”Det var en strid värd att ta”

Avtal gäller Lön varannan vecka eller en gång i månaden? På Älvsbyhus har det pågått hårda förhandlingar under flera år. För de anställda handlar det om principer – att det som står i avtalet ska gälla och att företaget inte kan göra hur det vill.

Lön varannan vecka. Det var länge standard för många industriarbetare. Med tiden gick allt fler över till månadslön, men skrivningarna i kollektivavtalen följde inte alltid med. Oftast för att en förändring kräver en förhandling, och en insats från den som vill förändra. En part kan därför värna om en till synes omodern skrivelse i väntan på att den andra parten betalar tillräckligt för att få bort den.

På Älvsbyhus fortsatte man därför i många år att följa bestämmelserna i avtalet mellan TMF och GS om utbetalningar varannan vecka. Men så skulle företagets lönesystem uppdateras häromåret.

– Det nya systemet hade ingen möjlighet till 14-dagarslöner och vi var därför tvungna att hitta en annan lösning, berättar Stefan Johansson som är vice vd och en av ägarna till företaget.

Men medarbetarna var inte med på vagnen.

– Det är visserligen ett antikt system, men det står klart och tydligt i avtalet att lönen ska betalas ut varannan vecka om man inte gör någon annan överenskommelse, säger Robert Forsberg.

Han har arbetat 20 år på företaget och sedan 15 år är han även klubbordförande för GS.

– Det här har varit en av de tuffaste förhandlingarna vi haft, säger han.

Vice vd Stefan Johansson menar att det är den mänskliga naturen som ställt till det i detta fall:

– Människor är oroliga inför förändring och vill hålla fast vid det man har, oavsett om man har en specifik motivering eller inte.

Redan för ett par år sedan försökte arbetsgivaren få de anställda att gå med på månadslön, berättar han och förklarar hur ett befintligt bonussystem skulle locka medarbetarna att byta system.

– Vi hade en bonusmodell med så kallade närvaropremier som vi var tvungna att göra om eftersom det var diskriminerande. Vi erbjöd då en ny modell i fall personalen lämnade systemet med 14-dagarslön, berättar Stefan Johansson.

Klubben frågade då medlemmarna i en omröstning, men en majoritet ville ha det som det alltid varit.

– Man hade vant sig vid att få lön varannan onsdag, och tyckt att det varit bra. Och det fanns ju ingen morot för oss i facket att driva frågan om att byta system, säger Robert Forsberg.

Men samtidigt var det ingen stor majoritet på nej-sidan, berättar han och fortsätter:

– Då gjorde vi klart för arbetsgivaren att det inte krävdes mycket ytterligare socker för att det skulle blir en ja-majoritet.

Men i stället för att fortsätta förhandlingen drog arbetsgivaren tillbaka sitt bud, enligt Robert Forsberg, och upphörde i stället helt med bonus.

– Sedan var det tyst från arbetsgivaren i ett par år, tills lönesystemet nu ställde till det och företaget plötsligt meddelade att de tänkte genomföra förändringen oavsett vad vi sa.

Enligt vice vd Stefan Johansson var företaget tvunget att genomföra förändringen oavsett vad som stod i avtalet.

– Annars hade vi inte kunnat betala ut någon lön, och det är ju det viktigaste, säger han.

Saken hamnade därmed på central nivå, i förhandling mellan GS och arbetsgivarorganisationen TMF. Men där hände inte så mycket, berättar ombudsman Tony Berggren som förhandlade för facket:

– Båda parter kvarstod i sina tolkningar av avtalet.

Nästa steg var därmed att vända sig till Arbetsdomstolen för att få deras prövning. Skulle Älvsbyhus kunna ändra avtalet ensidigt, eller inte? Eftersom det handlar om en gammal skrivning och eftersom praxis på arbetsmarknaden förändrats, så skulle inte utgången vara glasklar.

