”Kunskapen är industrins framtid”

Gör en miljon svenskar som arbetar direkt eller indirekt i industrin Sverige till en industrination? Nja. Inte mer än den knappa miljon anställda i kommun och landsting gör Sverige till en kommun- och landstingsnation, skriver Per Grankvist i en replik till IF Metalls ordförande Anders Ferbe i debatten om industrins ansvar.

Nej, Sverige är och förblir en kunskapsnation. Att Anders Ferbe i sin roll som ordförande i IF Metall har ett behov att framställa industrins betydelse för landet är begripligt, men det borde kunna ske utan överdrifter. Sverige ska förbli ledande på industriell produktion, men någon industrination blir vi inte igen.

När jag konstaterar att den epoken tog slut för flera decennier sedan oroar sig Anders Ferbe för att jag blundar för det faktum att många svenska industriföretag står sig oerhört väl i internationell konkurrens. Nej, min syn är det inget fel på. Därför ser jag också den större bilden.

På den tid när Sverige var en ledande industrination handlade industriell produktion om att i stor skala framställa produkter enligt Henry Fords löpande band-princip. Arbetarna betraktas som utbytbara kuggar som utför därför tydligt definierade och repetitiva uppgifter och värderas inte särskilt högt. Att flytta samma process till andra länder där de har lägre löner blev därför lockande. Det fick svenska industriarbetare lida för.
De nya satsningar på industrialiseringar som såväl Tyskland och USA gör är något annat än att hämta hem den produktion som under flera decennier utlokaliserats till låglöneländer. Vad som kan tyckas vara ett trendbrott är i själva verket en fortsättning. Företag är fortfarande intresserade av att minska produktionskostnaden till ett minimum. Vad som hänt är att ökad automatisering i produktionen gör att man kan ersätta arbetare och därmed minska kostnaderna ytterligare, trots att tillverkningen sker i USA eller Tyskland.

Den centrala tanken i denna fjärde industriella revolution, som Anders Ferbe så träffande kallar det, är dock inte att flytta hem det man flyttat ut, utan omdefiniera industriell produktion. Den centrala tanken är istället denna: Alla tydligt definierade och repetitiva uppgifter kan automatiseras och göras av robotar. Alla uppgifter som kräver känsla och individuella bedömningar ska däremot göras av människor.

En ofta använd förebild på området är Tesla med sin långt drivna automatiseringen av sin bilproduktion där 160 robotar gör alla de tunga och monotona uppgifterna med stor precision.  Jämfört med andra biltillverkare gör man långt många fler komponenter och delar under eget tak då det ger både ökad kontroll och ökad flexibilitet. Att man utan erfarenhet och på bara fyra års tid kunna tillverka en bil som är revolutionerande på många områden och dessutom fått toppbetyg i en lång rad tester säger något om värdet av att tänka om när det gäller industriell produktion, snarare än att värna det gamla.

Med den nya industriella logiken blir det inte alls lockande att flytta produktionen till andra länder eftersom människorna och deras kunskap är mycket viktigare i den här nya industriella processen. Talande är att Teslas fabrik ligger mitt i Silicon Valley, där lönerna för just de människor som Tesla behöver är högre än på många andra ställen i världen.

”Tar vi istället utgångspunkt i att Sverige är en kunskapsnation blir industrin en sektor där arbetarnas kunnande, inte råvaror, är det som bidrar till konkurrenskraftiga produkter.”

Varför flyttar man inte? För att människorna är viktigare än maskinerna. Att arbeta i ett företag med den inställningen är naturligtvis varje industriarbetares dröm.

Det för oss tillbaka till det som den här debatten handlade om från början – företagens ansvar för att värna om enskilda arbetstillfällen. Med den gamla modellen finns naturligtvis inget sådant ansvar eftersom arbetarna där är utbytbara kuggar. Dessutom är ansvaret för att anpassa företaget till marknadens behov är större eftersom det är detta som krävs för att trygga företagets framtid.

Något formellt ansvar för att värna arbetstillfällen finns inte heller med den nya industriella modellen men eftersom arbetarna, inte maskinerna, är det viktiga inser vi ju att det vore dumt att inte satsa på dessa för att bibehålla kompetens. Med våra jämförelsevis välutbildade industriarbetare har Sverige fortfarande ett försprång, ja i det här perspektivet är vi faktiskt fortfarande ledande. På den här punkten är alltså Anders Ferbe och jag överens.

Det som skiljer oss åt verkar snarare vara tankarna på hur industrin i Sverige ska betraktas 2015. Försöker vi upprätthålla bilden av Sverige som en ledande industrination utifrån gamla meriter slår vi samtidigt vakt om en modell där arbetarnas intressen kommer stå i konflikt med företagens intressen när produktionen ska kostnadseffektiviseras. Tar vi istället utgångspunkt i att Sverige är en kunskapsnation blir industrin en sektor där arbetarnas kunnande, inte råvaror, är det som bidrar till konkurrenskraftiga produkter.

Jag undrar om inte det sistnämnda perspektivet hade tjänat IF Metall bättre än att starta en svekdebatt så fort företag anpassar sig till samtiden? Om man inte visar att man förstår samtiden är risken stor att man blir betraktad som något som hör dåtiden till.
Förutsättningarna för den svenska industrin är som Anders Ferbe riktigt poängterar mycket goda och som en representant för de arbetare vars kunskap är avgörande för att den ska fortsätta vara viktig har fackförbundet en viktig roll att spela. Allt som krävs är att man slutar att krampaktigt krama gamla idéer om vad Sverige är och istället omfamnar de möjligheter samtiden erbjuder.

Per Grankvist