Här vilar Ture – som fick höra att arbetslivet var tryggt
Läsarberättelse: Om en man på ett sågverk som hoppades på livet och litade på Försäkringskassan och våra trygghetssystem.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Debatt Facken behöver vänsterpolitik precis som arbetsgivarna pumpar in pengar till högerpartier, skriver Pappers första vice ordförande Mikael Lilja.
Mikael Lilja är första vice ordförande för Pappers.
Jag har tagit del av den intressanta debatten i kölvattnet av Dagens Arbetes artikel om Pappers och LO-förbundens vikande organisationsgrad.
Diskussionen är på inget sätt ny men fortfarande lika aktuell. Det är ett friskhetstecken och en viktig del av en levande demokratisk organisation att man diskuterar själva uppdraget och inte minst det egna förbundets prestation.
Pappers har trots en vikande organisationsgrad den absolut högsta i hela LO. Nästan 92 procent av de som jobbar på bruken är med i facket och Pappers är nog att betrakta som världsledande bland arbetstagarorganisationer.
Debatten, eller trådarna på Facebook, landar tyvärr allt oftare i att facket inte behövs eller att facket har spelat ut sin roll. Ibland går åsiktsyttringarna så långt att man anser att såväl LO som den egna fackföreningen ska ”bort”, man ska starta någonting som är nytt och bättre. En ny fackförening som tar arbetarnas rättigheter på allvar och på riktigt står upp mot kapitalet. Därutöver ska den nya fackföreningen vara opolitisk, skulle det slinka in lite politik ska det vara av typen emot etablissemanget.
Läs också
Om arbetarna ska betala för samhällets kriser medan facken tittar på är rörelsen förlorad. Då måste vi bygga något nytt, skriver industrarbetaren Andreas Köhler.
Min upplevelse är att kritiken mot fackföreningsrörelsen grovt kan delas in i tre delar, en politisk, en demokratisk och en prestationsdel eller snarare bristen på prestation kanske beskriver det bättre.
Det finns starka åsikter för att facken ska vara opolitiska, jag tänker att det är en naiv tanke. Då skulle vi enligt min uppfattning vara helt förlorade. Det finns ingen i samhället som inte har en politisk uppfattning eller viljeinriktning, varken människa eller organisation. Och samtidigt pumpar våra motparter in miljoner, kanske miljarder, i den politiska lobbykvarnen. Om facken skulle strunta i att försöka bemöta denna bombmatta skulle det försvaga oss alla å det grövsta.
Kapitalägarna har alltid insett värdet av politiken, har man den kan man få samhällsutvecklingen exakt i den riktning man vill. Och högerväljarna har i alla tider varit noga med att gå till valurnorna. Det faktum att fackföreningsrörelsen har en fackligt-politisk samverkan med Socialdemokraterna blir i den kontexten ganska naturlig.
Om det skulle blivit en högre reallöneutveckling med en annan modell vet nog ingen. Det blir ungefär som att svara på frågan: hur långt är ett snöre?
Samtidigt har företagen mycket mer resurser och lyckas allt oftare bättre än facken att få fokus på just sina prioriterade frågor.
Facklig-politisk samverkan handlar mer om att peka ut i vilken riktning samhället ska utvecklas på lång sikt. I enskilda frågor som exempelvis energipolitiken har Pappers, och jag själv för den delen, nästa alltid haft en annan åsikt än till exempel Socialdemokraterna.
När jag hör människor i min omgivning som ska proteströsta på något högerparti för att man är missnöjd, så är det oftast mer vänsterpolitik som efterfrågas – inte mindre.
En del kritiker till LO-fackens stöd till S säger också att fackföreningarna här inte är demokratiska. Det är faktiskt lögn. Det är i alla förbundens stadgar tydligt att alla medlemmars demokratiska rättigheter är säkerställda.
Organisationer där enskilda individer inte får precis som man vill är inte odemokratiska, det är precis tvärt om demokrati i dess renaste form.
Att fackföreningsrörelsen skulle ha misslyckats med lönerna och att få den berättigade delen av kakan är mer oklart. Skulle vi fått det bättre rent ekonomiskt utan industriavtalet?
Det går att konstatera att vi har haft en hygglig reallöneutveckling under mer än tjugo år. Om det skulle blivit en högre reallöneutveckling med en annan modell vet nog ingen. Det blir ungefär som att svara på frågan: hur långt är ett snöre?