– Det är alltid ett vågspel att vända sig till domstolen, du vet aldrig hur den tolkar avtalet. Och det vore oansvarigt att inte informera klubbens medlemmar om denna risk, berättar Tony Berggren.

Resultatet blev då att arbetsgivaren och klubb fick ytterligare en chans att komma överens lokalt.

– Det var väl bra att vi fick en sådan chans. Det är ju ingen stor fråga egentligen, säger Stefan Johansson.

– Incitamentet att lösa detta ökade för arbetsgivaren. Ingen ville väl gå till domstol med tanke på den mediala uppmärksamheten, säger Robert Forsberg och fortsätter:

– Så vi erbjöds en engångsersättning om 5 000 kronor för att lindra övergången samt att det årliga friskvårdsbidraget höjdes från 2 000 till 3 600 kronor per anställd.

Den här gången fick inte medlemmarna rösta om saken.

– Vi hade fått ett mandat om att göra upp så länge det var något som gav oss mer än det vi redan hade. Så därför antog vi budet. Vi bedömer att det gav oss mer totalt sett än vad vi hade fått i skadestånd om vi vunnit i domstolen, säger Robert Forsberg.

Tre års långbänk var därmed till synes över. Men i stället dök nytt smolk upp i bägaren.

– Det som vi trodde var en bonus för oss arbetare visade sig i stället vara något som företaget betalade ut till alla, även tjänstemännen, säger Robert Forsberg.

Stefan Johansson menar att det hela tiden var uppenbart att bonusen aldrig var en del av en förhandling:

– Detta handlade om en bonus för väl utfört arbete under pandemin, och vi gör inte skillnad på vår personal. Vi behandlar alla lika. Jag tycker inte den ersättningen ska kopplas till den här förhandlingen, säger han.

Stefan Johansson medger dock att bonusen ”var en del av att komma vidare och kunna genomföra det här”.

– Men vi hade inte någon diskussion om vilka som skulle få bonusen.

Så detta var något som hade betalats till samtliga medarbetare oavsett hur förhandlingen kring 14-dagarslönen hade slutat?

– Ja, det är mycket troligt, svarar Stefan Johansson och lägger till:

– Nu blev det ju även en liten höjning av friskvårdsbidraget som en följd av överenskommelsen. Men det är klart, det här blev en billigare lösning för oss. Det hade gett medarbetarna mer om de accepterat vårt bud för några år sedan. Det förvånade mig att de då sa nej.

– Visst, med facit i hand kanske det hade varit bättre. Men medlemmarna ville inte ha det då, konstaterar Robert Forsberg.

Att det nya erbjudandet om bonus skulle gälla alla medarbetare, även de tjänstemän som redan hade månadslön, framkom aldrig vid förhandlingen enligt klubben.

– Det sa de aldrig, säger Mikael Aira.

Han har arbetat på Älvsbyhus i sju år och satt med vid förhandlingsbordet.

– Vi blev väldigt chockade när vi sedan kunde läsa det på intranätet. Det kändes för jävligt. Här har vi förhandlat och så ska andra åka bananskal på det, säger han och påpekar även att personalen inte alltid har behandlats lika:

– Tjänstemännen har länge haft gratis kaffe, men inte vi, till exempel. Nu har vi äntligen fått det.

En lång förhandling är nu över, och Mikael Aira känner framför allt lättnad. Men tycker han samtidigt att klubben skulle gjort annorlunda om den fick en ny chans?

– Det är svårt att säga. Hade jag vetat vad vi vet i dag, hade jag kanske försökt påverka medlemmarna att ta det första budet, säger Mikael Aira.

För en utomstående kan det vara svårt att förstå vad detta egentligen handlat om. Att få halva lönen varannan vecka eller hela lönen en gång i månaden har väl ingen betydelse? Men för klubben var det inte bara priset för att byta system som detta handlade om, menar Mikael Aira.

– Samtidigt har vi vunnit något annat, genom att visa företaget att de inte kan göra som de vill. Det var en strid värd att ta, säger han.

Jonas Nordling

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.