”Man måste se till att ramla rätt”

Till vardags jobbar Joel Ross på räddningstjänsten på pappersbruket Billerud utanför Gävle. På fritiden klättrar han uppför stora stenklippor. Här berättar han om …

Joel Ross

Ålder: 30 år.
Bor: I villa i Gävle. 
Familj: Frun Sofia och bengalkatterna Ariel och Anakin.
Annat: Nyvald ungdomsansvarig på Pappers avdelning 3 Karskär.   

Hur det började

Jag började klättra när jag gick i gymnasiet. Innan hade jag tränat på gym lite grann, men det tyckte jag var så tråkigt. Jag ville ha en annan träningsform helt enkelt, och då upptäckte jag ganska snart klättringen.

I början var det bara sporadiskt men sedan blev det nästan så att jag bodde på klätterklubben. Ja, vi var som en liten familj där på klubben. Hade egen nyckel, kunde komma och gå hur vi ville oavsett tid på dygnet.

Tjusningen

Det är en träningsform som är både omväxlande och rolig. Dels blir man stark av det, dels … jag vet inte, jag tycker bara att det är så kul helt enkelt! Visst händer det att man skadar sig, men sånt ingår ju. Klättring är 80 procent att ramla. Man får försöka se till att man ramlar rätt bara, det vill säga på mattorna som man har lagt ut på marken.

Häftigaste klättringen

De två gånger som jag klättrade i Makedonien. Det kändes lite exklusivt också, att få vara utomlands och klättra så där. Nästan alltid håller jag på med bouldering, men där klättrade jag för omväxlings skull med rep en av gångerna. Ja, det var till och med så att jag kom upp på lite höjder, men annars håller jag mig till mina stenar här i platta Gävletrakten. K2 och såna toppar, det är inget för mig!