”Facket är en strejkkassa”

DA möter. Efter 44 år på Volvo Cars och 171 nummer av fabriksgolvets egen tidning Kvasten har bilarbetaren och debattören Lars Henriksson stämplat ut för sista gången. 

Hur har jobbet och det fackliga engagemanget förändrats under dina 44 år?

– På 1970-talet gjorde facken en massa framsteg, men på 1980-talet kom globalisering och motoffensiver från arbetsgivarna. Och på 2000-talet bemanningsgrejen. Egentligen kan man säga att hela mitt arbetsliv är en erfarenhet av att vi har backat, att facket tappat sitt självförtroende. 

Du har skrivit om att facken tappat bort att de är en kamporganisation, vad menar du med det?

– För att det är vad facket i grund och botten är: en strejkkassa. Åtminstone till en del. Strejken, eller hotet om strejk, är erfarenheten av vår gemensamma makt. Om vi aldrig utnyttjar den, om den stora majoriteten alltid får sitta på läktaren, så sprider sig uppfattningen att ”det fackliga” är något som ”de i facket” har hand om. Då byggs det aldrig upp något kollektivt självförtroende.

Det låter dystert. Hur ser du på framtiden för facket?

– Få saker är så svåra att spå som framtiden. Men ett stort problem är tudelningen av arbetsmarknaden. Tillfälliga jobb. Bemanningsföretagen. Min förhoppning är ändå att: ”Nehej, facket gjorde inte det här, då får vi engagera oss och ta den platsen själva.” I dag ser vi faktiskt hur de som jobbar allra längst ner, på företag som Uber och Bolt, börjat organisera sig. Just för att de har fått nog. 

Du har jobbat inom bilindustrin i ett helt yrkesliv. Samtidigt är du engagerad i klimatomställningen. Hur går det ihop?

–Att stå och göra bilar utan att ha en synpunkt på klimatet har varit omöjligt för mig. Klimatförändringarna är inte vårt fel men vi har en speciell position. Hela anledningen till att arbetarrörelsen kunnat växa fram är ju att vi har makten i produktionen. Den biten saknas helt i klimatdebatten här. Vi har en kollektiv möjlighet, inte bara till att förhandla fram löner och rädda jobb, utan att diskutera vad vi gör när vi jobbar. En oprövad väg i Sverige, men den här diskussionen finns inom facken i många andra ställen i världen.

Med dig pensioneras också fabrikstidningen Kvasten, som har kommit ut i 16 år och totalt 171 nummer. Finns det någon som tar över när du slutar?

– Nej, det är väl ett misslyckande. Det finns folk som är villiga, som är något snäpp yngre än mig, men som har lämnat produktionsbanorna. Det blir konstigt om Kvasten skrivs av någon som inte har fabrikens rytm i sig. 

Och vad kommer du att ägna dig åt, när du inte jobbar?

– En av planerna är att ändå fortsätta skriva. Just nu sitter jag faktiskt och skriver om tidningarnas årligt återkommande artiklar om direktörslönerna.

Janna Ayres