Omstart i gruvan: Vad kan Norrlands nya industri lära av Pajala?

Nysatsning I Pajala har de sett vad glädjekalkyler och högriskprojekt kan göra med ett samhälle. Där återhämtar sig orten långsamt efter Sveriges största konkurs, då Northlands gruva tystnade. En unik erfarenhet när industrin i norr byggs ut i rekordfart.

Han kunde inte sova den natten. Kanske var det inte så konstigt. Patrik Snell hade förlorat tio miljoner kronor och familjeföretaget han tog över som 19-åring var nära konkurs. Hans fru såg bara en utväg – att lägga ner.

Runt om i Pajala var fler sömnlösa. Många hade investerat i aktier i gruvan, flyttat till orten för jobben, tagit med familjer och belånat sig. Tusen arbetstillfällen hade utlovats, det fanns planer på att järnvägen skulle länkas samman med de finska spåren och bostäder kunde inte byggas snabbt nog.

Patrik Snell hade byggt nästan hela sitt företag runt gruvverksamheten, från det att Northland Resources första salva hade ekat i Pajala. Samhällets framtidstro hade hängt med av bara farten. Knappt två år senare tystnade gruvan och bolaget försattes i konkurs. Inget fackeltåg med hundratals ortsbor hade hjälpt. Brinnande trästavar och tågande människor, i hopp om att rikta makthavarnas blickar mot orten och alla förlorade arbetstillfällen. Inte heller partiledare Stefan Löfven (S) syntes till, han som Patrik Snell sett lukta på Pajalajord och sagt sig känna doften av pengar två år tidigare. 

Nu var det upp till Pajalaborna. 

När morgonen kom tog Patrik Snell på sig skjortan och åkte till banken. 

Northland Resources gick i konkurs år 2014 efter knappt två år av produktion. Det blev en av Sveriges största konkurser, som lämnade efter sig 14 miljarder i skulder, tomma bostäder och arbetslöshet.

Skylten längs vägen som visade fordon fram till gruvan vandaliserades. Bokstäverna rth i Northland målades över. Kvar blev orden No land. 

I No land arbetade ett fåtal personer under ett par år efter konkursen. De underhöll maskinerna så att värdet inte skulle gå förlorat i väntan på eventuella köpare. 

Där jobbade även Åsa Allan. Hon hade börjat som geolog hos Northland. Men som anställd av konkursboet blev hennes uppgift en annan. Hon skulle sätta ihop en pärm med en manual. Om gruvan skulle startas igen skulle det vara enkelt, bara några knapptryck. Pärmen hade också ett annat syfte: Den symboliserade att en omstart kunde vara möjligt, trots allt. På pärmen stod det ”snabbstart av gruva”. 

När många arbetstillfällen försvinner, brukar politiker vara synliga, men ingen kom.

Åsa Allan.

Ovanför området No land cirkulerade potentiella köpare i helikoptrar. Det gick rykten om att ryssar ville köpa, stycka upp verksamheten och sälja vidare. 

Och det var mycket nära, minns Åsa Allan. 

– Hade det hänt så tror jag att det inte hade gått att starta igen. 

Hon kommer ihåg att någon beskrev stämningen i byn som en kollektiv depression. Hon kände den också. Och saknade riksdagspolitikernas engagemang. 

– Jag förstår att staten inte kan gå in och rädda privata bolag, men vid stora konkurser i södra Sverige, när många arbetstillfällen försvinner, brukar politiker vara synliga. Men ingen kom. 

Kanske hade de kunnat bidra med projekt via arbetsförmedlingen, menar hon. 

Det uteblev. För samhället saknades hjälp.   

– Jag är förvånad att folk inte är mer bittra nu. Många förlorade både jobb och pengar efter att ha investerat i gruvan. 

Pärmen hon satt ihop kom till användning. När Kaunis Iron tog över år 2018 var manualen till hjälp för uppstarten och i dag är Åsa Allan vice vd för bolaget. 

– När Northland kom var det chips och ballonger, tajta deadlines och de hade svårt att kontrollera kostnader. Nu har vi en mindre komplex organisation, huvudsakligt svenska ägare och planerar långsiktigt. 

– Sedan fick vi gruvan nästan gratis. Vi köpte den för cirka hundra miljoner kronor trots att det var värt omkring tio miljarder. Vi har inte några skulder, vilket gör att vi nu kan investera med eget kapital. 

Utmaningarna framåt är arbetskraft, kompetens och bostäder. Det samma som de stora planerade industrisatsningarna i norr. 

– Jag tror att satsningarna är nödvändiga för orterna i norr, men det är alltid en risk med forcerade tidsplaner, som en del har. Det vet vi här. 

