Industriarbetarnas tidning

Sveaskog trygg med sin kontroll

4 september, 2012

Skrivet av Marie Edholm och Anna Tiberg

Statliga Sveaskogs underentreprenör bryter mot kollektivavtalet och utreds för lagbrott. Och ett år efter dödsolyckan har inget av bolagen hjälpt rumänerna att få ut sina svenska försäkringspengar. Ansvaret ligger hos underentreprenören, säger Sveaskog.

Ett drygt år har gått sedan två skogsarbetare som satte plantor på Sveaskogs mark omkom i en trafikolycka i Markitta i Norrbotten. De anhöriga och skadade i Umbraresti i Rumänien har fortfarande inte fått ersättning från den svenska försäkringen.

– Det är väldigt tråkigt att det har tagit så lång tid. Det är beklagligt, säger Anders Johansson, personalspecialist på Sveaskog.

Trots omfattande och, enligt Sveaskog, väldigt öppen kommunikation med underentreprenören Skogstjanst är det först efter Dagens Arbetes frågor som de får veta vad som hänt med de drabbade, att försäkringsfrågan inte är löst. De visste inte heller att ärendet har legat still ända sedan olyckan hände för över ett år sedan. Sveaskog gjorde ingen uppföljning.

– Det har vi inte gjort, men det kommer vi att göra nu, säger Anders Johansson.

Om rumänerna hade varit anställda direkt av Sveaskog, hade de fortfarande väntat på försäkringspengarna?

– Det är en väldigt bra fråga. Jag tror ju inte det, säger Anders Johansson.

Något moraliskt ansvar att aktivt gå in och hjälpa till anser de inte att Sveaskog har.

– Vi kan inte ta över deras arbetsgivaransvar. Vårt ansvar är att se till att vi anlitar seriösa entreprenörer, säger Karin Ericsson, personalchef i Sveaskog.

Sveaskogs ansvar sträcker sig till att kräva att entreprenören lever upp till de lagar och avtal som gäller. Finns där brister som inte rättas till kan Sveaskog säga upp entreprenören eller välja att inte anlita den igen, förklarar Karin Ericsson och Anders Johansson.

Hur säkerställer ni att entreprenörer och underentreprenörer lever upp till era krav?

– Vi har dels en checklista som ska fyllas i innan vi skriver avtal med entreprenören. Den är en del av den leverantörsbedömning som vi gör. De senaste två åren har vi fokuserat på leverantörsbedömningen och utbildat våra kontraktstecknare i att fånga upp signaler, säger Anders Johansson.

Vilken typ av signaler?

– Ekonomiska bedömningar till exempel. Vi tittar på nyckeltal som kan vara vägledande och som kanske innebär att vi undersöker mer.

– Sen gör vi också stickprov i form av sociala kontroller två gånger i varje arbetslag. Då tar vi kontakt med entreprenören och frågar var de jobbar nästa dag. Eller så tittar vi på körschemat från plantskolan för att få reda på var de kan tänkas vara.

Vad går den sociala kontrollen ut på?

– Då jämför vi de namnlistor vi har fått in tidigare och kollar att de stämmer överens med vilka som jobbar på plats. Vi kollar att det inte finns några arbetsmiljörisker eller brister och att de har rätt instruktioner för sitt uppdrag.

Pratar ni med skogsarbetarna om löner och villkor också?

– Inte om avtalsenliga villkor, det gör vi inte. Får vi indikationer om att något inte är okej så har vi möjlighet genom de avtal vi har med entreprenören att ställa krav på verifiering.

Vad betyder det?

– Då kan vi begära in anställningsavtal och så vidare, svarar Karin Ericsson.

Finns det någon anledning till att ni inte pratar med de anställda?

– Den uppgiften, det är ju en arbetsgivarfråga. Vi vill säkerställa mot entreprenören att de följer de avtal vi har. Så vi tar det den vägen i dialog med entreprenören, säger Anders Johansson.

– De ska kunna presentera för oss att det finns avtal och så vidare, säger Karin Ericsson.

Anders Johansson tillägger att checklistan ständigt utvecklas. Men att Sveaskog hellre vill fokusera på att göra bättre upphandlingar för att i förväg säkra att entreprenörerna är seriösa. Sveaskog ska känna förtroende istället för att bli en kontrollerande polismyndighet, förklarar han.

Sveaskog har också infört en interaktiv utbildning som alla anställda hos entreprenörer och underentreprenörer ska genomföra. Där får de bland annat information om villkor, kollektivavtal och lagar.

Under den sociala kontroll som Sveaskog utförde av Skogstjanst våren 2011 upptäcktes inga brister. Efter Dagens Arbetes uppgifter om att skogsarbetarna inte fått lönespecifikationer, att de inte vet ifall de betalat skatt, samt att deras kontrakt inte hittas hos den lokala myndigheten i Rumänien, har Sveaskog inlett en extra kontroll av företaget. Det innebär att de begär in dokument som anställningskontrakt och lönespecifikationer från underentreprenören.

