”Vi får mer muskler nu”

Uppköpt. Dagens snackis på kartongfabriken i Fiskeby när DA är där: att bruket ska få en ny ägare. Vad tycker de anställda om det?

Fiskeby, strax utanför Norrköping. Nyheten gick ut på intranätet i morse, för bara ett par timmar sedan. Att ägarfamiljen Coors – mer känd för sin öltillverkning – nu efte­r många år ska sälja bruket till den italienska koncernen RDM Group. RDM, som i det renässans­klingande namnet Reno De Medici.
Pappers avdelningsordförande Classe Nöid som har jobbat och sett saker hända här på bruket sedan 1988, tar beskedet med ro.

– Jag har inte fått så många frågor från medlemmarna än, om vad det här kan innebära. Men förhoppningsvis händer det inte ett skit. De där italienarna har redan nio–tio fabriker i Europa som gör liknande produkter som vi, så det är inga blåbär vi pratar om. De kan branschen.

Den hittillsvarande ägaren, den amerikanska, har dock varit ”generösa” och ”mycket bra” vill han understryka. Ingen toppstyrning alls.
– Amerikanska ägare brukar ju många gånger ha stenhårda avkastningskrav och vilja lägga sig i allt, på detaljnivå, men inte de här. Tvärtom, vi har blivit väldigt schyst behandlade. Fått sköta oss helt själva i princip.

– Dessutom har de öst in pengar genom åren, över en miljard. Investerat i ny biogasanläggning, ny fastbränslepanna, ny packstation, allt möjligt.

Men pengar på löner har de inte varit lika generösa med, tillägger han och visar oss lönelistan.
– Du ser, vi har ju bland de sämsta i landet. Ingångslönen just nu – innan vi ska förhandla om de nya lönerna – ligger på 23 400  …

– Okej, med skifttillägg, övertidsersättning och annat så kanske man kommer upp till 30 000. Men ändå, det är ju nästan så lågt att man skäms.

Särskilt tungt i dessa inflations­tider?
– Ja, du får ju dricka regnvatten och äta löksoppa liksom. Falukorv med kort datum  … Nä, det är svårt att gilla läget. Svårt för alla.

Men för brukets affärer går det som tåge­t, åtminstone har det gjort det unde­r de senaste två åren. Med snudd på rekordvinster. Classe igen:

– Jo, det har gått sjukt bra. Mycket tack vare att priserna på kartong har varit så höga, men också för att våra energikostnader har varit så relativt låga i jämförelse med hur det är för exempelvis tyskarna.

– Och även det här året, 2023, ser väldigt bra ut för oss. Än så länge.

Classes närmaste fackkamrat och högra hand, Kenneth Jonsson, nickar instämmande. Han är arbetsställets huvudskyddsombud och har arbetat här i snart 35 år han också. Han menar att Fiskeby har de amerikanska ägarna att tacka för mycket:

– Hade det inte varit för dem hade bruket inte funnits kvar i dag, det är jag säker på. Men nu ska vi alltså få en ny ägare  … Jag vet inte. En ny ägare ska ju alltid sätta sin egen prägel på saker och ting, och då vet man ju aldrig hur det blir. Men det blir nog bra, det känns så i alla fall.

Även andra anställda vi pratar med verkar optimistiska om framtiden. Ja, faktiskt alla vi frågar, helt på måfå. Som 45-årige Markus Österberg inne på underhållsavdelningens mekaniska verkstad till exempel.

Han är smörjare till yrket, har sju barn att försörja och erkänner med ett brett leende att han inte vet så mycket om de nya ägarna men att det överlag känns positivt.
– Jamen det gör det, det blir nog bra allting!

På ett liknande sätt resonerar hans yngre arbetskamrat Theo Lindkvist. Han är 21 år och jobbade på Lessebo pappersbruk i Småland innan han flyttade upp hit till Östergötland för ett halvår sedan, mest för att vara nära flickvännen.

– Ny ägare  … Jag vet inte, jag är så ny här och tänker inte så mycket på det. Vi får väl se om det blir någon förändring över huvud taget.

– Annars trivs jag bra här. Det är större och känns lite mer välorganiserat jämfört med Lessebo. Även lönen är faktiskt lite högre. Men jag tyckte det var bra där också.

Det är en solig och sval försommardag och Classe och Kenneth guidar oss runt på området. På området där Motala ström rinner ut i sjön Glan – varifrån Norrköping hämtar sitt dricksvatten – och som bär på en ovanligt lång industrihistoria. Ja, redan på 1630-talet, på drottning Kristinas tid, började man tillverka papper på just den här platsen. Det skvallrar ett så kallat privilegiebrev om, signerat av stormaktsdrottningen själv.

