Här vilar Ture – som fick höra att arbetslivet var tryggt
Läsarberättelse: Om en man på ett sågverk som hoppades på livet och litade på Försäkringskassan och våra trygghetssystem.
Debatt Att straffa dem som har gällande avtal lockar inte nya företag till den svenska modellen, skriver Stefan Koskinen, arbetsgivarpolitisk chef på Almega.
Om skribenten:
Stefan Koskinen är arbetsgivarpolitisk chef på arbetsgivarorganisationen Almega.
En sympatistrejk är som salt, skriver Pappers ordförande i en krönika i Dagens Arbete. Givet dagens ekonomiska situation, möjligen som salt i såren för redan hårt pressade företag. Dessvärre är det inte så Pontus Georgsson menar.
I stället beskriver han sympativarsel som något fint. Det får stå för honom. Vi ser inget fint med att straffa företag som har gällande kollektivavtal och därmed är omfattade av fredsplikt och som dessutom står utanför all form av konflikt. Inte heller lockar det nya företag till den svenska modellen.
Georgsson anklagar också Almega för att inte ta hänsyn till märket. Det stämmer inte. Vi träffar under varje avtalsrörelse över 130 kollektivavtal inom de ramar som arbetsmarknadens parter gemensamt kommit överens om. Om någon tycker att lönenormeringen är ”diffus eller höljd i dunkel” är det i alla fall inte Almega.
Avslutningsvis, med tanke på hur Pappersordföranden liknar sympativarsel med saltet i maten och det gröna i buketten: Det var nog tur att Georgsson inte satsade på en karriär som kock eller florist.
Läs också
”Arbetsgivarna borde ta Almega i örat när de inte vill följa lönemärket”
En sympatistrejk är som salt – den bidrar till helhet, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.
Läs mer:
Almega serviceföretagen
avtalsrörelse
Opinion
Pappers
Pontus Georgsson
svenska modellen
sympatiåtgärd
Det vore konstigt om Stefan Koskinen, som är arbetsgivarpolitisk chef på arbetsgivarorganisationen Almega, svarde något annat för han är inte positiv till att arbetarna skall kunna påverka sin arbetsmiljö, lön och pension.
Därför kämpade arbetarna för sina rättigheter och drägliga ersättningar och för att inte bli livegena. I modern tid vill arbetsgivarna och dess centralorganisationer åter igen att arbetarna skall stå med mössan i handen eller som i tavlan med grindslant