Kartong med 25 liv

Tur och retur. Vad händer med tidningen, mjölk­förpackningen eller kartongen efter att du slängt den? Dagens Arbete har följt soporna i spåren.

Förr var det flera svenska bruk som använde sig av returpapper i sin produktion och Stora Enso-ägda Hyltebruk i Halland var störst. Där har returpapper använts sedan 1975.

Men för knappt tio år sedan släckte företaget ner två av sina pappersmaskiner och drog kraftigt ner på returpapperet. I dag används bara ren massa, nyfibermassa, till den kvarvarande pappersmaskinen under mottot: bättre kvalitet på massan = bättre lönsamhet. Även Holmenägda Braviken och Hallstavik har skippat returmassan.

Returbruket nummer ett i landet i dag är Fiskeby Board i Norrköping. De tillverkar förpackningskartong och använder bara returfibrer i produktionen. Det är de ensamma om i hela Skandinavien. Bruket har tillstånd att producera 200 000 årston, men ligger i dag på runt 170 000 ton. Hit rullar varje dygn runt 25  långtradare med papper i stora balar. Papperet/kartongen hamnar i en upplösningstrumma, en Fiberflow.

Här blandas exempelvis mjölk- och juicekartonger med ljummet vatten och separerar den invändiga plastbeläggningen från fibrerna. Massan används i kartongtillverkningen och plasten eldas i förbränningspannan – där ångan används i torkprocessen.

Varje år köper Fiskeby in ungefär 180 000 ton kartongförpackningar, tryckerispill och kontorspapper från hela landet. Både bruken i Mariestad (Metsä-Tissue) och Lilla Edet (Essity) kokar fortfarande returpapper till nya rullar hushålls- och toapapper i dag. Även om båda är inne på nya spår.

Mariestad planerar för en ny anläggning och när alla miljötillstånd är på plats ska man fokusera på nya fibrer i stället för begagnade.

Lilla Edet använder i dagsläget cirka 85 procent returfibrer men blickar numera ut över bondens plöjda fält. I tyska Mannheim har bolaget startat en tillverkning med en trettioprocentig inblandning av halm. 70 000 ton halm blir till 35 000 ton pappersmassa. Anläggningen är den första och största i sitt slag.

Sedan finns det några bruk som satsar på att återvinna wellpapp. SCA Obbola, utanför Umeå, tillverkar i dag 450 000 ton kraftliner. Ungefär 35–40 procent baseras på returfibrer i form av wellpapp. Men avdelningens ordförande Jonas Jansson ser en minskning framför sig när bruket framöver går upp i produktion till 725 000 ton. ”Returfibrer är dyrt, dyrare än färska fibrer”, konstaterar han. 

Anledningen till det är konkurrensen om returfibrerna med övriga Europa, som inte har samma tillgång på egen skog. Under en period dammsög även kineserna Europa på de eftertraktade fibrerna.

Göran Widerberg