Avtalsrörelsen 2027 – allt du behöver veta

LO:s styrelse ställer sig bakom Industrifackens krav om löneökningar på 3,9 procent. Det meddelade LO under måndagen.

– När LO-förbunden krokar arm med varandra kan vi göra förbättringar för Sveriges arbetare som annars varit omöjliga. Vi tänker inte backa från våra krav, även om vi hör att representanter för arbetsgivarna vill hålla tillbaka de här rättmätiga förbättringarna och till och med jämför svenska arbetares löner med kinesiska, säger LO:s ordförande Johan Lindholm i ett pressmeddelande.

GS-facket har tuffa år bakom sig. Krisen i byggbranschen har slagit hårt mot flera av deras branscher. Många sågverk och trähusföretag har tvingats varsla och säga upp personal.

– Jag företräder ett antal branscher som har haft det jäkligt tufft, men det är inte en lönedriven problematik, säger GS-fackets ordförande Madelene Engman.

I stället, menar hon, är det politiska förändringar som måste ske för att få i gång bostadsbyggandet och stötta GS-fackets branscher. Kravet på 3,9 procent i löneökningar är inte ett problem.

– Vi behöver se till att Sverige tuffar och går. Då är det nödvändigt med högre löner med så att människor vågar handla och konsumera.

Facken inom industrins ambition är deras medlemmar ska få reallöneökningar, alltså att lönerna ska öka mer än inflationen. Då räcker lönen till mer än tidigare.

Så kan industriarbetarna räkna med att få mer i plånboken nästa år?

– Vi kan aldrig vara säkra. Vi kan aldrig springa efter inflationen eller konjunkturen, utan behöver vara stabila i vår lönebildning. Och skicka signaler till Riksbanken att vi förväntar oss att de gör sitt jobb när det gäller det penningpolitiska, säger Madelene Engman.

Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna, tycker att fackens krav på 3,9 procent är för höga.

– Jag konstaterar att det kommer att bli utmanande förhandlingar. Det är en bekymmersam nivå som anges. Det kommer inte att vara bra för svensk industris konkurrenskraft, säger han.

Sveriges basindustri befinner sig i ett utmanande situation, menar Per Widolf.

– Den internationella konkurrensen ser annorlunda ut och hårdnar hela tiden, inte minst från länder utanför Europa. Man ska inte bara tänka på Kina, men Kina är naturligtvis en väldigt stor del av det.

Ett av fackens huvudargument för en hög löneökningstakt är att industrins vinstandel – alltså hur stor del av företagens intäkter som plockas ut i vinst jämfört med vad man betalar ut i löner – ligger på en fortsatt hög nivå. Men det är inte ett tillförlitligt mått, säger Per Widolf.

– Men vi vet också att vinstandelarna är ett väldigt teoretiskt och trubbigt mått. Och ska man titta på dem kan man konstatera att de har sjunkit kraftigt de senaste åren. Men vi pratar om konkurrenskraft, och upplevelsen bland svenska industriföretag är att deras konkurrenssituation är svagare nu än tidigare.

Du tycker alltså inte att fackens krav är ansvarsfullt?
– Jag tycker att den nivå som presenteras är väldigt utmanande, säger Per Widolf.

IF Metalls ordförande Marie Nilsson säger att lönekravet på 3,9 procent är ställt utifrån ”en sammanlagd bedömning av prognoser och omvärlden”.

– Vi ska ta ut bästa möjliga. Det innebär att vi ska ha reallöneökningar och fortsätta bygga ut arbetstidsförkortningen, samtidigt som vi behåller svensk industris konkurrenskraft och en hög sysselsättning, säger hon.

Facken inom industrin beskriver en svensk industri som går allt bättre och menar att det finns utrymme för deras lönekrav. Arbetsgivarsidan är mer pessimistisk och menar i stället att det har varit ett par tuffa år.

Varför kan ni aldrig enas om hur industrin faktiskt går?

– Jag tror att vi är ganska överens. Men det är en del av argumentationen. Vi vill ha mer i plånboken till våra medlemmar medan arbetsgivaren vill ha mer till aktieägarna. Det är en klassisk intressekonflikt, helt enkelt.

Arbetsgivarsidan har flera gånger lyft fram konkurrensen från Kina som ett argument för att industrin inte klarar för stora löneökningar.

– Ska vi möta Kinas konkurrens måste vi satsa. På teknikutveckling, digitalisering och kompetensutveckling. Det är bara så vi kan möta konkurrensen. Något annat vore att backa in i framtiden, säger Marie Nilsson.

Facken inom industrin vill se löneökningar på 3,9 procent. Det står klart efter industrifackens presskonferens på måndagen. Kraven är lägre än i den förra avtalsrörelsen. Då krävde facken 4,2 procents löneökning på ett år. Märket landade då slutligen på 6,4 procent totalt över två år, vilket motsvarar ett genomsnitt på 3,2 procent per år.

Inför vårens avtalsrörelse sänker alltså facken sina krav med 0,3 procentenheter.

