David Eriksson, 41: om en tatuering som öppnat många dörrar
Har skrivit in Carpe Diem i svanken: ”Sant på något vis” ”Kommer aldrig att ta bort den”
Publicerad 2006-11-06, 12:00 Uppdaterad 2015-02-09, 11:31
IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven har gått sin tuffaste rond hittills, utmålad som LO:s splittrare.
Men han är säker på att han gjorde rätt när han i morse reserverade sig mot LO:s styrelse i fråga om jämställdhetspotterna.
– Beslutet är väl genomtänkt och väl underbyggt. Jag vet att vi gör rätt. Man reserverar sig inte på lösa grunder.
Blev du hudflängd i LO:s styrelse?
– Inte alls. Det finns ingen anledning till att dramatisera det som hänt. Vi har fört ett civiliserat samtal och kommit fram till olika slutsatser. Mer dramatiskt är det inte. Nu ligger frågan hos förbunden och 1 december får vi se hur alla förbund ställer sig.
Löper inte IF Metall ändå risken att betraktas som splittrare?
– Samtidigt måste vi slå vakt om våra medlemmar som jobbar på avtalsområden med låga löner. Man kan inte begära att de ska ställa upp i sympatiåtgärder för dem som dels redan har det bättre och dels ska få högre påslag. Det strider mot min fackliga logik.
– Vi splittrar inte för nöjes skull. Vi är med på principerna att ge lågavlönade mer. Vi är eniga om ramen och att var och en formulerar lönekraven inom denna ram.
Hade det inte gått och lyfta lönerna för 2 000 tvätteribiträden utan att splittra LO?
– Nu handlar det inte bara om tvätterierna. Jag använde dem mest för att det var ett tydligt exempel. Men vi har även andra avtalsområden där det här slår helt snett. Jämställdhetspotterna slår konstigt inte bara mellan förbunden utan även inom förbunden beroende på hur mycket kvinnor det är.
– Av LO:s pressmeddelande kan man få uppfattningen att alla lågavlönade kvinnor ska få minst 200 kronor i en pott.
Stämmer inte det?
– Nej, så är det inte. Potten är en fjärdedel av LO:s kronkrav på 825 kronor. Det gör pottens storlek till cirka 205 kronor, om man ska vara exakt. Men storleken på potten minskar ju fler män som finns i avtalsområdet. Det har inte riktigt kommit fram.
– Därför kan en lågavlönad kvinna få väldigt lite om hon råkar jobba i ett lågavlönat avtalsområde med många män. Jag har respekt för att andra förbund tycker det är bra, men vi tycker det inte.
Hur ska man få upp de lågavlönade kvinnorna då?
– Vi tycker att det är bättre att försöka öka lägstlönerna med minst 1 400 kronor i månaden. Då når vi våra lågavlönade medlemmar.
Är samordningen inom LO striktare den här gången?
– Om vi skulle ställa upp på det här upplägget, då skulle vi också vara beredda att gå i konflikt för den här konstruktionen. Det vill säga att lågt avlönade medlemmar i vårt förbund tvingas till sympatiåtgärder för andra som ska ha mer och som tjänar mer. Då är det lika bra att säga till nu med det samma: vi ställer inte upp på det.
Hur förklarar du att de andra industrifacken i LO:s styrelse inte reserverade sig?
– Jag vill inte försöka förklara det. Jag kan bara konstatera att problemen kan se olika ut i olika förbund. Återigen: jag har full respekt för att andra förbund gör andra bedömningar. Ví gör våra bedömningar utifrån våra medlemmars behov.