Inflationen slår hårt mot alla – men allra mest mot dem som har små marginaler. Hur facken hanterar det kan avgöra om LO håller samman eller inte i avtalsrörelsen.
– Det här sätter hela LO:s möjlighet att komma överens på ett enormt prov, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.
Just nu sitter LO-förbunden och försöker enas om frågor de ska driva tillsammans i avtalsrörelsen. I slutet av oktober ska de vara klara.
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson är inte alls säker på om de lyckas enas om en gemensam plattform. På ett seminarium under torsdagen sa han att många LO-medlemmar drabbas extremt hårt av inflationen, och har i princip noll marginaler.
– Våra medlemmar har inga marginaler. De lever på riktigt ur hand i mun. Det enda de kan göra är att sluta äta, i princip. De kommer att få ta lån för att betala elräkningar, de kommer att få ta lån för att betala räntor. Det här sätter hela LO:s möjligheter att komma överens på ett enormt prov.
Torbjörn Johansson anser att extraordinära åtgärder krävs.
– Det här kommer inte att bli utan en hel del blodspillan på ett eller annat sätt. Till det får man lägga att vinster är extremt höga, utdelningar är höga, direktörernas löner skenar. Ska det här fungera så krävs det en solidaritet mellan klasserna. Där man faktiskt sansar sig på alla sidor.
Våra medlemmar har inga marginaler. De lever på riktigt ur hand i mun. Det enda de kan göra är att sluta äta, i princip.
Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare.
Vissa förbund – till exempel de inom 6F – har sagt att man vill att LO ska satsa på reallöneökningar trots inflationen, medan andra, som IF Metall och Kommunal, tycker att det är viktigare att inte bidra till en lönedriven inflation. ”Inflationen slår hårdast mot dem som har det sämst”, heter det från båda de förbunden.
– Vi har arbetare som inte kan försörja sig trots att de arbetar och sliter, säger Kommunals avtalssekreterare Johan Ingelskog.
– Vi gör allt för att få ner inflationstrycket i Sverige och det är Kommunal beredda ta ansvar för.
IF Metalls avtalssekreterare IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger:
– Det handlar inte om samhällsansvar, det är ren självbevarelsedrift.
Men just för att de med minst marginaler drabbas hårdast, tycker de också att det behövs någon form av låglönesatsning. Hur den ska se ut är en fråga som nu diskuteras intensivt inom LO.
Läs också
Lägstalönerna en stötesten för LO

På tisdag avgörs det. Kommer de 14 LO-förbunden att samordna sina avtalskrav eller inte? I förra avtalsrörelsen hoppade Kommunal av dagen innan förbunden skulle samlas. I Dagens Arbetes avtalspodd kollar reportern Anna Julius hur läget är.
De senaste åren har LO provat olika modeller (se faktaruta längre ner). Framgången har varierat – och ibland har oenigheter lett till att förbund hoppat av LO-samordningen.
Förra avtalsrörelsen hoppade Kommunal av i sista stund, för att de inte tyckte att övriga LO tog tillräcklig hänsyn till de lågavlönade grupper de ville stärka – personer med yrkesutbildning men ändå väldigt låg lön.
– Vi ansåg att vi inte blev lyssnade på. Över tid måste man känna att en samordning ger mer än att stå utanför, säger Johan Ingelskog.
I dag säger Johan Ingelskog därför att han vill vara extra tydlig med vad förbundet vill inför en eventuell samordning, både till andra förbund och utåt.
– Ingen ska kunna komma i efterhand och säga att det kom som en blixt från klar himmel om Kommunal inte ville vara med.
Och det de först och främst vill i denna avtalsrörelse är att satsa på de allra lägst avlönade. Exakt hur en sådan satsning ska gå till vill han inte säga än eftersom det pågår diskussioner, men lägstalönerna är viktiga.
– Stora grupper inom Kommunal anställs nära eller på lägstlönerna, och då behöver de lägstlönerna faktiskt justeras upp utifrån det nya kostnadsläget.