– Vi lämnar ett krav som vi menar är rimligt och som svensk industri kommer att klara av – som Sverige som land kommer att klara av. Sedan förstår vi alla att det är en förhandling och att det blir ett givande och tagande. Vi menar att ett utfall som förra gången, det kommer Sverige absolut klara, säger Peter Hellberg, förbundsordförande på Unionen.

Inbakat i siffran 3,9 procent ryms avsättningar till arbetstidsförkortning. Facken vill också se en låglönesatsning, enligt det som facken kallar för "knämodell".

– Det kommer ge lite mer än märket till de som tjänar allra lägst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Tidigare på måndagen gick Facken inom industrin ut med sin rapport Ekonomiska bedömningar. Det är den rapporten som ligger till grund för de krav som Industrifacken i dag går fram med.

Rapporten lyfter fram framförallt fyra argument för en hög löneökningstakt. Man menar att: industrins konkurrenskraft fortsätter att utvecklas i rätt riktning, de svenska industriföretagen gör höga vinster, Sverige har hög sysselsättning och att lönerna i Europa ökar snabbare än i Sverige.

Facken inom industrin – som består av GS-facket, IF Metall, Livsmedelsarbetareförbundet, Sveriges Ingenjörer och Unionen – menar därför att Sverige har goda förutsättningar för reallöneökningar.

– Vi som nation har en stark och stärkt konkurrenskraft, säger Ulrika Lindstrand, ordförande för Sveriges Ingenjörer.

Facken inom industrin har kallat till presskonferens klockan 13.00 i dag, måndag, för att presentera sina gemensamma lönekrav inför vårens avtalsrörelse.

Det är det lönebud som nu ska presenteras som efter förhandlingar med arbetsgivarna kommer att sätta det så kallade märket, det vill säga den löneökning som kommer användas som riktmärke för hela svenska arbetsmarknaden.

Under presskonferensen väntas också Facken inom industrin presentera sin avtalsplattform.

De fem förbund som ingår i samarbetet Facken inom industrin är GS-facket, IF Metall, Livsmedelsarbetareförbundet, Sveriges Ingenjörer och Unionen.

Tonläget var bitvis högt då LO presenterade sina gemensamma krav inför nästa års avtalsrörelse. LO:s ordförande Johan Lindholm upprepade flera gånger att LO nu står inför en ”ny sorts fiende”.

— Den här gången har arbetsgivarna faktiskt trissat upp saker till en helt annan nivå. Och det är därför jag säger att vi möter en ny sorts fiende, sa Johan Lindholm under presskonferensen.

Nu reagerar Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl på språkbruket. Han vänder sig särskilt mot uttrycket ”fiende”, skriver Dagens Industri.

– Det är verklighetsfrånvänt och djupt olyckligt säger han till tidningen och fortsätter:

– Att vi i vissa sakfrågor tycker djupt olika handlar inte om fiendeskap, utan om olika intressen som vi bryter och möter i fria förhandlingar.

LO-förbunden står enade i kraven om kortare arbetstid, det meddelades under onsdagens presskonferens i ABF-huset i Stockholm. 

I en kommentar till Dagens Arbete säger Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna, att ett samordnat LO är en fördel för ordnade förhandlingar – men att svensk industri inte har råd med kortare arbetstid. 

– Det viktigaste är att förhandlingarna inom Industriavtalet sker enligt dess syfte, nämligen att främja industrins internationella konkurrenskraft. Förkortad arbetstid är det rakt motsatta, säger han.

Arbetstidsförkortning är tillväxthämmande, menar Per Widolf.

– Inom industrin finns inga som helst förutsättningar för kortare arbetstidsmått. Vi har nått vägs ände.

Industriarbetsgivarna menar vidare att löneökningstakten måste gå nedåt. 

– Vad gäller lönekraven preciseras de senare och förhandlas av industrins parter som sätter märket. Vi konstaterar att löneökningstakten tydligt måste växla ned från nuvarande årstakt, säger Per Widolf.

Näringslivet har under lång tid ställt sig kritiska till kraven om kortad arbetstid. Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till centrala förhandlingar om kortare arbetsvecka. 

Konkurrensen från Kina ställer krav på hur mycket lönerna kan öka, enligt arbetsgivarna. Men det är inget LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä tycker att facken behöver ta ställning till.

Målet är löneökningar som är högre än inflationen. De höjda lönerna ska också gå att kombinera med hög sysselsättning, säger han.

– Så har det fungerat under en lång period nu och det har varit bra både för både svenska löntagare som har fått reallöneökningar och det har också varit bra för industrin och konkurrenskraften. Vi tänker alltså inte att snegla på kinesiska löner på något sätt, säger han under onsdagens presskonferens.

LO kommer också att samordna krav på en låglönesatsning. De kräver en extra lönehöjning för alla som tjänar under 31 300, enligt vad de kallar "knämodellen", där alla som tjänar mindre än så ska få pengar in till den gemensamma lönepotten.

Förutom den låglönesatsningen finns också möjlighet att i stället ställa krav på högre lägstalöner. De som ligger under 26 890 kronor ska då höjas mer än de andra lönerna.

