Per-Olof Sjöö: Att vara skyddsombud utan det fackliga stödet med sig är hopplöst

Krönika Risken är uppenbar att kraven på arbetsgivare mjuknar och i slutänden resulterar i sämre arbetsmiljö och fler olycksfall, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Gör några veckor sedan gav regeringen ett uppdrag till Arbetsmiljöverket. Myndigheten ska utreda och komma med förslag på hur fler ska kunna bli skyddsombud. Det är en jättebra utgångspunkt, skyddsombudens roll för arbetsmiljön på våra arbetsplatser är starkt underskattad.

Problemet är att Arbetsmiljöverkets uppdrag gäller ”oavsett om skyddsombuden respektive arbetstagarna har en facklig tillhörighet eller inte”. Det är en passus som kan spåras till Sverigedemokraternas motvilja till facket och som övriga högerpartier säkerligen kan tänka sig att stötta.

Då är det viktigt att ha i åtanke vad ett skyddsombud är. Ett skyddsombud ska väljas av sina arbetskamrater och har endast det förtroendet att förvalta. I ryggen har man ett starkt skydd i lagstiftningen och hela fackföreningens stöd för att bibehålla den integritet som uppdraget kräver.

För uppdraget som skyddsombud är tillräckligt svårt som det är i dag. Du har att förvalta det förtroende dina arbetskamrater givit dig samtidigt som du måste ställa tuffa krav gentemot din arbetsgivare. Att utföra ett sådant uppdrag utan att ha det fackliga stödet med sig är hopplöst.

Känner du inte det stödet är också risken uppenbar att kraven på arbetsgivare mjuknar och i slutänden resulterar i sämre arbetsmiljö och fler olycksfall på arbetet. Det kan inte ligga i någons intresse.

Arbetsmiljöarbetet är ständigt på den fackliga topplistan över viktiga frågor att arbeta med. För oss i GS har de klassiska fysiska riskerna på senare år också kompletterats med psykiska risker som hög arbetsbelastning, stress och alltför tajta bemanningsplaner.

Vi lever i en tid där i stort sett alla sjunger sitt lov över den svenska arbetsmarknadsmodellen och den styrka som ett system med starka och självständiga parter har visat genom åren. Det är inte utan att man funderar på varför regeringen lägger utredningsförslag som på ett kirurgiskt och effektivt sätt skulle erodera det fackliga inflytandet på arbetsmarknaden. Dessutom på ett område som är så viktigt för svenska löntagare.

För de politiska partier som lägger sådana förslag vore det hederligt att öppet redovisa sina bevekelsegrunder och hur man ser på riskerna med en försvagad fackföreningsrörelse och en försämrad arbetsmiljö.

Man kan faktiskt ställa ännu högre krav på våra arbetsgivare. Tror man på partssystemet så utgår jag från att Svenskt Näringsliv tydligt tar avstånd från den här typen av politiska ingrepp.