I somras anställde Sveaskog 120 ungdomar i skogen. Kan inte Sveaskog anställa även utländsk arbetskraft?

– Det är två parallella saker. Vi vill att fler svenska ungdomar ska välja skogen. Då måste de få komma ut och pröva jobbet i skogen, säger Karin Ericsson.

Men varför kan man inte direktanställa även utländsk arbetskraft?

– Det är klart att vi skulle kunna, men en entreprenör som vi lejer har inte bara Sveaskog som uppdragsgivare i ett geografiskt område. De har en helt annan möjlighet till flexibilitet och att få längd och omfattning på anställningarna, säger Anders Johansson.

Att direktanställa skulle väl eliminera riskerna för att skogsarbetare utnyttjas eller råkar illa ut på Sveaskogs mark?

– Skulle vi se att det här är utbrett då måste vi söka nya vägar, säger Karin Ericsson och tillägger att Sveaskog hela tiden stramar åt sina rutiner.

– Vi jobbar ständigt med de här bitarna, framför allt i upphandlingsfaserna. Vi ska inte behöva upptäcka saker i kontrollerna. Det är innan vi lejer någon som vi ska känna oss säkra, inflikar Anders Johansson.

Tycker ni att er kontroll är tillräcklig?

– Det är en hypotetisk fråga. Jag känner mig trygg med på vilket sätt vi jobbar med frågorna, säger Anders Johansson.

Peter Bergström är besviken på ert gensvar efter att han tipsat om hur en av era entreprenörer har agerat.

– Det är så med säsongsantällningar att både säsongens början och slut kan variera. Vi inväntar förhandlingen mellan GS och företaget. Har företaget gjort fel måste vi påtala det, säger Anders Johansson.

Texten är kompletterad 6 september 2012.

Du läser nu artikel 2 av 4 på temat Plantans pris

Adrians död – ingens ansvar

4 september, 2012

Skrivet av Anna Tiberg och Marie Edholm Researsch: Anna Tiberg, Marie Edholm, Anna de lima fagerlind, ANDREI ASTEFANESEI

Guldspadenominerad 2012 Fem män från Umbraresti i Rumänien kom till Sverige med en dröm. 18-årige Adrian Ojoc var en av dem.

I ett litet hus i byn Umbraresti i Rumänien sitter en bruten man. Han heter Anghel Ojoc och är 50 år gammal. Anledningen till att vi sitter mitt emot honom är att vi har hittat hans namn i en svensk polisrapport. Tio bokstäver som tog oss via gropiga landsvägar, förbi hästkärror, vinodlingar och blommande äppelträd, och fram till denna by där sorg och förtvivlan bor.

Om du skulle se oss från ovan, i en utslätad kartbild, behöver du bara höja blicken några centimeter för att få syn på den välkända konturen av Sverige i norr. Det var där uppe, i Norrbotten, som Anghel mötte vårt land. Kvar efter sig lämnade han minst fyrtiosex tusen tallar och granar som i denna stund suger näring och växer till sig i den svenska myllan.

Dessa träd bytte sommaren 2011 boplats från växthus till skogsmark, och då bytte också pengar ägare. Entreprenören som ansvarade för planteringen fick betalt av Sveaskog. Han i sin tur betalade ett tredje bolag. Och det var detta tredje som betalade den som utförde arbetet; Anghel Ojoc.

För Sveaskog kommer värdet av träden som Anghel satt ner i runda slängar vara 23 miljoner kronor när de vuxit upp. Det är en uppskattning i dagens penningvärde. Själv är Anghel tillbaka i Umbraresti som en skuldsatt man.

Hur kunde det gå så snett? För att förstå det ska vi lyssna till Anghel Ojoc och höra hans historia från början.

En marsdag nådde rekryterarna byn. De äldre männen följde de yngre, tog adjö av sina fruar och småttingar, sina mödrar och syskon. Lämnade leriga gårdar och spartanskt inredda rum. De gick förbi husens grindar och staket, hönor och kaninburar, ut på landsvägen till en plats inte långt från borgmästarens hus.

Anghel och hans son Adrian var två av dem som stod där och lyssnade till löftena. De lät som musik, värmde som solsken och sköt i väg tankarna i ett färgsprakande fyrverkeri.

Nu är det vår tur. Vi kan få det bättre.

Sommaren i Sverige skulle ge minst elva tusen svenska kronor i månaden. Jobbade man bara bra – mycket mer. En bit över arton tusen var ingen omöjlighet. Och jobbet var lätt, plantera skog kunde alla lära sig.

Det krävdes förstås att man hade lite att investera. Rumänsk reseförsäkring var obligatorisk och den måste man stå för själv. Resan till och från Sverige likaså. Många tvingades tacka nej, kunde inte betala.

Men Anghel och Adrian trodde att de kunde låna ihop den summa som krävdes.
Anghel hade rest förr, svetsat på byggen i Spanien. Det var inget ovanligt, en tredjedel av byns befolkning befann sig i andra länder.

