Sprickan i Malmfälten

Brytningstid Gruvkvinnorna visste att de skulle stöta på hinder. De ville förändra arbetsvillkoren inifrån. Men motståndet kom från oväntat håll.

De måste bort. Ni måste ta ner affischerna nu! Det var budskapet från arbetsgivaren LKAB. Karin Stöckel, en av grundarna till nätverket Gruvkvinnor, hade kallats upp till huvudkontoret och satt mitt emot två chefer. Samtalet pågick i nästan 90 minuter. Orden inte sanktionerat upprepades gång på gång. ”Ni får inte bedriva arbete innanför området, ingen legitimerar er och ni arbetar i en gråzon”.

Affischerna, som Karin Stöckel och flera gruvkvinnor satt upp på verken inne på LKAB, var foton på kvinnor och kontaktuppgifter till dem. Kvinnor som ställt upp som kvinnoombud.

Stödet för att inrätta ombud upplevde hon var stort. Ett kommande underhållsstopp innebar att hundratals personer skulle flygas in till Kiruna från andra delar av landet och världen.

Vid tidigare stopp hade det förekommit oönskade närmanden, sexistiska kommentarer, män som ställt sig i vägen när kvinnor velat passera så de tvingats pressa sina kroppar mot dem i trånga passager. Den här gången ville de vara förberedda och kvinnorna hade organiserat sig för att inrätta ombuden.

Karin Stöckel såg in i ögonen på kvinnorna på affischerna. En efter en vek de ner blicken när hon plockade bort dem från gruvbolagets väggar. Som om de kände som hon kände: förnedring.

– Det var något vi Gruvkvinnor skapat tillsammans, något som vi visste att flera ville ha, säger Karin Stöckel.

LKAB resonerade med Gruvkvinnorna om att en liknande typ av ombud kanske skulle kunna inkluderas i deras skyddsorganisation. Men Gruvkvinnorna tyckte inte att det var en bra idé. Poängen, menade de, var att det skulle vara kvinnor valda av kvinnor. De upplevde inte att deras frågor nådde företagets skyddsorganisation.

Ett år tidigare hade Gruvkvinnorna känt att de fått gehör, när de lyft frågor och arbetat på sitt sätt. Det var under metoo-tiden, då hade de delat ut pappershäften med vittnesmål från kvinnor i gruvan under rubriken Händer i mörkret.

Där vittnade kvinnor om att de blev osynliggjorda på arbetsplatsen, fick utstå kränkande behandling och sexuella trakasserier. Hundratals häften hade delats ut under ett nattskift mellan en söndag och måndag. Det var det första de gjort tillsammans, som Gruvkvinnor. Karin Stöckel och två andra kvinnor hade hört talas om flera fall av diskriminering. Därför samlade de ett 20-tal kvinnor till ett möte i en kvarterslokal.

Där fick de höra om några av vittnesmålen och bestämde sig för att se om det fanns fler. Det gjorde det. Kvinnorna hade också känt att glappet mellan arbetare på golvet och arbetsgivare och fack blivit för stort, att kvinnors röster inte blev hörda. Därför behövde de organisera sig som Gruvkvinnor.

Flera av de inblandade kvinnorna var nervösa, vad skulle folk tycka om häftet och vittnesmålen? Reaktionen kom på eftermiddagen dagen efter.

LKAB gick ut och meddelade att det som framkommit i häftena var oacceptabelt och att de hade nolltolerans mot diskriminering och sexuella trakasserier. Karin Stöckel och några från Gruvkvinnor bjöds in av företaget för att komma med synpunkter på företagets mångfaldhetsmaterial.

– Vi tyckte att det såg bra ut. Men det mesta stannar tyvärr hos cheferna, det når inte hela vägen ner till golvet, säger Therese Forsell.

Det fanns också mål på att en viss andel anställda skulle vara kvinnor och att det skulle vara en viss andel kvinnliga chefer, berättar hon.

– Men bara för att det kommer fler kvinnor innebär inte det per automatik att de kommer att driva på jämställdhetsarbetet. Vi framförde det, säger Therese Forsell.

– Vi kände att våra åsikter räknades och vi kände oss stärkta. Det var då idén om ett stormöte föddes. Det fanns mer vi kunde göra, säger Karin Stöckel.

I två månader samlades Gruvkvinnor för att planera mötet. De affischerade, ringde och mejlade flera personer i förhoppning om att locka folk till mötet.

