Strejkbrytare – en krigsförklaring mot fackföreningsrörelsen

PERSPEKTIV När Tesla medger att de använder sig av strejkbrytare kastas vi tillbaka till en konfliktfylld tid när arbetare ställdes inför frågan: Vilken sida står du på? skriver reporter Harald Gatu.

Det fanns en tid när arbetsgivarna hade rätten att sänka lönerna. De kunde det eftersom inga rikstäckande kollektivavtal fanns.

Om arbetarna protesterade mot lönesänkningar genom att gå i strejk kunde företagen anlita strejkbrytare som utförde de strejkandes arbetsuppgifter.

Arbetsgivarna kallade strejkbrytarna för arbetsvilliga. De strejkande benämnde dem svartfötter.

Strejkbrytarna kunde räkna med beskydd från polis och militär. Ibland bar de själva vapen.

Vilken sida står du på? Den frågan handlade om liv och död för arbetarrörelsen när den en gång organiserade sig.  

Arbetsmarknaden var rena vilda västern när Sverige på 1860-talet tog steget in i marknadsekonomin. Det var då näringsfriheten infördes och det blev fritt fram att starta företag.

Utbud och efterfrågan skulle bestämma priset på alla varor, även arbetet. Hög efterfrågan – stigande priser. Låg efterfrågan – sjunkande priser.

Arbetets marknad sågs som vilken marknad som helst. Priset på arbete skulle tillåtas gå upp och ner. Som priset på alla andra insatsvaror.

Den ”fria” arbetsmarknaden var oreglerad så till vida att strejker inte var olagliga, lika lite som strejkbryteri.

Vad den oreglerade arbetsmarknaden innebar för lönerna visade sig snart. Under den svenska marknadsekonomins första långvariga kris i slutet på 1870-talet sjönk försäljningen, priserna rasade och vinsterna minskade. Med fallande priser måste också arbetarnas löner falla, hävdade arbetsgivarna och beordrade lönesänkningar.

För att försvara lönerna organiserade sig arbetarna. De gick samman för att hålla priset uppe på den insatsvara de förfogar över, arbetet. De gick samman i fackföreningar och förband sig att inte sälja sig under ett visst pris. De krävde avtal för hela kollektivet, de ville ha regler som skyddade lönen.

Arbetarna strejkade för rätten att teckna avtal. Arbetsgivarna svarade med att stänga ute strejkande arbetare. I stället rekryteras ”arbetsvilliga”, strejkbrytare. Till arbetsgivarnas glädje kunde de räkna med politiskt stöd.

I den konservativa riksdagen stiftades en lag som skyddade strejkbryteriet, den så kallade Åkarpslagen från1899. På initiativ av en riksdagsledamot från skånska Åkarp klubbades lagen, som inte bara skyddade strejkbrytarna utan även gav arbetsgivarna rätt att avbryta strejker.

Åkarpslagen gjorde det straffbart att hindra någon att ta erbjudet arbete, exempelvis i samband med en strejk. Man fick heller inte hindra någon att gå tillbaka till arbetet i samband med en konflikt. Lagen kriminaliserade också försök att tvinga någon att strejka.

Lagen var som att hälla fotogen på brasan. Det lagskyddade strejkbryteriet gav svensk arbetsmarknad några dramatiska, konfliktfyllda decennier.

Ofta skyddades strejkbrytarna av polis och militär. Det hände också att även de själva var beväpnade.

Ibland råkade de illa ut. Som i Malmös hamn 1908 där fartyget Amalthea inhyste ett 80-tal strejkbrytare från England. En sommarnatt placerades 20 kilo dynamit genom en lastglugg med följd att en 34-åring avled och sju skadades.

Attentatsmännen greps och en av dem dömdes till döden. Nio år efter attentatet, revolutionsåret 1917, benådades Anton Nilsson, Sveriges siste dödsdömde fånge.

Strax innan attentatet i Malmö hamnhade arbetarrörelsen just fått sitt första rikstäckande kollektivavtal. Ett epokgörande avtal för verkstadsindustrin. Arbetsgivarna erkände nu fackföreningen och gick med på minimilöner och en begränsning av veckoarbetstiden till 57 timmar.

