”Se ökad tillgänglighet som en investering”

Debatt IF Metall driver att ingen ska drabbas av ohälsa på grund av dålig arbetsmiljö. För att nå dit är det viktigt att fler får kunskap om hur man skapar en arbetsmiljö som också leder till mångfald och inkludering, skriver Ann-Kristin Sandberg, ordförande för riksförbundet Attention.

Om skribenten

Ann-Kristin Sandberg är ordförande för Riksförbundet Attention – en intresseorganisation för personer med NPF-diagnoser såsom adhd och autism.

Arbetet med tillgänglighet förbättrar arbetsmiljön för alla, men är extra viktigt för personer med funktionsnedsättning eller en psykisk ohälsa. Med tanke på hur vanligt dessa tillstånd är behövs ett kunskapslyft som motverkar diskriminering och exkludering av dessa grupper från arbetsmarknaden.

De fackliga organisationerna med sitt engagemang för allas lika värde och en god arbetsmiljö kan spela en avgörande roll för att få till stånd ett mänskligare arbetsklimat där människors olikheter ses som en tillgång.

Fackföreningsrörelsen har varit pådrivande för att förebygga olyckor och skapa en bättre fysisk arbetsmiljö. Nu behövs en kraftsamling där både facken och arbetsgivarna engageras för att förbättra även den psykiska arbetsmiljön, där fler personer med funktionsnedsättning kan delta på ett jämlikt sätt. 

IF Metall driver redan sådana frågor och har som mål att ingen enda industriarbetare ska drabbas av ohälsa på grund av dålig arbetsmiljö. Men för att nå dit behöver fler få kunskap om hur man skapar en organisatorisk och social arbetsmiljö som leder till mångfald, inkludering och ett hållbart arbetsliv. 

Att det finns ett stort behov av detta visar dyster statistik från olika källor. Vi har en växande grupp unga, minst 150 000, som varken arbetar eller studerar, det som man kallar för UVAS. Risken för att hamna där och att bli kvar i utanförskapet länge har ett tydligt samband med ofullständig skolgång, psykisk ohälsa och funktionsnedsättning. Unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) såsom adhd och autism är klart överrepresenterade i denna grupp.

När de unga själva beskriver vad de tror skulle hjälpa dem att komma vidare svarade majoriteten i Riksförbundet Attentions nyligen genomförda undersökning att de behöver få anpassningar som gör det möjligt att arbeta eller studera vidare.

Både anhöriga och unga själva pekar ut okunskapen kring diagnoserna som det största hindret för att förverkliga detta. Den gör att man inte får de anpassningar man behöver. Stödet är också splittrat och de unga har svårt att själva hantera alla kontakter och förstå vart man ska vända sig.

På pappret finns många olika stödåtgärder som ska råda bot på dessa svårigheter. En bred arsenal av såväl statliga som kommunala insatser i form av lönebidrag, SIUS-konsulenter, information, vägledning, utbildning, arbetsträning/praktik, arbetsmarknadsanställningar, arbetshjälpmedel ska förhindra att dessa unga fastnar i långtidsarbetslöshet. Tyvärr är våra medlemmars upplevelse att insatserna är okända och svårtillgängliga.

Socialstyrelsen publicerade för ett par år sedan en registerstudie som visar att långt under 50 procent av de vuxna med adhd har ett jobb. Det är ett underbetyg för vårt samhället och en stor förlust både för både individen och för samhällsekonomin.

För dem som redan har jobb riskerar en dålig arbetsmiljö att leda till sjukskrivningar. Sjukfrånvaro på grund av psykisk ohälsa har ökat stadigt de senaste tjugo åren och står idag för närmare hälften av alla pågående sjukfall. Det som framförallt ökar är sjukskrivningar på grund av stress, bland annat utmattningssyndrom.

I min organisation märker vi att intresset för dessa frågor ökar, inte minst bland fackligt aktiva, som själva upplever hur en dålig arbetsmiljö och bristande arbetsledning leder till utslagning av dem som är extra känsliga för detta.

Solidaritet med de svaga sitter i den fackliga ryggmärgen och förbund som IF Metall är nu pådrivande för att utveckla hållbara, utvecklande och trygga arbeten för medlemmarna. Fler och fler inser att ju bättre arbetsmiljön fungerar för alla, desto bättre fungerar den också för de som har någon form av funktionsnedsättning. Det minskar också behovet av individuella anpassningar.

Många anpassningar är också enkla att genomföra såsom en bra introduktion, hjälp med att prioritera arbetsuppgifter, bra belysning och användarvänlig teknik. Industrins arbetsplatser med den inbyggda tydlighet som oftast finns där bör kunna vara ledande i arbetet för ökad tillgänglighet.