KrönikaJag har alltid varit flygrädd. Jag har alltid avskytt precis allt som har med flygresor att göra. Utom när man väl har landat förstås.
När man kliver ut i lättnaden över att det gick ju bra den här gången också! Jag överlevde. Och inte bara det. Jag lyckades med konststycket att vara på flera platser på samma gång. Jag åt frukost i Stockholm, lunch i Paris och middag på Manhattan. Som trolleri. Och det gick ju bra. För mig.
Varje år är vi 3,5 miljarder människor som kliver ut ur de där flygplanen och tänker samma sak: Skönt, det gick ju bra. För mig.
Och där någonstans börjar den verkliga problematiken.
Det finns förstås andra saker som har minst lika stor klimatpåverkan som våra nya resvanor, men det finns ingenting som bättre illustrerar bilden av framgång än den vi förknippar med flygresandets magiska krafter.
Vi har alla sett hur bilder på Facebook får vingar om de är tagna på exotiska platser. Vi gillar och blir gillade. Och det är härligt.
Jag är en kändis. Jag tillhör en yta som många ser och därför är jag också en del av klimatproblemen.
Som kändis får jag ofta erbjudanden om att vara med i olika tv-satsningar.
Bara senaste året har jag tillfrågats om att göra underhållnings-tv i Indien, Florida, Peru och New York …
Och förstå mig rätt nu. Resandet är inte någonting negativt. Tvärtom! Få saker är bättre. Det skapar jobb och tillväxt och vidgar våra vyer.
Problemet är att vi glömde bort hållbarheten. För som det är nu går vi mot en klimatkatastrof med en global uppvärmning långt bortom Parisavtalets mål. Om vi inte ändrar oss …
Så hur skapar vi den opinion som krävs för att våra klimatpolitiker och våra experter ska få sätta i gång med det som måste göras?
Hur påbörjar vi den största kraftsamlingen i världshistorien?
I dagens debattklimat kan man nämligen inte ta ställning för någonting utan att bli avkrävd på ett ”jaha, vad gör du själv då?”
Så stort är vårt förakt mot hyckleri att vi hellre fortsätter frusta mot avgrunden än bejakar vår ofullkomliga goda vilja.
Så för möjligheten att stå upp för klimatet måste vi offra någonting, någonting riktigt stort; någonting mer än hamburgaren och motorbåten – vi måste offra stora världen.
Åtminstone tills tekniken har hunnit i kapp. Och det är inte så lätt nu när vi precis har lärt oss att flyga. Nu när vi alla har erövrat jorden. Nu är det ju vår rättighet att behålla den. Vem vill ge upp den rätten?
Tja … jag gör det gärna. Jag har aldrig sett Grand Canyon, Stora Barriärrevet eller Machu Picchu men det är okej. Jag är nöjd.