En del av löneutrymmet ska kunna läggas på att korta arbetstiden, kräver LO. Hur mycket är inte bestämt ännu.

LO-förbunden säger att fortfarande kommer att kräva kortare arbetstid inför årets kommande avtalsrörelse. Men eftersom Svenskt Näringsliv sagt nej till gemensamma förhandlingar kommer det just i första hand handla om att facken ska vara beredda att stötta varann vid enskilda konflikter om arbetstiden.

Det berättade LO:s ordförande Johan Lindholm under en presskonferens på onsdagen, där LO presenterade sina gemensamma krav inför avtalsrörelsen.

– Vi ska börja ta arbetstiden i rätt riktning nedåt, sa han.

Johan Lindholm kommenterade att facken möter en ny typ av motstånd från arbetsgivarna. Att de inte gått med på att förhandla gemensamma arbetstidskrav och att det inte gått att komma överens om hur avtalsförsäkringarna ska anpassas till ett längre arbetsliv lyfts som exempel.

Utöver kortad arbetstid vill förbunden driva på för reallöneökningar och fortsatta satsningar på de med lägst löner.

– När vi krokar arm tillsamman kommer vi att brotta ner det här motståndet och göra livet bättre för Sveriges arbetare, säger Johan Lindholm.

Lönerna bör kunna bli högre närmaste åren enligt Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport, berättar Sveriges Radio.

Det beror på att produktiviteten, vilket är måttet på hur effektivt varor och tjänster kan produceras, enligt dem beräknas öka med runt 1,5 procent de närmaste åren.

Även om Konjunkturinstitutet inte tar ställning till hur mycket lönerna ska öka brukar den siffran ofta räknas ihop med inflationen, just nu runt 2 procent. Det betyder att lönerna skulle kunna öka med 3,5 procent nästa år.

Men Konjunkturinstitutet ska inte bestämma hur löneökningar ska se ut, poängterar KI:s generaldirektör Albin Kainelainen.

– Det är upp till parterna att förhandla fram lämplig löneökningstakt, och de behöver väga in bland annat produktiviteten, lönsamheten men också arbetslösheten och andra faktorer, säger han till Sveriges Radio.

Onsdag 21 oktober: LO presenterar de gemensamma krav som LO-förbunden vill driva i avtalsrörelsen.

16–17 november: IF Metalls avtalsråd tar ställning till industrifackens gemensamma krav och LO-samordningen.

November: Facken inom industrin väntas enas om gemensamma avtalskrav.

27 november: LO-förbunden ska ha tagit ställning till om de vill vara med i LO-samordningen. Facken som deltar lovar att ställa upp för varandra i de gemensamma kraven i förhandlingar med respektive arbetsgivare. Ytterst genom strejk.

21 dec: Facken lämnar över sina krav till arbetsgivarna. Arbetsgivarna presenterar samtidigt sina krav.

Januari–mars: Förhandlingarna pågår.
Mars: När industrins parter kommit överens om nya avtal är de så kallade "märket" satt. Det innebär att löneökningarna som förhandlats fram blir ett riktmärke när de andra kollektivavtalen.

31 mars 2027: De flesta märkessättande industriavtalen löper ut.

1 april 2027: Många nya kollektivavtal ska vara klara. Målet är att industrins parter ska ha enats om märket innan dess. Om inget nytt avtal finns på plats finns det ingen fredsplikt, alltså kan facken gå ut i konflikt. Men förhandlingarna kan fortsätta även efter att avtalen löpt ut. Då gäller vanligtvis det gamla kollektivavtalets villkor så i något som kallas efterverkan.

April–september: Majoriteten av alla avtal ska vara klara.

På onsdag ska LO-facken lägga fram gemensamma krav för de kommande förhandlingarna med arbetsgivarna. Inför avtalsrörelsen menar LO att det finns utrymme för rejält höjda löner. Industrins arbetsgivare kräver tvärtom en sänkt löneökningstakt på grund av en allt svårare konkurrens från Kina.

Det ger LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä inte mycket för. Till Arbetet säger han:

– Att tro att man möter konkurrensen genom att svenska arbetare ska stå tillbaka i lönekrav är naivt och dumt!

De svenska fackförbunden har gott om pengar.

Med ett halvår kvar innan nuvarande löneavtal löper ut visar en kartläggning i Dagens Industri att tre av landets största fackförbund har en konfliktkassa på sammanlagt 28 miljarder kronor.

Den allra största kassan står IF Metall för. Förbundet har runt 15 miljarder kronor att använda sig av vid en eventuell strejk.

– Vid mindre konflikter kan vi strejka i flera år. Vid fullskaliga konflikter – total arbetsnedläggelse – är uthålligheten cirka tolv veckor, säger Kent Bursjöö, ekonomichef och styrelseordförande i dotterbolaget IF Metall Finans, till tidningen.

Och den välfyllda strejkkassan kan komma till användning. I början av oktober meddelade IF Metall att man är beredda att strejka med Kommunal för att anställda inom kommuner och regioner ska få kortare arbetstid, något som spås bli en av avtalsrörelsens hetaste frågor.