Resonemanget ligger i linje med det som tjänstemannafacket Unionen har gått ut med – de har bestämt att de vill kräva högre lägstalöner. Unionen är inte med i LO, men i Facken inom industrin, som är de första som går ut och sätter en siffra på vad man kräver för löneökningar i avtalsrörelsen.
Johan Ingelskog på Kommunal säger att det vilar ett särskilt ansvar på industrins parter.
– De måste acceptera att dessa grupper får mer, att vi till och med får en viss lönedriven inflation i de grupperna.
Johan Ingelskog är också orolig för så kallade sifferlösa avtal, som finns i flera avtal för tjänstemän. Han tror det kan leda till att de lyckas få mer kompensation för inflationen.
– Om det visar sig att starka tjänstemannagrupper eller LO-grupper med sifferlösa avtal tillskansar sig betydligt mer än andra så kommer vi att kräva kompensation för det i efterhand, det vill säga i framtida avtalsrörelser.
IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger att förbundet vill se en låglönesatsning, men vill inte säga exakt hur de tycker att den ska se ut. Han skriver i ett mejl:
”De med de lägsta lönerna drabbas hårdast av den höga inflationen. De har de minsta marginalerna. Därför måste vi ha en extra satsning på dom i kommande avtal. Det är inte rimligt att den extra satsningen ska betalas genom andra försämringar av deras avtal.”
Inte heller Torbjörn Johansson på LO vill föregå diskussionerna och säga om han tycker att en höjning av lägstalönerna är bra.
– Vi ser framför oss en låglönesatsning för dem som har det värst. Om det då blir en satsning på lägstalönerna kan vi inte säga. Det är så vi pratar, var vi landar är inte klart, sa han på seminariet.
Om förbunden inom LO lyckas enas är högst oklart. Om ett par veckor ska de vara klara.
– Kommunals ambition är att vara med i en LO-samordning, men det är inget självändamål. Det är innehållet som är det viktiga, säger Johan Ingelskog.
Olika låglönesatsningar
Att få upp lönen för de sämst betalda har varit LO-fackens mål i många avtalsrörelser. Men hur?
2007 En jämställdhetspott beräknades utifrån andelen lågavlönade kvinnor på varje avtalsområde. Mansdominerade IF Metall gick motvilligt med på kraven. I slutändan gav det mer pengar till anställda inom handeln och hotell och restaurang.
2010 En pott skulle tillfalla avtalsområden med lägre snittlön än 21 300.
2011 LO-förbunden lyckades inte enas om storleken på jämställdhetspotten. Tre förbund med IF Metall i spetsen lämnade samordningen. Potten skulle gå till avtal med en snittlön under 22 400 kronor. IF Metall ansåg att det gjorde att många av förbundets lågavlönade skulle gå miste om pengar.
2013 LO-förbunden lyckades enas igen. Denna gång gick låglönesatsningen till personer som jobbade under avtal som hade en snittlön under 25 000. Det gjorde att lågavlönade på till exempel teknikavtalet inte fick något.
2016 LO-samordningen sprack återigen om låglönesatsningen. IF Metall ställde sig bakom Kommunals krav på extra pengar till undersköterskor.
2017 Personer med en lön under 24 000 kronor 2016 bidrog till potten (lokal pott eller branschpott) som om de tjänade 24 000. Det finns ingen garanti att pengarna kommer just dem till del, men även lågavlönade på avtal som annars har hög snittlön omfattas.
2020 Samma modell för låglönesatsning användes som 2017, med gränsen för att omfattas av låglönesatsningen sattes till 26 100 kronor. Kommunal och Pappers hoppade av samordningen.
Hur solidarisk man är mot andra, visar hur egoistisk man är. Motsägelsefullt? Ja visst! Men det är också förbundens uttalanden om just solidariteten mellan människor med låga löner eller ersättningar som skall betalas via försäkringar av alla slag.
Men det kanske är plakatslagord man pratar inom förbunden och LO?
Nu är det upp till bevis vad man menar med detta.
Dags att ifmetall tar i med hårdhandskarna lite, vi kan inte gå med på 2-3% i nästa avtalsrörelse, snegla på Tyskland och utgå från det