”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”
krönika | opinionKrönika, Jenny Wrangborg.
Jenny Wrangborg
Jenny Wrangborg är kallskänka och poet. Hon skrev krönikor för Dagens Arbete åren 2012-2016.
kronikor-jw@da.seKopierad
"Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret"
krönika | opinionJenny Wrangborg.
"Där bortom fanns frågorna om vad vi skulle göra när våra kroppar inte klarade mer"
krönika | opinionJenny Wrangborg.
"Hur skulle våra arbetsdagar se ut om demokratin tilläts råda också på våra arbetsplatser?"
krönika | opinionJenny Wrangborg.
"De inhyrda får inte högre värde genom att kallas konsulter."
krönika | opinionJenny Wrangborg
Är en hoppfull tid alltid kantad av mörker som ger hoppet ljus?
krönika | opinionJenny Wrangborg
Köket jag ville fly ropar mig tillbaka
Våra arbetsplatser och arbetskamrater formar oss, vare sig vi vill det eller inte. Men vilka minnen finns kvar när vi stämplat ut och hängt undan uniformen?
Jag minns blicken av förändring
Sommaren kommer mellan två andetag. Mina gamla arbetsplatser värker i mig. Jag lägger mig raklång på sängen och sträcker ut ryggen. Framför mig när jag sluter ögonen; ett löpande band av latte och smörgåsar där människan alltid var den svagaste länken. Någonting som enkelt kunde bytas ut och ersättas när handlederna svek eller tempot knäckte psyket.
Rätt inställning minskar inte faran
Det var tidig vår, jag jobbade mina första dagar i ett storkök i stadens centrum. Inhyrd och inte riktigt tillhörande.
”Det är inte vårt fel att vi bara får otrygga anställningar”
kultur & fritidVad händer med kärleken när stämpelklockan och bostadsbristen styr livet? Med debuten Kallskänken blev DA-krönikören Jenny Wrangborg en av Sveriges mest lästa poeter. Med nya boken Vad ska vi göra med varandra vill hon ge folk kraft att orka kämpa.
Morgontoalett i riksdagshuset
Bostadspolitiken väcker mig tidigt. En oro i kroppen sträcker sig från drömmarna in i verkligheten. Det ligger en politisk betingad känsla av obehag över mig när jag slår upp ögonen.
Teknik mäter anställdas leenden
Sommar blir sakta höst, jorden lutar sig bort från solen i vårt lilla hörn av världsrymden. Ett meteorregn slungar sitt rymdstoft in i vår atmosfär medan jag sitter vid datorn och gör research för en dystopisk novell. Samtidigt går solen upp i Japan och järnvägsarbetarna ler mot företagets skärmar som svarar ”Smile like you are happy!”
Den opålitliga arbetaren
Tempot sitter kvar i kroppen när jag stänger av de sista värmemontrarna och går för att stämpla ut. Tyngden av arbetsdagen kommer fortsätta att leta sig in i kroppen längs armar och ben under hela kvällen.
Det är ju vi som har byggt husen
Tunga tåg genom Sverige, alla ansikten vända ut mot mörkret, tillbaka in i reflektionerna av oss själva. På Stockholms Central är trängseln nästan kvävande. Där det förut fanns plats att sitta och vänta på tågen trängs nu butikerna och restaurangerna. Vill man vila benen måste man betala.
Det krävs lagarbete, sa konsulten
Första morgonvagnen tog mig genom Göteborgs regnvåta förorter. Miljonhusen sov, torgen vi passerade var tysta, fönstrena målade i mörker. Medan jag stämplade in i köket och satte dagens första degar på jäsning höll staden fortfarande på att vakna.
Facket måste hänga med
Jag hade just flyttat till Göteborg och pusslade ihop städjobb med timmar i hemtjänsten. Så lärde jag känna min nya stad; kontoren, gymmen, butikerna som innan staden vaknat magiskt skulle fås att skina på nytt.
Hon kunde aldrig nå vår styrka
”Fan vad jag hatar alla jävla överklasskärringar!” Hanna kom inspringande i köket med tårar i ögonen och den där meningen strömmande ur henne.
Tillsammans ser vi hoppet tändas
Himlen skiftar färg. Göteborg ger oss omväxlande sommarhöst. När det regnar över Sannegårdhamnen slår solen igenom borta vid Sjömanskyrkan. Himlen skiftande i blått, vitt, grått.
Länge leve det fackliga löftet
”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav!”
Det snöar och vi måste skotta fortare
Jag drar på mig skorna och lämnar lägenheten. Florsocker och iskristaller över tysta gångvägar. Går i flytande kväve mot tåget till jobbet.
Vi lärde oss att kamp lönar sig
Vi kallade till arbetsplatsens första fackmöte och pratade ihop oss om att inte jobba några kvällar ifall vi inte fick ut rätt lön. Snart var det i stället chefen som vred på sig och knöt näven i fickan.