Made in Europe – men hur?

PERSPEKTIV USA storsatsar på grön omställning som ska ge nya industrijobb i Amerika. Europa famlar efter ett motdrag för att behålla sin industri. Ska ditt jobb få stödpengar från EU?

Vita huset i Washington i augusti i fjol. President Joe Biden skriver under ett historiskt dokument som ska minska landets utsläpp av växthusgaser. Ett massivt stödpaket för grön omställning. De industriföretag som satsar i USA kan räkna med frikostiga skattelättnader och bidrag om de etablerar sig och sina underleverantörer på plats. Den som händelsevis tänkt exportera grön teknik till USA göre sig icke besvär. Klimatomställningen ska vara Made in USA.  

Bidens paket har gett EU skrämselhicka. Flyttar företagen till USA nu?

För hur ska den svenska batteritillverkaren Northvolt göra? De skulle kunna kvittera ut uppåt 800 miljoner stödkronor i USA mot 155 om de bygger en ny fabrik i Tyskland. Att producera i USA blir 30 procent billigare jämfört med Europa, konstaterar Northvolt. Så var hamnar nästa investering?

För femton år sedan tillverkades solceller i en fabrik intill Glafsfjorden i värmländska Glava, strax utanför Arvika. 300 anställda. Produktionen gick för fullt. Allt såg så bra ut. För den norske entreprenör som startat Glavafabriken var det en fördel att producera i ett EU-land. Världsmarknaden för solceller var nämligen detsamma som Tyskland. Där fanns merparten av kunderna.

Tyskarna köpte tre fjärdedelar av alla solceller som tillverkades i världen på den tiden. I delstaten Sachsen-Anhalt byggde tyskarna upp sitt eget Silicon Valley, kallat Solar Valley. Här flockades de spirande högteknologiska solcellsföretagen. Marknaden växte och det fanns pengar att tjäna.

Varje vecka lämnade 15 000 solpaneler den högautomatiserade Glavafabriken. Den gick dygnet runt. Tillverkningen omsatte miljarder och kapaciteten fördubblades varje år. Det såg sannerligen bra ut.

Men så hände något. I Kina.

Ett beslut, en rejäl påse statliga pengar och i ett slag förändrades förutsättningarna. Den kinesiska ledningen meddelade att nu ska även vi satsa på solceller. Med statliga bidrag skapades en marknad. Efterfrågan på solceller tog fart, tyska automatiseringsföretag lockades till Kina för att hjälpa till med uppbyggnaden av solcellsfabrikerna. Produktionen tog fart. Stora serier fick ner kostnaderna. Priset på solceller rasade.

Glavafabriken slog igen och tyskarnas stolta Solar Valley förvandlades till en tyst spökstad.

I dag tillverkas 8 av 10 av all världens solpaneler i Kina.

När USA nu ska få ner sina utsläpp av växthusgaser applåderar omvärlden. Men vad som inte uppskattas är de protektionistiska dragen i den amerikanska satsningen. Att landet bygger upp murar mot omvärlden och stänger ute den som inte producerar i USA.

EU fick, som sagt, skrämselhicka av Bidens paket. Att kontinentens solcellsföretag för halvtannat decennium sedan lämnade Europa och flyttade till Kina är inte glömt. Så, hur ska Europa besvara den amerikanska utmaningen? Matcha med samma frikostighet? Bjuda över?

Förra veckans EU-toppmöte gav inga konkreta besked. Mer än att kommissionens ordförande Ursula von der Leyen gick ut och sa att det inte bara handlar om USA utan även om Kina. EU kläms mellan två ekonomiska supermakter som var och en på sitt sätt stöttar sin gröna industri.

Ska EU låna ihop till en fond som kan ge företagen bidrag och lån? Men hur ska de pengarna i så fall fördelas och återbetalas? Eller ska reglerna för statsstöd luckras upp så att de enskilda länderna tillåts att skjuta till skattepengar till företagen?

Ytterst handlar frågan om själva grundtanken med EU, den inre marknaden. En marknad med stenhårda konkurrensregler. Kom ihåg att AB Volvo inte fick gå ihop med Scania av just konkurrensskäl. Marknaden får inte snedvridas. Och då blir det krångligt om staten ska pytsa ut pengar till vissa företag och inte till andra.

