”Tar vi inte strid för löner och rättigheter är facket förlorat”
Om arbetarna ska betala för samhällets kriser medan facken tittar på är rörelsen förlorad. Då måste vi bygga något nytt, skriver industrarbetaren Andreas Köhler.
Debatt När våra företrädare lämnar oss med svältlöner så måste vi ta saken i våra egna händer och protestera, som resten av världen gör, skriver sex IF Metall-medlemmar.
Om skribenterna:
Andreas Köhler är medlem i IF Metall avd 14 Värmland.
Emil Nordh är medlem i IF Metall avd 51 Sydvästra Skåne
Waldemar Tapojärvi är medlem i IF Metall avd 1 Malmfälten
August Tapojärvi är medlem i IF Metall avd 1 Malmfälten
Patrik Ekelund är medlem i IF Metall avd 4 Mitt i Norrland
Jonas Wanér är medlem i IF Metall avd 43 Västra Kronoberg
Nu har det gått nästan en månad sedan IF Metalls femte kongress avslutades. Vi som arbetat med uppropet ”Skrota Industriavtalet – Höj lönerna” kan konstatera att den blev precis vad vi misstänkte att den skulle bli:
En besvikelse.
Våra representanter på kongressen valde att ignorera den enorma elefanten i rummet och den fråga medlemmarna oroar sig för mest: frågan om våra löner.
Vi utgår ifrån att förbundsledningen kände sig manade att svara på namninsamlingen efter vårt debattinlägg i Expressen och protest utanför kongressen. I Flamman svarar äntligen avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä oss och det känns som att han vill förminska de 190 medlemmar som skrivit under namninsamlingen.
Vår avtalssekreterare försvarar återigen förhandlingsmodellen med att industrin sätter “märket”. Men för att kunna göra det måste han använda sig av en specifik kalender. Den delar upp löneutvecklingen mellan 70-talet till 90-talet och från Industriavtalets tecknande fram till i dag. I boken Klass i Sverige konstaterar sociologen Göran Therborn att detta är en specialkalender som används i Timbropropagandan. Varför använder sig våra företrädare av samma kalender som Svenskt Näringslivs tankesmedja?
Försvaret för märket är också i samma anda som i Timbropropagandan. Åren mellan 1970 1990-talet innebar kostnadskriser för våra företag, de förlorade konkurrenskraft och vi förlorade jobben. Men är det fackförbundens uppgift att slå vakt om konkurrenskraften genom att hålla tillbaka lönebildningen?
Transports ordförande Tommy Wreeth tycker inte det. Han uppmanar i tidningen Arbetet andra LO-förbund att säga nej till lönekravet. Att vi ska inte ska slå vakt om lönsamheten genom att avstå från löneutrymmet, som hittills gått till vinster och löneökningar för toppchefer förklaras också bra av journalisten Andreas Cervenka i Aftonbladet.
Man kan formulera sig på många olika sätt, men det är inte alls i vårt, arbetarnas, intressen att slå vakt om lönsamheten eller inflationsmålet. Det är Milton Friedmans ekonomiska dogm att göra penningpolitiken till en helig ko, där det viktigaste är att ha ett starkt penningvärde, oavsett priset. Vi kan citera före detta finansminister Kjell-Olof Feldt i dokumentärfilmen Novemberrevolutionen från 2004:
“Ännu viktigare än det här med att avreglera marknaden, det var att nyliberalerna sa att: ‘Arbetslösheten får bli vad den blir. Den får vara regulatorn [för inflationen, läs jämviktsarbetslöshet][…] Medan liksom grundbulten i hela vår [socialdemokratiska] föreställning om hur man skulle sköta ett lands ekonomi, det var att hålla arbetslösheten borta.”
Det är ingen tradition inom arbetarrörelsen att bejaka ett inflationsmål, det är en anpassning till den nyliberala omläggningen av politiken. Denna nyliberala linje står ensam bland fackliga organisationer i världen. Är våra företrädare nyliberala trojanska hästar inom arbetarrörelsen?