I januari 2020 höll minusgraderna Kiruna i ett stadigt grepp. Ett tjockt snötäcke låg utanför Folkets hus där de hyrt lokal. Stolar stod på rad och längst fram var det reserverat för representanter från fackklubbarna. När klockan närmade sig mötestiden började människor strömma in. De kom från Svappavaara, Gällivare och Kiruna. Kvinnor som arbetade i gruvorna och fackliga representanter. Majoriteten i rummet var kvinnor.

Karin Stöckel och en grundare till skulle inleda mötet. Det fanns två mål. Det första var att de tillsammans skulle enas om vad de ville med jämställhetsarbetet på arbetsplatserna. Det andra var att se till att gravida kvinnor som omplacerats och förlorat inkomst skulle få ersättning.

I nästan två timmar pågick mötet. Många frågor riktades till fackklubbarna. De fick förklara hur de arbetade med jämställdhet och hur de tänkt i olika frågor.

Några månader senare kom ersättningen. IF Metalls fackklubb Gruvtolvan hade efter mötet tryckt på LKAB och flera hundratusentals kronor betalades ut retroaktivt från år 2016 till kvinnor som förlorat inkomst under sina graviditeter efter att ha omplacerats.

Men några månader efter mötet var det alltså stopp. Affischerna på kvinnoombud, som skulle stötta kvinnor vid underhållsstopp, skulle plockas ner. Karin Stöckel berättade för de andra i Gruvkvinnor om företagets besked. Fanns det inget annat att göra, hur skulle de fortsätta kämpa för kvinnors rättigheter i gruvan? Kanske i form av en gemensam jämställdhetsgrupp? De lade fram förslaget till LKAB som skulle fundera. Till slut kom inbjudan från gruvbolaget. Gruvkvinnor skulle få en plats i en jämställdhetsgrupp som skulle bestå av representanter från arbetsplatsens tjänstemannafack, Gruvtolvan och arbetsgivare.

– Äntligen! Det var ett stort steg för oss, säger Karin Stöckel.

Men då händer något som de inte räknat med. Först är det bara rykten som når Karin Stöckel. Det pratades om att det hade blivit problem. Hon ringer LKAB. ”Stämmer det vi hört, att Gruvtolvan inte vill sitta i samma grupp som oss?”

”Ja, tyvärr, prata med facket”, blir beskedet från arbetsgivaren.

Va, kunde det ens stämma? Varför?

Karin Stöckel kontaktade Anders Elenius, ordförande i Gruvtolvan.

”Ja, det stämmer, vi kan inte sitta i samma grupp”, meddelade han.

Dörren som hade öppnats av LKAB stängdes nu av Gruvkvinnornas eget fackförbund.

– Vi tackade nej till att sitta i samma grupp som dem. Vi tycker att de ska arbeta inom våra fackliga ramar. Det är vi som har förhandlingsrätten gentemot LKAB, vi kan inte komma in från flera håll, som olika parter, det är vi som representerar kollektivet, säger Anders Elenius.

Han uttrycker också en oro att andra grupper skulle börja organisera sig utanför facket.

– Allt inflytande facket jobbat för i decennier skulle kunna förstöras.

I stället erbjöd Gruvtolvan Gruvkvinnorna att sitta med i deras arbete som adjungerade, vilket innebär att de inte skulle ha någon rösträtt.

Ett icke-erbjudande, menade Gruvkvinnorna. Luften gick ur flera av dem.

– Jag säckade ihop, det var bara nej, nej och stängda dörrar vart vi än vände oss. Jag hoppade av, tog en paus, säger Therese Forsell.

Samtidigt slog pandemin till. När de inte kunde träffas fysiskt hittade de ett annat sätt att nå ut genom att starta en podd.

Sedan starten av Gruvkvinnor har de försökt göra just det, hitta egna vägar för att få sina röster hörda. Ibland genom motioner som facket plockat upp och drivit igenom, andra gånger har de vänt sig till LKAB direkt.

– Många av våra idéer har genomförts, som handduschar i omklädningsrummen och att även partnern nu får följa med på rutinultraljudskoll, i stället för att anställda ska använda sin komptid till det. Men vi har inte fått någon kredd för det vi gjort. Det behöver vi inte heller, det viktigaste är att det blir gjort, säger Ida Kirsilä.

Framåt kommer de att arbeta för bättre arbetskläder för kvinnor i gruvan och idén om kvinnoombud lever fortfarande.

