Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Utan kamp förtvinar våra solidariska rötter

20 september, 2022

Skrivet av

Krönika När få, om ens någon, upplevt fackliga kraftmätningar i praktiken lockar låtsaslösningarna – som fantasier om ett svenskare Sverige, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.

Lars Henriksson, skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.

OM SKRIBENTEN

Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.

Vad händer med ett land eller i en fabrik när många vet att arbetskamrater och grannar har röstat för att de inte borde vara där?

Och vad händer med en fackförening – en organisation som bygger på att arbetare ska hålla samman oavsett olikheter – när medlemmarna klyvs efter sådana linjer?

Under semestern ägnade jag några dagar åt att kitta fönster på vår lilla sommarstuga. Det är en pillig syssla och en kompis brukar säga att man behöver kitta minst tre fönster vid samma tillfälle, först då börjar handlaget komma. Även om resultatet inte blev perfekt kommer fönsterbågarna förhoppningsvis att stå emot sol och regn några år till utan att ruttna.

Värre är det med vårt samhälle där sprickor i samhällskittet släppt rötan in i kärnvirket. Att åtskilliga löntagare röstar mot sina gemensamma klassintressen är inget nytt – utan stöd från arbetare och lägre tjänstemän skulle den ekonomiska eliten aldrig ha skuggan av en chans i fria val.

Men det den svenska borgerligheten nu lyckats med är värre, att slå en kil djupt in i våra led med hjälp av rasism, nödtorftigt maskerad med kodord som ”integration”, ”lag och ordning” och ”samhällskollaps”.

Förklaringarna till valresultatet är oräkneliga – minskat valdeltagande, betalda trollfabriker, massiva lögnkampanjer om allt från elbrist till kriminalitet – alla lika ytliga som klagomålen att ”debatten inte handlade om våra frågor.”

Inte ens de proffsigaste reklamkampanjer eller bäst tajmade utspel (som vi sett mer än nog av) eller de klokaste förslagen på jämlikhetsreformer (som vi sett lite för få av) skulle själva kunnat vända det skifte som ligger bakom valresultatet.

Vi behöver gå djupare för att förstå hur har vi hamnat här och vad vi kan göra åt det. Att sparka neråt-lösningar och högt tonläge kan ge politiskt genomslag är ingen nyhet, det är snarare det normala när tilliten är låg, till institutioner och människor emellan. Det samhälle vi lever i, det kapitalistiska, bygger på konkurrens och allas kamp mot alla, värderingar som ständigt formar människor och relationer.

Arbetarrörelsens grund är den motsatta: solidaritet och sammanhållning. Inte genom moralisk överlägsenhet utan av nödtvång, bara tillsammans kan vi hävda vår rätt, det som skadar dig skadar också mig.

Men sådana tankar växer inte automatiskt av att vara arbetare, av att sopa trappor eller dra i skruv. Inte ens raden ”Fackavgift” på lönespecen gör oss automatiskt mer solidariska.

Ett sådant medvetande är frukten av erfarenhet och handling.

Och här finns problemet.

Vi har för liten erfarenhet av gemensamma strider. När folkrörelsorganiserade strider ersätts av reklamkampanjer och medlemsdemokrati med anställda proffs, då sågar arbetarrörelsen av den gren den sitter på. När politik och facklig strategi att anpassa sig till storföretagens krav på konkurrenskraft – då förtvinar rötterna.

Under mitt yrkesliv har jag en enda gång varit med om en (laglig) strejk – storkonflikten 1980. En toppstyrd och förlorad strid som egentligen var en lockout där arbetsgivarna, med Curt Nicolins ord, ”satte klackarna i backen”.

Mycket få av mina arbetskamrater har ens varit med om så mycket. Minnet av att vi har en kamporganisation, att vi genom att hålla samman faktiskt är en kamporganisation, som kan jämna ut styrkeförhållandena på jobbet är blekt och teoretiskt.