Flera gruvarbetare väntade med att söka jobb, när Kaunis Iron startade. De ville först se hur det gick. Chocken över hur fort det hade gått mellan beskedet om att Northland hade ekonomiska svårigheter till nedläggningen, hade inte lagt sig. 

För Åsa Törmä var valet enkelt, när gruvan startade igen år 2018. Ett jobb i gruvan på hemorten innebär att slippa packa väskan varje söndag för att delta i Tornedalsrallyt, som pendlingssträckorna mellan bland annat Pajala, Luleå och Malmfälten kommit att kallas. 

– Att få vila kroppen i egen säng varje natt betyder mycket. 

Vi har nog alla blivit lite mer försiktiga.

Åsa Törmä.

Och att ge blicken en paus från otaliga mil av asfaltsväg. Hon kör samma truckar som hon gjorde under Northland-tiden. Stora som mindre hus. Men de är färre nu. Nere i dagbrottet, som sträcker sig ner till havsnivå, blir de till sandlådeleksaker från platån ovanför. 

– Jag tänker att jag kör så länge det går. Man kan aldrig riktigt veta hur det ska gå med industrisatsningar. Vi har nog alla blivit lite mer försiktiga. 

På Soukolovägen i Pajala märks inte försiktigheten. Pizzerian har rivits, där ska ett tvåvåningshus med tolv hotellrum byggas. Gruvans omstart är skälet, berättar Mikael Nilsson. Han äger Bykrogen som ligger vägg i vägg.  

– Den här gången känns gruvplanerna mer långsiktiga. Det är försiktigt men stabilt.  

Bakom honom inne i restaurangen sträcker sig en flera meter bred väggmålning. Flottare vid älven som arbetar och grillar fisk i klara färger. Det sägs att konstnären Jaako Tolvanen inte kunde betala notan och fick måla av skulden på väggen. 

Northlands skuld och förlorade arbetstillfällen slog hårt mot restaurangen.  

– Men konstigt nog så var det ändå bättre än det ingenting som fanns innan gruvan. 

Om väggmålningen hade skapats i dag hade nog gruvarbetare fått ta flottarnas plats, tror Mikael Nilsson. 

En bit inåt landet i Pajala kommun ligger Muonio sameby. Där har byn resonerat så att de skulle ha svårt att ”vinna” mot gruvbolagen och därför, trots gruvans konsekvenser för rennäringen och markerna, kunde det vara bättre att förhandla med bolagen. De har slutit ett avtal med Kaunis Iron. 

– Vi har inte protesterat mot gruvan eller överklagat, trots att det påverkar våra betesmarker mycket, säger Hans Holma, ordförande i samebyn. 

– Många av oss har släkt och vänner här och gruvan behövs också för att inte samhällsservicen ska försvinna. 

Ger man dem lillfingret kanske de tar hela handen.

Hans Holma.

Han vill inte gå in på detaljer om avtalet, men det handlar om ersättning för förlorad betesmark och påkörda renar. Utöver det, möten mellan samebyn och gruvbolaget. 

Men det finns en oro. 

– Om vi ger bolaget detta nu, så är det ju inget som säger att de inte kommer att vilja ha mer mark i framtiden. Ger man dem lillfingret kanske de tar hela handen. 

När Patrik Snell anlände till banken efter den sömnlösa natten visste han vad som måste göras. Satsa sig ut ur krisen var den enda vägen framåt. I stället för att bygga nästan hela sin verksamhet runt gruvan skulle han bredda den.
Lånet fick han. 

I dag är hans företag den tredje största arbetsgivaren i Pajala. 

– Vi har blivit brända förut, av projekt och satsningar som gått i graven. Vi är många som minns Stålverk 80. Det blev bara en sandhög av alltihopa.

Stålverk 80 var ett planerat industriprojekt som startade i början av 70-talet och omfattade en kraftig utbyggnad av statliga Norrbottens Järnverks anläggningar i Luleå. Fullt utbyggt skulle Stålverk 80 sysselsätta cirka 2 300 personer. Men projektet stoppades på grund av stål- och oljekrisen. Kvar lämnades tomma bostäder, skulder och arbetslöshet.  

I dag ser Patrik Snell likheter mellan Stålverk 80, Northland Resources och de stora planerade industrisatsningarna – forcerade tidplaner, högriskprojekt och få kritiska röster. Trots det säger han: 

– Under uppväxten fick vi höra, att när man fyllt 18 år var det bara att hoppa på bussen från Pajala. Här fanns ingen framtid. Men nu finns en helt annan tro på framtiden som jag önskat att jag hade fått födas in i. 

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.