”Fler måste våga sträcka på ryggen”

Krönika Få situationer är nämligen så avslöjande som anställningsintervjun – klasskomplexet lyser rakt igenom. Så mycket av den kollektiva organiseringen handlar om att stärka det där självförtroendet, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen.

Det är så mycket som hänger på just det här ögonblicket. Vad du säger, hur du säger det.
Myllret av tankebanor, nervositeten som får det att krympa i halsen.
Framtiden avgörs här och nu.

Att sitta på en anställningsintervju är speciellt, kanske lite skräckinjagande.

I Jacob Sundbergs nysläppta roman, Vi hör av oss, kapslar han in hur människor känner, tänker och reagerar när de sitter på ena sidan av det där bordet. Genom nio fiktiva noveller skildrar han med komisk skärpa reaktionen mellan intervjuare och intervjuad. Men också allvaret.

Said får inlindade frågor om hans hudfärg, religion och bakgrund för att chefen försöker greppa om han är jihadist eller inte. Jenny vill förverkliga sig själv genom att jobba med inredning, men får panik när intervjuaren frågar vad hon tycker om en kaffemugg. Elin vill lämna Småland för Stockholm men upplever sig utsorterad genom ett bisarrt personlighetstest.

Gemensamt för alla scenarier är längtan efter ett sammanhang. Antingen genom jobbet eller med hjälp av jobbet. För somliga är jobbet en frihet, en möjlighet, medan det för en annan bara är ett nödvändigt ont.

Läsningen väcker igenkänning.

Jag tänker på hur bakgrunden färgar vilken ställning vi har när vi försöker få ett jobb. De gånger jag själv, med bultande hjärta och nervösa tankar, sökt jobb. Om vänner som skickat hundratals ansökningar men inte fått napp.

Få situationer är nämligen så avslöjande som anställningsintervjun – den gör oss närmast genomskinliga inför arbetsgivaren. Klasskomplexet lyser rakt igenom.

Hur somliga har rätt nätverk, har familj med pengar, medan andra är utelämnade till sig själva. Det ena ger grundmurat självförtroende, det andra en genomträngande känsla av underläge. Lite som att stå med en mental mössa i hand.

Raderna ur musikern Ison Glasgows magiska självbiografi, När jag inte hade nåt, gör sig påminda:

”Arbetsförmedlingen var ett ställe helt utan hopp. Både jag och mamma gick dit regelbundet och sökte jobb mer och mer desperat. Hela tiden skickades vi på intervjuer där vi var chanslösa. Kontorsjobb. Lagerjobb. Städjobb. Praktik.”

Som om klassmärket är inbränt på huden, hur hårt vi än söker gnugga bort det.

Arbetarklassen – eller prekariatet, eller vad vi nu väljer att kalla den – har inte medelklassens kulturella och sociala kapital att ta spjärn mot, inte överklassens ekonomiska muskler att lita på. Den utan privilegiets bakgrund blir till sin egen. På gott och ont. Rätt jobb blir då utvägen, en vinglig klassresa längs en stege där flera pinnhål fattas.

Just därför är det så viktigt att göra upp med de flackande blickarnas arbetsmarknad, där så många existerar på andras nåder.

Så mycket av den kollektiva organiseringen – i föreningar, fackförbund och organisationer – handlar om att stärka det där självförtroendet. Att tippa maktbalansen från den ena till den andra sidan av bordet – under anställningsintervjun och i livet.

Vi får inte glömma det.

Fler måste kunna sträcka på ryggen när de kliver in genom dörren till intervjun. Och inte bara vara tacksamma – utan också ha modet att ställa krav.

Daniel Mathisen