I dag, snart 400 år senare, är det dock inte handgjort papper utan förpackningskartong av återvunnen fiber som är Fiskebys paradgren.

Processen är omfattande och sker i flera steg, men affärsidén är enkel. Att helt enkelt mala ner och lösa upp gamla uttjänta flingpaket, presentpapper, mjölkförpackningar och liknande från landets alla hörn till en så ren och fin massa som möjligt och därefter tillverka ny kartong av det. Kartong som alltså kan bli nya cornflakespaket, nya tändsticksaskar, nya juiceförpackningar.

I den processen utgör Norrköpingsbon Albin Leffing, 42, en första viktig kugge. Vi träffar på honom på råvaruintagningen – stor som tre fotbollsplaner ungefär – körandes i en lastmaskin, en Volvo L90, bland hundratals kubikmeterstora och stenhårt packade balar som ligger travade på varandra med material som vi konsumenter har slängt och som kommunerna har samlat in.

Albin stannar maskinen och kliver ner för stegen. Råvaruvägare är hans befattning, säger han.
– Ja, jag väger materialet i den här maskinen. Fyra fem ton kan den lyfta innan det blir för svajigt där bak. Jag brukar ta fyra balar åt gången, vilket blir fyra ton ungefär, och därefter kör jag dem till massalinjerna.
Han pekar på en sådan linje en bit längre bort, början på den. Ett band med balar på rad och som sakta glider in i gapet på den så kallade rivarhallen. Balarnas första slaktstation kan man säga.

– På den linjen kan det bli en sju åtta hundra ton per dag.
I femton år har Albin jobbat på bruket, och jag frågar honom om han har upptäckt något särskilt spännande bland alla hoptryckta förpackningar någon gång.
– Inte jag, men en gång var det faktiskt några som hittade pengar. Ja, en väska full med pengar, med småmynt i botten!

Någon brist på råvara här i havet av returpapper har Albin inte märkt av. Inget han befarar heller. Åtminstone inte i närtid. Snarare tror och hoppas han på en revansch för papperstidningen.
– Det är ju trevligare att läsa en tidning på det sättet. Jag lyssnade på en podd häromdagen, där man sa att papperstidningar kanske kommer att bli populära igen. Ungefär som det har blivit med LP-skivorna. Att fler och fler vill ha dem igen.

Ett hundratal meter bort, vid en annan lastmaskin, träffar vi 24-åriga Emma Pettersson som inte hunnit tänka på att företaget snart ska få en ny ägare. Men det är inte konstigt alls. Är man helt ny på jobbet så har man ju annat att tänka på.

– Jag är precis utexaminerad maskinförare och det här är första dagen för mig. Jag såg att de sökte folk för jag tyckte det var intressant.

Vad var det som lockade?
– Att det är ett stort och seriöst företag, man har hört mycket bra om det.
Vad gjorde du innan?
– Då jobbade jag inom kundtjänst på Telia.
Här får du inte lika många klagomål som på Telia, gissar jag?
– Nä (skratt!), alla var ju inte nöjda  …
Det är få kvinnor som jobbar här, knappt en av fem, vad tycker du om det?
– Det behövs fler kvinnor, det gör det. Men att det är en manlig bransch gör inte mig något, pappa jobbar inom byggbranschen så man har ju lärt sig jargongen så att säga.
Hur är jargongen?
– Man driver med varandra, har kul tillsammans! 

VDn: ”Vi kommer att få tillgång till deras kunskap”

Vd. Arvid Sundblad, vd på Fiskeby, är positiv till den nya ägaren.

– Vi blir mycket starkare. Det här är ett företag som har nio andra fabriker som gör i stort sett samma sak som vi, vilket innebär att vi kommer att få tillgång till deras kunskap.

Leveranssäkerheten ökar också, poängterar han.

– Om vi skulle vilja investera för att öka produktionen här i Fiskeby – och därför vara tvungna att stå i tre–fyra veckor – så kan ju någon annan leverera under tiden.

Vad kommer ägarbytet innebära för de anställda?

– Det kan naturligtvis ske en förändring här och där, det vet vi inte än. Men jag tror inte att det blir någon dramatisk skillnad. Däremot blir det nog mycket informationsutbyte mellan fabrikerna, på en massa olika nivåer.

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.