållning. Inte genom moralisk överlägsenhet utan av nödtvång, bara tillsammans kan vi hävda vår rätt, det som skadar dig skadar också mig.

Men sådana tankar växer inte automatiskt av att vara arbetare, av att sopa trappor eller dra i skruv. Inte ens raden ”Fackavgift” på lönespecen gör oss automatiskt mer solidariska.

Ett sådant medvetande är frukten av erfarenhet och handling.

Och här finns problemet.

Vi har för liten erfarenhet av gemensamma strider. När folkrörelsorganiserade strider ersätts av reklamkampanjer och medlemsdemokrati med anställda proffs, då sågar arbetarrörelsen av den gren den sitter på. När politik och facklig strategi är att anpassa sig till storföretagens krav på konkurrenskraft – då förtvinar rötterna.

Under mitt yrkesliv har jag en enda gång varit med om en (laglig) strejk – storkonflikten 1980. En toppstyrd och förlorad strid som egentligen var en lockout där arbetsgivarna, med Curt Nicolins ord, ”satte klackarna i backen”.

Mycket få av mina arbetskamrater har ens varit med om så mycket. Minnet av att vi har en kamporganisation, att vi genom att hålla samman faktiskt är en kamporganisation, som kan jämna ut styrkeförhållandena på jobbet är blekt och teoretiskt.

Fackliga muskler som inte används förtvinar och med dem insikten om behovet att hålla samman. Denna avsaknad av självupplevd solidaritet kan nu kasseras in politiskt av arbetarrörelsens fiender, ända ut i den avgrund där vissa människors rätt att finnas ibland oss ifrågasätts.

Lika lite som någon blir bra på att kitta fönster genom att kolla på en Youtube-video, lika lite räcker det att gå fackliga kurser för att skapa sammanhållning i våra led. Vi behöver öva för att lära oss solidaritetens hantverk i praktiken.

Nu står en lågkonjunktur runt knuten, krig rasar i Ukraina och klimatkrisen accelererar världen över. Då är det lätt att bli missmodig eller lockas av låtsaslösningar, att drömma om revansch i nästa val eller fantasier om ett svenskare Sverige.

Oavsett vad vi röstat på eller önskar oss står vi alla inför samma hot och vi har fortfarande bara varandra att lita till. Då gäller det att vi tätar sprickorna och gör det grundligt. Det räcker inte att blaska på lite ny färg, hur blank den än verkar vara, nytt kitt måste på som håller samman och tätar.

Det jobbet kan ingen annan än vi själva göra, på varje arbetsplats och i varje fackförening. Det blir inte perfekt i början, men om vi inte tränar oss i konsten att slåss tillsammans är vi förlorare allihop.