Industriarbetarnas tidning

”Jag visste inte det fanns så enformiga jobb”

7 december, 2009

Skrivet av ELINOR TORP

Göte Blom kostade inget för Samhall eller Hans Anderssson recycling. Han sorterade papper i ett halvår innan ryggen sa ifrån.
– Jag var för lång.

Han hade gått arbetslös länge när han fick jobb via Samhall på pappersåtervinningen i Spånga.

– Det var väl bra. Så bra det kan vara när man är gratis arbetskraft åt företaget, säger Göte Blom.

Han fick aktivitetsbidrag från Arbetsförmedlingen under de sex månader han sorterade papper vid Hans Anderssons löpande band.

– Samhall har tydligen hundra som mig bara i Stockholm som jobbar gratis åt dem. En höjdare på företaget hade skrivit det på en lapp som hängde på vår anslagstavla.

Göte Blom tog upp det med arbetskamraterna.

– Det är ju ett jädra sätt. Det finns säkert folk som har olika besvär som behöver de här jobben, och så kommer det in gratis arbetskraft från arbetsförmedlingen. Taskig konkurrens kallar jag det.

Han hejdar sig:

– Men vad skulle jag säga. Jag behövde mitt bidrag.

Samhalls marknadsdirektör Mats Eliasson förklarar:

– Vi har en målsättning att ungefär 1 000 medarbetare per år ska ha någon form av arbetsmarknadsåtgärd. Det här året har vi haft drygt 700.

Det innebär att de jobbar gratis hos er?
– Nej, så kan man inte se på det. Vi gör ju en tjänst, en arbetsmarknadstjänst. De här personerna får arbetsträna och testa sin arbetsförmåga.

En man som sorterade returpapper säger att han inte lärde sig just något alls. Däremot fick han ont i ryggen.
– Du pratar med fel part. Det här är tjänster Arbetsförmedlingen upphandlar. Vi utför bara en tjänst, och det är vi inte ensamma om.

Mats Eliasson fortsätter:

– Snart kommer 200 000 människor ut på arbetsmarknaden som är utförsäkrade. Vart ska de ta vägen? Det är det arbetsmarknadspolitiken handlar om.

När handskarna gick sönder bad Göte Blom om nya. Han ville ha lite tjockare handskar som gav något bättre skydd. Produktionssamordnaren fixade det. Men långt ifrån alla sa till. De flesta nöjde sig med tunna handskar av ett fabrikat som man kan köpa på vilken bensinmack som helst, berättar han.

Samma sak när det gällde filtermasker. En del använde det, de flesta inte. Göte Blom kunde inte andas med masken på så han jobbade utan. Pappersdammet besvärade inte honom. Han har bra lungor.

– Klart att det luktade dieselrök från truckarna, men då var det värre med annan lukt. Folk slänger ju inte bara papper i pappersåtervinningen. Det kom säckar med vanliga hushållssopor, mögliga matvaror och annan skit. Det luktade inte mumma direkt.

Han är förvånad över hur dåliga svenskarna är på att sortera. En gång fick han upp en barnskridsko. Den slängde han genom hålet i golvet.

– När det kom trasigt glas, vilket hände ganska ofta, blev det ett väldigt hojtande, berättar han.

Göte Blom trivdes i gänget. Jobbet var visserligen monotont, men för ett halvår var det okej. Problemet var hans längd, 191 centimeter. Löpande bandet var helt enkelt för lågt. Han fick känningar i ryggen redan efter några veckor.

– Det fanns en väldigt kort kille också. Det var lite enklare. Honom ställde de på en lastpall.

Göte Blom är så här i efterhand lite förvånad.

– Jag visste inte att det fanns så enformiga jobb i Sverige i dag.