– Jag tror att det är viktigt att tänka på, att man inte måste kunna allt för att engagera sig. Man lär sig. För oss har vägen varit långt ifrån rak, säger Ida Kirsilä.

Fortfarande arbetar Gruvkvinnor i en gråzon. Det finns inget samarbete med arbetsgivare eller fackklubben. Samtidigt har Karin Stöckel fått sommarprata för en miljonpublik i Sveriges Radio om gruvkvinnornas engagemang, i vinter ska de föreläsa för värnpliktiga inom Försvarsmakten som vill höra vad de har att säga om jämställhetsfrågor. Även stora industrier har tagit kontakt med kvinnorna och samtal om samarbeten pågår.

Och så hör en kvinna av sig. Hon arbetade i gruvan i slutet av 70-talet och vill skicka ett meddelade till Gruvkvinnor. Det visar sig vara Ing-Marie Lundmark, LKAB:s första kvinnliga bergarbetare under jord. Företagets affischnamn för kvinnliga gruvarbetare som också återfinns i bolaget årsböcker. Hon skriver:

”Jag hade önskat att ni fanns när jag arbetade i gruvan.”

”Jämställdhetsarbetet görs via oss”

Anders Elenius, ordförande i IF Metalls klubb Gruvtolvan i Kiruna, varför ville ni inte ingå i jämställdhetsgruppen tillsammans med Gruv-kvinnorna, en grupp som LKAB föreslog?

– Vi tackade nej till att sitta i samma grupp som dem. Det är vi som har förhandlingsrätten gentemot LKAB. Vi kan inte komma in från flera håll. Vi, i klubbstyrelsen, har beslutat att allt jämställdhetsarbete ska göras via oss.

Ni har lyft och drivit igenom flera av Gruvkvinnors förslag och motioner, varför kan ni inte samarbeta med dem?

– Vi har drivit flera av deras motioner för att vi tycker att det varit bra idéer. Men vi vill att det ska verka i vår ordning inom våra ramar. Vi har erbjudit dem att sitta som adjungerade i vårt arbete men de har tackat nej till det.

Vad ser ni för risker med att grupper organiserar sig utanför facket för att driva arbetarnas frågor?

– Allt inflytande som facket jobbat för att få i decennier skulle kunna förstöras.

På vilket sätt?

– Jag väljer att inte utveckla det mer.

”Deras möjlighet att påverka hade blivit bättre”

Magnus Backe, områdeschef för produktionen i LKAB Kiruna, varför har ni inte något samarbete med Gruvkvinnor?

– Vi samarbetar med arbetstagarorganisationer i jämställdhetsfrågor, i det här fallet med IF Metalls klubb Gruvtolvan. Gruvkvinnor står utanför deras arbete. Men det hade skapat ett mervärde om Gruvkvinnor skulle ingå i fackets arbete.

– Vi tycker att de initiativ och drivkrafter som Gruvkvinnor har, hade kunnat tas till vara bättre i våra befintliga, upprättade strukturer. Även deras möjlighet att påverka hade förbättrats i stället för att de jobbar i bakgrunden.

Gruvkvinnor bjöds in till en jämställdhetsgrupp tillsammans med er, tjänstemannafack och Gruvtolvan. Varför togs inbjudan tillbaka?

– Vi landade i att arbetet måste göras inom ramarna för arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna. Gruv-kvinnor är ett ideellt nätverk, så om de vill påverka mer behöver de komma in i arbetstagarorganisationen för ett strukturerat och systematiskt arbete framåt i jämställdhetsfrågorna.

Hur ser ni på att grupper organiserar sig utanför de fackliga ramarna och driver arbetstagarnas frågor?

– Att engagera sig och göra skillnad är bra, det kan bli än mer effekt och skapa större värde om det sker inom ramen för arbetsgivar- och arbetstagarstrukturen.

Det finns kritik, att ni i ert jämställdhetsarbete inte når hela vägen ner till golvet. Hur ser ni på det?

– Vi har en gemensam syn med Gruvtolvan att vi behöver bli bättre på både jämställdhet och mångfald. Det är affärskritiskt för oss.

Hur ska ni jobba för att nå hela vägen ner?

– Vår målbild är att via gemensamt strukturerat arbete med Gruvtolvan, kommer vi över tid att skapa bättre förutsättningar för att skapa skillnad hela vägen ner.

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.