”Vi måste hitta det vi tror på”

Debatt Vi har fått ett valresultat där många arbetare röstat emot sina egna intressen. I dagens känslodebatt saknar jag den ideologiska grunden, skriver Dan Strängby.

Om skribenten:

Dan Strängby jobbar på Gyllensvaans Möbler utanför Falköping sedan 1990. Sitter i klubbstyrelsen, avdelningsstyrelsen i Västra Götaland samt i GS förbundsstyrelse.

När jag kör truck och lastar lastbilar kräver det att jag är koncentrerad. Rätt artikel ska stå på rätt plats på bilen, inget gods får bli skadat. Det är ett högt tempo. När klockan ringer för hemgång är jag som regel ganska trött.

Just den här dagen är det något som stör mig. Jag försöker förstå världen och människorna där utanför. Valresultatet förbryllar mig.

En sak har jag lärt mig. En väljarkår är aldrig rationell. Inte någonstans i välden och alltså inte heller i Sverige.

Jag tittar på några av de förslag som partierna till höger har sagt att de ska genomföra: Sänkt a-kassa, begränsningar i strejkrätten, återinföra stupstocken i sjukförsäkringssystemet, begränsa de regionala skyddsombudens tillträdesrätt.

Rent konkret är detta reformer som påverkar lönen och arbetsvillkoren negativt för mig och mina arbetskamrater. Att rösta för dessa förslag blir ologiskt.

Hur kan det bli så här? Jag vi är inte ensamma. Titta exempelvis på Sydafrika. Efter decennier av förtryck fick den svarta delen av befolkningen rösta i fria demokratiska val. Nelson Mandela vann med över 60 procent majoritet. Men cirka 40 procent röstade inte på Mandela. De röstade på den regim som hade plågat dem i så många år.

Det finns inget svar på varför det ser ut så här, ingen logik. Mer än att vi är känslomänniskor, agerar utifrån känslor, inte logik.

Jag har stor respekt för att man hittar olika infallsvinklar i olika frågor. Men vi måste utgå från fakta – debatten som förs nu är påminner mest om pajkastning och är helt ointressant.

Det är nu jag saknar den ideologiska diskussionen. Om vi bortser från de mest extrema ideologierna på höger och vänsterkanterna så är ideologier något fint som utvecklar ett demokratiskt samhälle.

Hittar man sin ideologi, vad man tror på och står för och förankrar det i fakta som finns att tillgå, då definierar man sig som människa. Och då blir allt blir så mycket enklare. Vem är jag? Vad står jag för?

Demokratin firade 100 år 2021. Vi får aldrig ta den för given. Min farsa föddes 1917. Han växte upp med tjänstehjonsstadgan som gav arbetsgivarna laglig rätt att prygla sina anställda. Lagen avskaffades 1925. Det är inte länge sedan.

Arbetarrörelsen har på demokratisk väg undanröjt sådana lagar. Under decennier av facklig-politiskt arbete man lyckats skapa ett regelverk som gör tillvaron dräglig, eller till och med bra för oss arbetare.

De paroller som arbetarrörelsen skapade redan förrförra seklet är i dag kanske mer brännande aktuella än någonsin tidigare. Människan lika värde, jämställdhet mellan man och kvinna, rättvisa löner.

Mitt arbete och mina uppdrag i GS definierar mig som människa. Jag börjar därifrån. Jag känner mig trygg med min ideologi. Det känns skönt.