Nyfödda lades skrikande i tvättrummet

Förlossningar. Löpande band-tänket präglade inte bara den nya svenska industrin, utan formade också barnafödandet. I boken Kläda blodig skjorta berätta­s hela historien: från självlärda jordgummor till pressade barnmorskor.

När barnmorskan Maria Pettersson vintern 1895 förbereder julbordet hemma i Degerfors kommer ett bud till häst: Hon måste till en förlossning och det är långt. Maria tar sin väska och följer med. Efter sju kilometer ska de köra över isen men det vågar inte Maria, hon vill gå runt sjön i stället. Det är brant och mörkt. Fyra timmar tar det innan de kommer fram. Då har det forsat blod ur den födande kvinnan i sju timmar.

Mannen i huset är full, det enda ljuset kommer från en brasa, en pojke får hjälpa till att värma vatten. Så börjar Maria sitt arbetspass och den här gången går det bra.

Boken Kläda blodig skjorta av Maja Larsson handlar om svenskt barnafödande de senaste 150 åren. Det är en maffig genomgång av allt som hänt inom förlossningsvården, men också en berättels­e om hur det moderna landet Sverig­e blivi­t till – och hur havande och födand­e kvinnor hela tiden ska anpassa sig i systemen.

På 1870-talet är Sverige fortfarande ett jordbrukssamhälle och nio av tio kvinnor föder hemma. Utbildade barnmorskor har till stor del ersatt de tidigare jordgummorna. Men de har stora områden att täcka och träffar knappt några kollegor. Svenska Barnmorskeförbundets tidning Jordemodern blir viktig för att de ska kunna utbyta erfarenheter, och de mest fängslande historierna i sin bok har författaren Maja Larsson hittat i den.

När 1900-talet kommer har Sverige blivit ett land fullt av sågverk, pappersbruk och textilfabriker. Människor börjar flytta till städer och sjukhus växer fram. Hygien och säkerhet sätts i centrum.

Inte bara i fabrikerna ska arbetet vara effektivt. När välfärdslandet Sverige växer fram präglas även födandet av löpande band-tänk. En läkare på Allmänna BB beskriver att arbetet på en eftervårdsavdelning måste vara ”organiserat för stordrift”, och det finns ingen lucka för mamman att hjälpa till: ”hon går bara i vägen”.

De nyfödda barnen börjar separeras från sina mödrar. Det blir läkarna och barnmorskorna som bestämmer när barnen ska ammas, kläs och tröstas.

Nyförlösta kvinnor gör motstånd i hemlighet. I boken finns hjärtskärande berättelser om mammor som tjuv­matar sina barn – och straffas med att barnet får ligga skrikande i tvättrummet ­hela natten – men också om femtiotalsmödrar som beskriver tiden i sal utan sina nyfödda som bästa vila­n: ”Ta inte ifrån oss vår enda semester.”

Kläda blodig skjorta är full av den här typen av folkbildande ögonblicksbilder. Det är många sidor text och mycket fakta att ta in – men det blir aldrig tråkigt, mycket tack vare det lätta språket och de många berättelserna. Jag slukar boken som en spänningsroman.

Kriserna finns med, förstås. Den ­första kommer redan på 1940-talet – då är det babyboom och trångt på sjukhusen, fyra eller fem kvinnor kan föda på samma förlossningsrum eller i en skranglig turistsäng som i Fjällbacka – och barnen staplas på höjden i barnsalarna.

I dag kämpar barnmorskor med arbetsmiljön och födande kvinnor med att få plats på förlossningen i storstäderna eller med långa avstånd på landsbygden. I boken finns Eila som föder barn tre dagar efter att förlossningen i Kiruna läggs ner 2001. Tolv mil har de till Gällivare, det är 30 grader kallt och bilens turbo är trasig. Hennes man kör i 80 hela vägen, en ambulans möter upp i slutet.
Så börjar ännu en förlossning. Också den här gången går det bra.