Men överenskommelsen inom verkstadsindustrin innebar inte att arbetsgivarna övergav rätten att få anlita strejkbrytare. Den rätten höll arbetsgivarna hårt i. Det visade sig inte minst när Svenska arbetsgivarföreningen Saf och LO året efter verkstadskonflikten ingick ”decemberkompromissen”.

Arbetsgivarna accepterade arbetarnas rätt att bilda fackföreningar på sina arbetsplatser. I gengäld erkände LO arbetsgivarnas arbetsledningsrätt. Den innebar att arbetsgivarna även i fortsättningen hade möjligheten att ”fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om de är organiserade eller ej”. Strejkbryteriet kunde fortsätta.

Strejkbrytarna samlades i olika organisationer. En var Svenska arbetareförbundet som fick ekonomiskt stöd av Verkstadsföreningen (numera Teknikföretagen).

En annan var Svenska nationella skyddskåren.Deninitierades 1918 av militärer som bekämpat arbetarrörelsen och deltagit på den ”vita” sidan i finska inbördeskriget.

Samhällshjälpenbildades 1921 med aktivt stöd från Saf och bestod mest av officerare. Centralförbundet Rädda skörden startades av godsägare och militärer efter lantarbetarstrejken i Uppland 1919.

Arbetets frihet hette den mest långlivade strejkbrytarorganisationen, bildad av skogsägande bönder i Jämtland. Den tog ofta blockerat arbete när Skogs- och flottningsarbetareförbundet gick ut i strejk för kollektivavtal. 

Sverige blev konflikternas rekordland under 1920-och 1930-talet. Med 500 konflikter om året, i genomsnitt. Inte sällan med dramatiska inslag. Den mest kända är naturligtvis Ådalen där militär kallades in för att skydda strejkbrytarna varvid fem personer miste livet.

Bara några veckor före skotten i Ådalen i maj 1931 hade beväpnade strejkbrytare skjutit mot demonstranter i Halmstad. Året efter, under pappersmassestrejken, fick två strejkande arbetare i Klemensnäs utanför Skellefteå livshotande skador sedan de beskjutits av polis i samband med en demonstration mot strejkbrytare i hamnen. Veckan efter sköt polisen skarpt mot pappersarbetare som demonstrerade av samma skäl vid sulfatfabriken i Sandarne.

Sex år senare var allt över. I och med Saltsjöbadsavtalet, det första huvudavtalet som fastställde spelreglerna för arbetsmarknaden. 1938 kom LO och Saf överens om den ordning som kom att gälla framöver. Arbetsgivarna lovade att stoppa strejkbryteriet och politikerna skrotade den förhatliga Åkarpslagen från 1899.

Löftet att inte använda strejkbrytare innebar egentligen ingen större eftergift för arbetsgivarna, enligt Saf-krönikören Hans de Geer. I boken Arbetsgivarna skriver han att strejkbryteriet vid den tidpunkten hade spelat ut sin roll eftersom arbetsuppgifterna höll på att bli mer specialiserade. ”Den tekniska utvecklingen minskade därigenom arbetarnas utbytbarhet och stärkte deras ställning. Den gav ytterligare motiv för arbetsgivarna att söka en ny, fredligare strategi”, enligt de Geer.

Just den ordningen utmanas nu i Tesla-konflikten. Att ett stort företag vägrar kollektivavtal och dessutom kallar in strejkbrytare innebär en krigsförklaring mot fackföreningsrörelsen. Precis som under förra seklets inledning.

Med sympatiåtgärderna från andra förbund synliggörs nu arbetarrörelsens potentiella styrka. En potential som blir tydlig när transportarbetare och hamnarbetare – i sitt stöd för rätten till kollektivavtal – vägrar lossa importerade Teslabilar och när elektriker vägrar serva Teslas laddstolpar. 

Det kollektivavtal man en gång tillkämpat sig och rätten att slippa strejkbryteri – de historiska erövringarna är bränsle nog för IF Metall att med stöd från andra förbund fortsätta sin nuvarande konflikt. En konflikt som det inte går att backa från.

Harald Gatu