Pappers är som bekant inte en del av industriavtalet men vi som övriga i samhället omfattas ändå av det som man kallar märket. Det går att belägga att den skandinaviska fackföreningsrörelsen lyckats mycket bättre sett ur ett globalt perspektiv. Med lyckas menar jag ekonomisk utveckling på individnivå, arbetsmiljö, fackligt inflytande och individuellt inflytande över det egna arbetet.
I huvudavtalsförhandlingarna (de så kallade las-förhandlingarna) misslyckades bland annat Pappers med att få gehör för det egna förbundets linje. Pappers åsikt är fortsatt att själva uppgörelsen är undermålig, den träffar inte på något sätt de medlemmar i LO som bäst behöver vår kollektiva styrka. Men att Pappers aktivt skulle försöka bekämpa det demokratiska beslut som flest fackförbund ville se, det vore inte bra. Vi måste orka tugga i oss våra egna förluster, och stå upp för den demokrati vi värnar.
Det som kallas den svenska modellen levererar fortsatt ganska bra, arbetsmarknadens parter förhandlar om villkoren, politiken hålls på en armlängds lucka.
Så sammanfattningsvis. Att vara medlem i facket är att upprätthålla den svenska modellen. Utan den kommer andra att bestämma om våra villkor – så är det i de flesta andra länder i världen och så kommer det att bli även här i så fall.
Politiken kommer helt enkelt att bestämma, sedan kan man fundera på om politiken tycker att arbetare och fack ska ha mer makt, inflytande och mycket högre löneutveckling än i dag, eller inte. Jag tror inte att politikerna kan leverera i det avseendet.
Jag är därför djupt övertygad att Pappers och fackföreningsrörelsen alltid kommer att vara relevanta. Men det förutsätter att vi gemensamt orkar stå upp för den svenska modellen och den fackliga demokratin, även när det tas beslut som inte alla önskar.
Ojojoj, här fanns det mycket att svara på. Men eftersom jag hoppas kunna få höra fler röster från fackledningarna, så avvaktar jag ett riktigt svar.
Men jag tänker anmärka på en sak, som jag inte lyfte i min egna debattartikel, den politiska delen:
Problemet med LO och den svenska fackföreningsrörelsen är inte att den är politisk. Utan snarare tvärtom, den är opolitisk. När utförde LO en politisk stridsåtgärd senast?
Hela det politiska har man genom vad man kallar ”samverkan” överlämnat fullständigt till sossarna (med undantag för Fastighets…). Samtidigt lurar LO in sina förtroendevalda att för att kunna påverka, måste vi arbeta inom politiken och det självklara valet är sossarna. Men hur långt kommer man med att banka sitt huvud emot betongväggen som utgör arbetarkommunerna, egentligen?
Annat är det för toppen. Är man bara trogen partilinjen, så väntar ett partitopp uppdrag(läs statsminister samt partisekreterare), därefter en fin liten post inom Näringslivet. Så mycket var den klassolidariteten värd. I utbyte inskränker man las och strejkrätten.
Det är som att LO inte lärde sig ett dugg efter Rosornas krig. Kanslihushögern vann på 80-talet makten över Socialdemokraterna. Därefter har LO fogat sig under partilinjen.
Med det sagt, så är allt snack om att facken enbart ska hålla på med arbetsrätt och de ekonomiska(för den individuella arbetaren) frågorna en åsikt som måste förkastas. Allting är politik. Varenda ekonomiskt beslut, från företagsledningen, riksdagen eller Riksbanken, är ett politiskt beslut. Det hör till fackets natur att vara politisk, och därmed ett stridbart fackförbund, för att få igenom sin politiska vilja.
Klasskampen är politisk. Men då måste den fackliga politiken grunda sig i socialism, inte vad man bestämmer att den ska vara på Sveavägen 68. Då är facket en kraft att räkna med igen.
jAG KAN BARA HÅLLA med Andreas Köhler.
När tog LO som kollektiv tillvara medlemarnas villkor och avtal? jag utbrister följande; Aldrig efter 1990-talet då man skulle ”ta fajten” mm av kvasinatur som aldrig blev något.
Man gjöt olja på vågorna och topparna i LO och övriga centralorganisationer tvådde sina händer och medlemmarna fick betala ett högt pris för denna passivitet av typen ”sitt still i båten när det stormar.
Därför misstror medlemmarna sina företroendevalda då man inte gör någon medlemmsnytta. Man manipulerar sin egen sak.