Kvällsjobb i skogen – inget för mörkrädda
14 mars, 2023
Skrivet av Rasmus Lygner
Slutavverkning I dag jobbar många maskinförare tvåskift. Arbetet är detsamma kvällstid, men känslan en annan. Mats Lind och Patrik Olson kör utanför Skinnskatteberg en mörk och snöfri kväll i februari.
Vitt ljus i skogen, kraftig blåst hela kvällen.
Späda tallar vajar och vinden viner i deras nästan osynliga trädkronor. Här borde vara helt mörkt, ändå syns hela kalhygget. Stubbarna och riset, de jämnt kluvna stockarna. Så starkt är ljuset från skördaren och skotaren.
– Ljuset är bra, men det går aldrig att ersätta dagsljuset. Om det är dålig terräng kör man hellre dagtid. I alla fall den som sitter i skördaren, säger Mats Lind.
Han och Patrik Olson, som kör skotaren, har arbetat hela sina liv i skogen. Numera kör de för ett av Sveaskogs egna maskinlag. Allt har blivit bättre, så också ljuset. Sedan många år har de stark ledbelysning på skogsmaskinerna. Ett klart, vitt och pålitligt ljus. Inte som äldre tiders grumliga, gula och krånglande belysning.
– Det har blivit bättre med varenda maskin. Förut var det värre. Jag tyckte att lamporna ofta gick sönder, slocknade och behövde bytas, säger Mats Lind.
Jag har träffat flera praktikanter som är duktiga på att köra, men som inte gillar att vara ensamma i mörkret.
Kenneth Andersson, maskinförare och klubbordförande.
En vecka jobbar de kväll, nästa vecka förmiddag. Arbetet är, i stort sett, detsamma oavsett skift. Skogen ska avverkas och stammarna plockas och köras bort.
Terrängen är avgörande. Väldigt branta slänter är lättare, och tryggare, att köra i dagsljus. Och blöt mark med sämre bäring, där risken för körskador är större, kan vara svårare att upptäcka.
Mats Lind och Patrik Olson trivs med arbetet i skogen. Mörkret är inget problem, inte heller ensamheten. Alla har däremot inte haft lika lätt för kvällsskiftet, säger Kenneth Andersson, ordförande för GS-klubben på Sveaskog, och själv maskinförare.
– Kvällsskiftet är lite speciellt, visst är det så. Du får inte vara rädd för att jobba ensam och inte vara mörkrädd. Jag har träffat flera praktikanter som är duktiga på att köra, men som inte gillar att vara ensamma i mörkret.
I dag jobbar Mats Lind och Patrik Olson bredvid varandra – fortfarande inom synhåll från skogsvägen och kojan – men eftersom skördaren går först och skotaren efter skiljs de åt efter ett par dagars arbete på en plats.
– Det är bättre på dagen, men jag har inget emot kvällsskiftet. Det är ungefär som att köra bil. Kör du inte hellre bil när det är ljust? säger Patrik Olson.
Skiftgång kan försvåra vid nyrekrytering
40 procent av maskinförarna går i pension inom tio år. Det visar en undersökning från 2018, genomförd av TSG, Skogsbrukets Tekniska Samverkansgrupp vid Skogforsk.
Särskilt svårt har branschen att locka kvinnor. Enligt undersökningen är färre än 5 procent av förarna kvinnor.
Många anställda slutar redan i 30-årsåldern. En tänkbar förklaring, skriver professor Rolf Björheden, ”kan vara att dagens familjeliv med delat ansvar för hem och barn är svårare att kombinera med maskinföraryrket i skogen än med motsvarande arbete i andra branscher”.
Inte bara ett arbete för ”mörkrädd”.
Helt respektlöst mot skogens rättmäktiga heltidsboende. De som jagar nattetid, och de som vilar med sina ungar/familj. De som är grunden till ett fungerande ekosystem. Men uppenbarligen har etik inget med detta klientels värdegrunder att göra. Här gäller endast att med så mycket fossila tekniklösningar som möjligt för att på kortast tid förändra/förstöra mångfald, och tillföra massor av fossila växthusgaser som som aldrig försvinner. Vilka som får ta ”smällen” är uppenbart. Skadedjuret Homosapiens förnekar sig aldrig.