Framtiden finns – än så länge
Lyssna på vad framtidens riddare sitter och mumlar: Vi måste fortsätta att slåss, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
29 september, 2023
Skrivet av Carl-Einar Häckner
Krönika Livet är en konst men konsten har ett eget liv. Just nu vill jag bara måla, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Livet är en tavla som aldrig blir klar. Allting pågår. Tiden, åren, tankarna. När det är sommar finns tid för undrande. Det leder till att jag målar abstrakta bilder för att göra något skönt.
Funderar på min pension. Hur mycket det blir per månad. Jag började spara tidigt. Jag hade tänkt ge er mina bästa spartips här. Sparar det till nästa gång.
Jag borde städa. Rensa i min bokhylla.
Roligare med konsten. Jag målar hellre för mycket än för lite. Grått är en bra mystisk färg i hopp med rött och svart. Har drömt länge om att måla. Inte gett mig själv utrymmet.
Till slut rann det över i lustglaset och dropparna blev för många så jag städade replokalen. Sen körde jag i gång.
Måla är som att kratta löv. Tycker jag. Det man gjort finns kvar efteråt. Högen med skisser, tavlor, papper växer. Det går fort. Blir vad det blir. Kräver något som är där i avslappningen.
Livet är en tavla. Jag försöker påverka livet. Måste tillåta mig bara. Målar i tusch. Passar mig. Torkar fort. Jag använder allra helst två färger, högst tre. Vill lära mig sluta i tid. Det är bra att avstå det där sista. När jag använder en färg är det lättare för mig.
Svart till exempel.
Plötsligt ringer mamma. Allt blir kaos i min hjärna, för att jag måste skifta fokus. Det är livet. Hon som fött mig ur sin kropp, ringer upp mig och vi pratar om det vi redan bestämt för hon är orolig över hur det ska gå.
Jag blir irriterad men försöker dölja det. Sen lägger vi på. Jag fortsätter måla. Det känns annorlunda efter samtalet.
Livet är en konst – konsten har ett eget liv.
Min mamma är konstnär på sitt egna sätt tycker jag – i sitt förhållande till livet, kläder och hattar. Alltid med en egen personlig stil. Samtidigt promenerar närvaron, sanningen, alltid bredvid henne. Oron är där med och håller hennes hand.
Jag känner igen mig i det. Uppriktigheten mot sig själv och sina känslor. Inte vara säker. Ändå hålla på.
Vill inte veta hur det går till. Vill bara göra. Vill vara mitt i. Vill mer.
Därför målar jag .