Våra företrädare hamrar in budskapet att inflationen är en tillfällig situation, men prishöjningarna är inte tillfälliga, de höga priserna är kvar för att stanna och dessutom öka mer. Det krävs deflation för att priserna ska sjunka. Vi har hittills förlorat tio år av reallöneökningar. När får vi tillbaka våra löner? Om tio år? Genom industriavtalet?
Lycka till!
När ledningen och våra företrädare lämnar oss med svältlöner måste vi sätta vår tillit till varandra i stället och ta saken i våra egna händer, som resten av världen gör. Ta upp frågan på medlemsmötena och lägg motioner, skriv debattinlägg och ställ krav på era företrädare!
Tar vi alla kampen åker ingen fast, som förskolläraren Matilda Storbacka sa om Förskoleupproret i tidningen Proletären. Och Hamnarbetarförbundet har sagt på Facebook att de vill stötta de som tar kampen.
Det är endast med trycket underifrån som förändringen kan ske, det börjar och slutar med oss vanliga medlemmar. Tillsammans gör vi skillnad! Låt detta vara vår julklapp till ledningen!
Andreas Köhler
Medlem i IF Metall avd 14 Värmland
Emil Nordh
Medlem i IF Metall avd 51 Sydvästra Skåne
Waldemar Tapojärvi
Medlem i IF Metall avd 1 Malmfälten
August Tapojärvi
Medlem i IF Metall avd 1 Malmfälten
Patrik Ekelund
Medlem i IF Metall avd 4 Mitt i Norrland
Jonas Wanér
Medlem i IF Metall avd 43 Västra Kronoberg
Oj, jävlar vad rätt ni har. Som ni säger så går priserna upp men dom sänks inte när krisen, oron eller vad det nu är för fenomen som sedan försvinner.
Jag håller med er till fullo att våra företrädare hukar i buskar och värn, allt för att inte ta medlemmarnas intresse för ögonen.
När skall våra Centralorganisationer vakna ur sin Törnrosa dröm och se verkligheten utan en naiv föreställning om att ”allt ordnar sig” attityd.
Finns de någon namninsamling nånstans så man kanske elektroniskt kan skriva under? Jobbar på en industri i mitten av vårt avlånga land och vi är nog många som känner precis som er men facken manar till lugn och att vi ska visa hänsyn till arbetsgivare och inflation för att behålla våra jobb, vi ska vara tacksamma! Sjukaste jag hört utan oss sker ingen produktion, vi är experterna och de borde vi belönas för.
Ensam kan man inget göra men tillsammans kan vi få kraft när våra fackförbund inte vill ta striden.
Hela arbetarrörelsen började på grund av sånt här för att få skäliga arbetsvillkor, lön etc. Människor som organiserade sig och ställde krav. Jag undrar starkt vart ideologin från våra fackförbund har tagit vägen, kanske dags att starta en ny arbetarrörelse och idag med internet och sociala medier måste det vara en enkel sak jämfört med då.
Det finns en namninsamling, riktat mot IF Metall:are, ett upprop vid namnet ”Skrota Industriavtalet – Höj lönerna” på mittskifte. Om man vill göra mer så kan man ju alltid höra av sig till mig på sociala medier.
Det kommer komma mer grejer allt medan avtalsrörelsen rullar på. Nu bygger vi upp arbetarrörelsen igen! Utan nyliberala företrädare och begraver klassamarbetet och samförståndsandan!
Försöker hitta dig på sociala medier gick dock bet. du får gärna maila mig då jag mer än gärna vill aktivera mig och ställa upp för saken då jag tycker detta är förjävligt, rent ut sagt! är unionare men de tycker också vi ska vara tacksamma att vi har ett jobb!
emmiepemmie87@hotmail.com är min mail!