Fackliga muskler som inte används förtvinar och med dem insikten om behovet att hålla samman. Denna avsaknad av självupplevd solidaritet kan nu kasseras in politiskt av arbetarrörelsens fiender, ända ut i den avgrund där vissa människors rätt att finnas ibland oss ifrågasätts.

Lika lite som någon blir bra på att kitta fönster genom att kolla på en Youtube-video, lika lite räcker det att gå fackliga kurser för att skapa sammanhållning i våra led. Vi behöver öva för att lära oss solidaritetens hantverk i praktiken.

Nu står en lågkonjunktur runt knuten, krig rasar i Ukraina och klimatkrisen accelererar världen över. Då är det lätt att bli missmodig eller lockas av låtsaslösningar, att drömma om revansch i nästa val eller fantasier om ett svenskare Sverige.

Oavsett vad vi röstat på eller önskar oss står vi alla inför samma hot och vi har fortfarande bara varandra att lita till. Då gäller det att vi tätar sprickorna och gör det grundligt. Det räcker inte att blaska på lite ny färg, hur blank den än verkar vara, nytt kitt måste på som håller samman och tätar.

Det jobbet kan ingen annan än vi själva göra, på varje arbetsplats och i varje fackförening. Det blir inte perfekt i början, men om vi inte tränar oss i konsten att slåss tillsammans är vi förlorare allihop.

Delta i debatten!

Håller du med? Eller absolut inte? Skriv till oss om du också vill delta i debatten.

Janna Ayres
Debattredaktör
Ja@da.se

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

”Vi måste hitta det vi tror på”

”Vi måste hitta det vi tror på”

Vi har fått ett valresultat där många arbetare röstat emot sina egna intressen. I dagens känslodebatt saknar jag den ideologiska grunden, skriver Dan Strängby.

Lite vila innan utmaningarna

Lite vila innan utmaningarna

Efter en intensiv kongress kommer ett viktigt val och en ny avtalsrörelse. Nu samlar vi krafterna, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

”Vi måste försvara oss mot de politiska attackerna”

”Vi måste försvara oss mot de politiska attackerna”

Las, pensionen och strejkrätten. Vi måste angripa den förda politiken högljutt – låt inte allt handla om invandring, skriver Jasmin Cosic på IF Metall i Östergötland.

Förloraren blir vinnare

Förloraren blir vinnare

Helle Klein: Ulf Kristerssons M förlorade stort men de ler för att regeringstaburetterna hägrar. Och nu har Sverige ett av västvärldens största högerextrema partier i regeringsmakten.

Kan valresultatet vara en välsignelse?

Kan valresultatet vara en välsignelse?

Kanske är det det som krävs, att Socialdemokraterna inte sitter vid makten utan får knyta näven i fickan och komma tillbaka starkare, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Den anständiga högerns haveri

Den anständiga högerns haveri

Det blev som väntat en valrysare och valvakan pågår än. När detta skrivs har 1500 valdistrikts röster räknats och det är ännu mycket jämnt. Den rödgröna sidan leder och skulle detta resultat stå sig när alla röster är räknade blir Magdalena Andersson ny statsminister. Det skulle då stämma överens med både TV4:s och SVTs vallokalsundersökningar. […]

”Vi vill skapa jobb genom att leda klimatomställningen”

”Vi vill skapa jobb genom att leda klimatomställningen”

Regeringens mål är tydligt: de nya jobben som klimatomställningen skapar ska hamna i Sverige, skriver utrikeshandelsminister Anna Hallberg (S) och IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Skydds­ombudens framtid står på spel i valet”

”Skydds­ombudens framtid står på spel i valet”

Johan Danielsson (S): Både M och SD driver förslag som riskerar att vingklippa det lokala skyddsombudsarbetet.

Arbetarnas frågor som S ska driva efter valet

Arbetarnas frågor som S ska driva efter valet

Industriarbetarna bidrar till samhällets resurser – samhället ska också finnas där för arbetarna, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson och Jim Svensk Larm, pappersarbetare som kandiderar till riksdagen för S.