Kritikerna till uppluckrade regler för statligt stöd hävdar att de stora länderna med sina stinna skattkistor har en avsevärd fördel om man lättar på regelverket. Vilket tillfälligt gjordes under pandemin. Tyskland och Frankrike satte sprätt på det mesta – 78 procent – av alla stödpengar som betalades ut bland EU-länderna. De starkaste länderna kan spendera mest.

Som av en händelse är det också Tyskland och Frankrike som ivrigast argumenterat för nya statsstödsregler för att matcha den amerikanska satsningen på grön teknik.

Statsstöd är ingen enkel sak att hantera. Ordet riskerar att ge en dålig eftersmak för den minnesgode som kommer ihåg penningrullningen kring millennieskiftet. Det var faktiskt en och annan fabrik i landet som lades ner på grund av att statliga stödpengar frigjordes någon annanstans inom den europeiska unionen.

Som när den tyska däcktillverkaren Continental funderade på var man skulle bygga ut verksamheten.

Det fanns två fabriker inom koncernen att välja på. En i Portugal, den andra i Sverige.

Portugisiska Lousado och svenska Gislaved uppmanades att besvara koncernledningens fråga: Vad skulle det kosta att bygga ut fabrikerna så att tillverkningen ökade med 50 procent?

Lousado svarade: Här skulle investeringskostnaden uppgå till 18,7 euro per nyproducerat däck.

Gislaved svarade: Hos oss kostar investeringen16,5 euro per nyproducerat däck.

Billigare i Gislaved – men Lousado fick ändå investeringen.

Lousado hade nämligen en fördel som Gislaved inte kunde matcha: tillgången till statsstöd och bidrag ur EU:s strukturfonder. Sammanlagt 444 miljoner kronor.

Däckfabriken i Gislaved lades ner. Jobb hade flyttats med skattepengar.

Drar alla till USA nu? När EU nu funderar på något som lockar företagen att stanna kvar är det mot bakgrund av att inte bara USA och Kina satsar på den gröna tekniken. Även länder som Taiwan, Sydkorea och Japan gör det.

Enligt en sammanställning från analysgruppen Cleantech for Europe, som återgavs i Financial Times häromdagen, har de 27 EU-länderna hamnat på efterkälken när det gäller finansieringen av grön teknik. De senaste fem åren har Europa sladdat långt efter i synnerhet Nordamerika men också de östasiatiska länderna. EU:s fria marknad tycks inte räcka till.

”Marknaden kan ge oss den gröna omställningen – men inte tillräckligt snabbt. Politiken måste få fart på processen”, skrev Financial Times inflytelserike kommentator Martin Wolf nyligen.

Utöver skräckscenariot med en varmare planet finns det också geopolitiska skäl för EU att få fart på omställningen. Nyckfulla diktatorer ska inte få chansen att sätta priset på energin. Putin kan strypa gasen men inte släcka solen eller stoppa vinden, brukar det heta.

Medan EU funderar på hur president Bidens klimatpaket och kinesiska subventioner ska bemötas uppvaktas Europas gröna företag flitigt av amerikanska delstater som lockar med lån och bidrag. Betet är agnat.  

Hissnande 369 miljarder dollar – uppåt en 4 000 000 000 000 svenska kronor – ska gå till elbilar, batterier, solpaneler, grönt flygbränsle, vindkraft med mera. Pengarna tas bland annat från en skärpt bolagsskatt; inget bolag ska kunna nolltaxera, alla måste betala minst 15 procent i skatt. En annan inkomstkälla för staten är att en avgift tas ut på företag som vill berika sina ägare genom återköp av aktier.

Stödpaketet är det största sedan Roosevelts New Deal under 30-talsdepresionen och är tänkt att ge USA en industriell omstart med hundratusentals nya och förhoppningsvis hyfsat betalda jobb. Många dessutom i halvt bortglömda landsändar som lidit svårt av företagsflytt, nedläggningar och arbetslöshet.

Bortkastade pengar? Knappast om man får tro den ansedda gruppen Oxfordekonomer som har värderat den framtida gröna energimarknaden. Där finns framtidens affärsmöjligheter. Nollutsläpp år 2050 spås ge en kraftig tillväxt av en industri som då beräknas stå för 5 procent av den samlade globala produktionen av varor och tjänster. I pengar dubbelt så mycket som världens bilindustri idag omsätter.

Där finns framtidens företag och framtidens jobb, menar Oxford Economics. Men vägen dit?

Harald Gatu