Även jag har blivit mindre av en rädd pojke

Krönika Jag brukar tro det mesta går åt helvete, men machokulturen på jobbet tror och hoppas jag ändå håller på att mjukas upp, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

OM SKRIBENTEN:

Marcus Raihle bor i Smedjebacken och jobbar på Ovako. Förutom att skriva tycker han om fotboll och Bob Dylan.

Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet … Nej, det är Peter LeMarc som sjunger så, jag skulle skriva att jag var tjugo år gammal när jag började på Ovako och jag kände mig som en pojke bland män.

Jag hade knappt körkort medan alla andra skruvade ihop bilmotorer med vänsterhanden på fritiden och nog kändes det först som att hårdrock var den enda musiken som fanns och att till och med Pink Floyd skulle ses som larviga eftersom låtarna är så förbannat långsamma.

Där visade sig min känsla vara fel. Mycket kan man säga om likheterna och skillnaderna mellan stad och land men när jag flyttade från Västerås till Smedjebacken kom det lite som en chock att människor gillade dansband utan att vara ironiska. Tänka sig att de förmodade satansdyrkarna i själva verket tillbad Olle Jönsson.

Annars var sprit och hockey populära samtalsämnen och ibland var jargongen på en sådan nivå att Eddie Meduza (på tal om musik…) skulle bli generad.

Och jag har skrattat, ibland bara för att men många gånger rakt från magen. För att min fasta övertygelse är att jargong är jargong och inte behöver betyda någonting mer än det, på samma sätt som att man kan skämta om hemskheter utan att för den delen tycka att hemskheterna är bra. 

Om jargongen är lika rolig om man kommer in utifrån? Om man inte känner avsändaren och vet avsändarens intentioner? Eller tvärtom, om man känner avsändaren och vet att det bakom skämten finns någonting som inte bara är jargong? Är det lika roligt och oskyldigt då?

Jag vet med mig att jag har sagt saker som jag vet att den jag pratat med förstått på rätt sätt, men har i efterhand undrat om den tredje personen i rummet tagit det lika bra.

Nog fan finns det en problematik i det. Och nog bör väl svaret på problematiken vara något annat än att vifta undan det och säga att vissa arbetsplatser inte är för alla, utan att man för den sakens skull bara ska sitta och diskutera litteratur och världspolitik och aldrig skämta om någonting alls.

Ibland kan det räcka med lite klassisk fingertoppskänsla och förmåga att feel the room, som det så fint heter på utrikiska. Och om fingertoppskänslan misslyckas kan man räcka upp händerna och förklara sig i stället för att beskylla någon för att vara alldeles för känslig. Alla har vi ömma tår som vi inte alltid vill dansa tango på.

Åren gick, jag blev mindre av en rädd pojke och mer en utomordentligt stark, snygg och framgångsrik karl (nåja, jag blev äldre i alla fall) och ju mer jag lärde känna folk så märkte jag också att sprit, hockey och hård jargong bara är en del. En annan del är att sjunga tillsammans till 80-tals ballader som Star FM spelar, prata om relationer, föräldraskap, ångest inför högtider, sorger som kommer med livet och döden, husdjur och annat som inte har med diesel eller elgitarrer att göra.

Och jag vill även tro att det under åren som gått samtidigt har blivit bättre. Att den machokultur som inte bara kan vara allmänt tröttsam utan även direkt skadlig (2017 släppte Arbetsmiljöverket en rapport som visar att machoideal är en faktor när det kommer till skador på arbetet) kanske inte är på väg bort, men att den har mjuknat upp.

Jag har sagt saker som jag vet att den jag pratat med förstått på rätt sätt, men har i efterhand undrat om den tredje personen i rummet tagit det lika bra.

Här är det bara att vara ärlig och säga att jag inte är rätt person att bedöma det. Jag kan absolut ha blivit hemmablind efter alla år, jag är man och gör kvinnor en annan bedömning är det den ni ska lyssna på. Men jag tror att det har blivit bättre.

Läs också

Så jobbar SKF mot machokulturen

Porrtidningar på arbetsplatsen och skämt om sexuell läggning var en gång vardag på SKF i Göteborg. Att motarbeta grabbig jargong står högt upp på prioriteringslistan för fackklubben.

Jag tror att saker som kollegor förut utsatt andra kollegor för (eller för den delen chefer mot sina anställda) och kommit undan med det, inte skulle komma undan på samma sätt i dag. Jag tror inte att någon kommer tycka det är töntigt att arbeta säkert om några år, om någon ens gör det nu. Jag tror inte lika många är av åsikten att ”lite får man väl tåla att höra” nu som förr. Eller att man förklarar normer med att det ju är så det är, utan i stället frågar sig om det är så det borde vara.

Vi har säkert en väldigt lång väg kvar att vandra och jag kan som sagt vara helt ute och cykla nu men jag tror att det blir bättre för varje år som går.

Många gånger hoppas jag att jag har fel eftersom jag ofta tror att allt som kan gå åt helvete går åt helvete, men den här gången hoppas jag verkligen att jag har rätt.

Och om vi nu ska prata om sprit och hockey: Laphroaig är gott, hockey är för galningar som inte förstår sig på fotboll.