Vem vann när kassörskan försvann?

PERSPEKTIV Skådespelarna i Hollywood fortsätter strejka, sporrade av manusförfattarnas avtal nyligen. ”Vi vill inte ersättas av artificiell intelligens, AI.” Men vinner vi inte alla på att tekniken utvecklas? Det beror nog på det, skriver DA:s Harald Gatu.

En dag var kassorna i matvarubutiken borta. Bortrationaliserade till förmån för självskanning. Vi muttrade men hoppades att automatiseringen bara var ett sätt att effektivisera verksamheten så att vi som kunder även i fortsättningen skulle kunna få ett brett och bra utbud av varor.

Men det var inte bara kassorna försvann. Fiskdisken stängde. Varusortimentet blev allt smalare. Det där kaffet som vi alltid hade köpt i butiken fanns plötsligt inte på hyllan. Inte heller den där juicen. Eller den skivbara leverpastejen.

Dessutom försvann den ena efter den andra av personalen, många trotjänare som vi hade lärt känna genom åren och som hade superkoll på sortimentet och som man kunde förmedla synpunkter till. De få som blev kvar syntes knappt till i butiken. Färre varor, mindre personalstyrka. Missnöjda kunder.

För tusen år sedan fylldes de europeiska slätterna av väderkvarnar som dramatiskt ökade produktiviteten i det medeltida jordbruket. Men det var inte den som brukade jorden som gynnades.

Då kan man fråga sig: Bidrog butikens automatisering till något positivt mer än en kostnadsbesparing? Vad hade hänt om personalen behållits och fått nya arbetsuppgifter som vi kunder hade uppskattat och lett till ökad köptrohet?

De hade fått chansen att öka sitt bidrag till verksamheten. Eller – håll i er nu – som ekonomerna brukar uttrycka sig: de hade ökat marginalproduktiviteten.

Det är egentligen det automatisering handlar om. Om automatiseringen ska utarma eller berika. Om automatiseringen kan ge de anställda nya arbetsuppgifter som kommer hela verksamheten tillgodo.

Teknikutveckling handlar i grunden om vem som ska dra nytta av den. Det var exempelvis därför Hollywoods manusförfattare och skådespelare gick ut i strejk.

Visst är det frestande att tro att all teknikutveckling med tiden gynnar oss alla. Att vi alla får vara med och dela frukterna av ökad produktivitet, av effektivare produktion. Långtifrån självklart. Det finns ingen automatik i att tekniska framsteg leder till ökat välstånd för folkflertalet.

Hur var det inte på medeltiden? För tusen år sedan fylldes de europeiska slätterna av väderkvarnar som dramatiskt ökade produktiviteten i det medeltida jordbruket. Men det var inte den som brukade jorden som gynnades av den nya kvarntekniken.

Tvärtom, bondebefolkningens levnadsstandard sjönk. I stället var det jordägarna som gynnades, inte minst den religiösa eliten. Produktivitetsökningen bekostade alla de pampiga kyrkor som finns på kontinenten från den här tiden.

Vad hände i de amerikanska sydstaterna med bomullsmaskinen som rensade bort fibrer från bomullen? Maskinen gjorde bomullsproduktionen mer lönsam, större arealer togs i anspråk, priset på bomull sjönk. Tekniken gav skjuts åt masskonsumtion av kläder – och slaveriet. Antalet delstater som tillämpade slaveriet ökade fån sex till femton och antalet slavar tredubblades under 1800-talets första hälft.

Och det tidiga industrisamhället? Hantverkarna berövades sin försörjning när ångmaskinen gjorde sitt intåg. Mekaniseringen gjorde det plötsligt möjligt att låta barn sköta de förenklade arbetsuppgifterna. Eländet bredde ut sig i överfyllda stinkande slumstäder.

Alla de här exemplen nämns i en nyutkommen bok av två namnkunniga ekonomer från MIT i Boston, Daron Acemoglu och Simon Johnson. Tillsammans har de skrivit boken Power and progress: Our thousand-year struggle over technology and prosperity, om makt och utveckling och den tusenåriga kampen om teknik och välstånd.

Att sprida välståndet handlar ytterst om makt.

Det tog närmare hundra år av industrisamhälle innan inkomsterna för folkflertalet hade återhämtat sig. Men förbättringarna kom knappast av sig självt. Att samhället till slut blev mera rättvist förklarar Acemoglu och Johnson med demokratins genombrott och framväxten av en stark arbetarrörelse. Eliten tvingades dela med sig av produktivitetsökningens frukter.

Inför den nya tekniken står fackföreningsrörelsen inför ett nygammalt uppdrag.

Även i dag krävs motkrafter, menar de. I dag mer än någonsin. Med AI och ett fåtal techjättar är det som om vi har slungats 250 år tillbaka i tiden. Kanske blir det ännu svårare att utmana eliten än på 1800-talet, befarar de. Men minst lika viktigt.

Och, fortsätter de, vi vet vad som krävs. Kunskap, motargument, fördjupad demokrati och inte minst facklig organisering som kan se till att tekniken används i människans tjänst.

Automation? Javisst, men se till att de personer som mister sina arbetsuppgifter med den nya tekniken får nya, utvecklande arbetsuppgifter. Då ökar värdet av verksamheten. ”Marginalproduktiviteten” stiger och alla blir vinnare.

För visst kan automation ge fler jobb.

Då och då passerar jag en mekanisk verkstad i Fagersta som för tio år sedan hade 50 anställda och en omsättning på 50 miljoner kronor. Men inga robotar. I dag har samma företag 26 robotar, antalet anställda har ökat till 60 och omsättningen mångdubblats till 260 miljoner kronor.

Ökad marginalproduktivitet var ordet.

Kunskap och argumentation. Organisering. Inflytande över arbetsuppgifternas utformning. Och makt att förhandla om fördelningen av överskottet från produktionen. Inför den nya tekniken står fackföreningsrörelsen inför ett nygammalt uppdrag.

Men hur det gick nu med personalsnåla, utarmade matvaruaffären hemma?

Den lades ner.

Harald Gatu