”Elkris hotar klimatomställningen”
Vi tar vårt ansvar i avtalsrörelsen, men för elkrisen vilar ansvaret på politikerna. Här är ett antal punkter som behövs, skriver företrädare för GS-facket, Trä- och Möbelföretagen och Skogsindustrierna.
Krönika Det är brist på råvaror, arbetskraft och el. Då måste staten satsa, skriver Kajsa Borgnäs.
Den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes fick stort inflytande under efterkrigstiden. Hans idéer handlade mycket om att staten bör stabilisera ekonomin genom att öka efterfrågan i tider när marknaden är svag, och sänka sin efterfrågan när marknaden går het.
Så skapas goda planerings- och investeringsförhållanden för företag – och därmed arbete, skatteintäkter och möjligheter till omfattande välfärd.
Under de senaste decennierna har vi sett exempel på att detta fungerar. Vid finanskrisen 2008 fick staterna rycka in med mångmiljardpaket. I coronakrisen likaså. Den kris vi befinner oss i i dag är dock ingen efterfrågekris, utan en utbudskris.
Håller Keynes teorier även nu?
Företagens problem i dagens kris är inte främst brist på pengar eller efterfrågan. Det stora problemet är att centrala input-faktorer saknas, till exempel energi och viktiga råvaror. Våra samhällen är energihungriga. Det ryska angreppskriget på Ukraina och de västliga sanktionerna mot Ryssland har gjort att tillgången på billig energi i Europa minskat drastiskt. Ur tyskt perspektiv är detta särskilt dramatiskt. Den tyska och ryska ekonomin har vuxit nära samman under de senaste decennierna:
Ryssland levererade billig gas och Tyskland skeppade högteknologiska varor tillbaka. Denna relation har nu brutits. Företagen måste hushålla med knappa mängder dyr naturgas.
Under samma period har den tyska (och europeiska) ekonomin vuxit samman med den kinesiska. Kina levererade ovanliga metaller samt produkter med lågt förädlingsvärde. Tyskland (och Europa) levererade högteknologiska produkter för den gigantiska kinesiska marknaden. Det tyska export-wunder vore otänkbart utan Kinas ekonomiska utveckling. Coronapandemin och de ökade geopolitiska spänningarna har gjort halvfärdiga varor från Asien svåråtkomliga. I de fall där Europa är särskilt beroende av asiatiska leverantörer – inom exempelvis batterie- och microchipområdet – är vi extra sårbara.
Därutöver håller den absolut viktigaste insatsvaran – arbetskraft – på att bli allt mer svåråtkomlig. En fjärdedel av Europas befolkning kommer 2030 att vara över 65 år. År 2030 tillhör 2,5 miljoner färre människor än i dag den tyska arbetskraften. Den arbetskraft som finns kommer i växande grad att behöva regelbunden omskolning.
Utbudet av viktiga insatsvaror för att producera vårt välstånd – arbete, energi och halvfärdiga varor – krymper alltså. I denna utbudskris måste staten spendera mer, inte mindre. Slutsatsen är att Keynes hade rätt – i både efterfråge- och utbudskris! Bara genom att öka de privata och offentliga investeringarna i (förnybar) energi, mer utbildning, ett mer hållbart arbetsliv, bättre infrastruktur och mer motståndskraftiga företag kan vi minska utbudsbristen i vår ekonomi.