Men för sonen, Adrian, skulle resan bli den första i livet. Han var 18 år och världen låg öppen.

Så blev det bestämt. De valdes ut och skulle anställas av det rumänskregistrerade bolaget med namnet de inte kunde uttala: ”Skogstjanst”. Skogstjanst skulle hyras in av den svenska entreprenören Kalix Skogstjänst, som i sin tur skulle hyras in av Sveriges största skogsägare, det statliga bolaget Sveaskog.

Anghel, Adrian och de andra visste ingenting om bolaget och i ärlighetens namn brydde de sig inte om vem som hyrde in vem. Det viktiga var att de blivit utvalda och kunde tjäna pengar. De skrev på något sorts avtal. I Sverige skulle de få en kopia, sa männen.

Kopian dök aldrig upp i stugorna de hänvisades till i Lansjärv fem mil utanför Överkalix. Tvärtom skulle den nu skickas till deras hemadresser i Rumänien. De fick brickor med Sveaskogs logga att visa upp om någon skulle fråga. De fick också veta ackordet på de små plantor de skulle trycka ner i den svenska myllan. 10 rumänska bani, 21 svenska öre.

Var det möjligt att tjäna så mycket med ett sådant ackord? Ja, om man jobbade bra. Jobbade bra, och jobbade mycket.

De delades in i arbetslag på runt tio personer som klockan sex om mornarna klev upp och dunkade sömnen ur ögonen. Slog upp kartan och satte sig i en minibuss. Visades var plantorna skulle hämtas och körde i väg. De skulle själva köra, trots att det på förhand sagts att en chaufför skulle ta hand om transporterna. Det hade låtit smidigt och bekvämt. Nu var det mer ”sköt er själva, gör hur ni vill men få jobbet gjort”. Ibland åkte de två timmar, ibland mer. Sedan återstod att vandra några kilometer med plantorna packade på kroppen, ofta i svår terräng. De passerade höjder och träskmark. Det hände att någon sjönk ner, och då använde de planteringsrören som räddningslina.

Flera dagar föll regndropparna över dem som eländiga omen. Anghel och Adrian hade inga regnkläder och blev blöta in på bara kroppen. När regnet öst i två timmar var det svårt att fortsätta, de tog paus och försökte torka upp.

Ofta blev de tillsagda att hämta upp ett till arbetslag på hemvägen. Det var när bilar var upptagna med att köra plantor eller material. Då fick de klämma ihop sig, 15–20 personer i minibussen som var gjord för nio.

De jobbade sena kvällar, lördagar och ibland söndagar. Men det var aldrig tal om något extra. 10 bani per planta. Oavsett arbetstid. När maten hemifrån tog slut fick de matpengar, runt en tusenlapp per person. Vid något tillfälle blev de tillsagda att stanna i stugorna. De kunde inte jobba eftersom ”inspektionen” var ute och då blev det inget betalt. Vad ”inspektionen” innebar fick de inga svar på.

Anghel var ingen ungdom längre och arbetet tungt. Så smått började han förstå, och de andra med honom, att det aldrig skulle gå att nå upp till de storslagna summor som fångat dem hemma i byn.

Lördagen den 18 juni drog de som vanligt i gång klockan sex. Efter tio timmars arbete satte de sig i bilen och påbörjade den två timmar långa resan tillbaka till Lansjärv. Vad som sedan hände finns det olika teorier om.

Polisens tekniker hittade inget fel på bilen. Vissa tror ändå att den var trasig. Andra säger att chauffören körde åt helvete för fort, att det var ett problem han hade. Åter andra att han somnade till på vägen, och att det var naturligt med tanke på de långa dagarna, det hårda arbetet.

Sanningen känner nog bara chauffören själv, och han finns i Italien och har inte gått att nå.

Säkert är att utanför samhället Markitta i Gällivare kommun, med tio mil kvar till stugorna i Lansjärv, gick minibussen åt fel håll efter en kurva. Flera av dem som var med minns Petrus vrål ”Försöker du ta livet av oss!” Därefter slets deras kroppar av den fasansfulla kraft som uppstår när två ton plåtmassa voltar i hög hastighet.
Anghel krälade ur bilvraket i vägrenen med de andra. Han kände inte smärtan i sin brutna arm, skadade rygg eller sina spruckna revben. Han slöt sig omkring sitt artonåriga barn. Adrian. Kände och såg honom dö.

Exakt ett år senare, den 18 juni 2012, befinner vi oss på ett kalhygge strax söder om Lansjärv. Inga rumänska arbetare syns till den här dagen. I stället härjar aggressiva myggor runt ansiktena på sju svenska skolungdomar. I varsin sele runt kroppen bär de kartonger med tallplantor. Det är första dagen av fyra veckors sommarjobb på Sveaskog.

Markus Hansson är inne på fjärde sommaren som plantör. Rörelserna sitter i kroppen. Medan han kliver framåt stoppar han tallplantan i planteringsröret, kör ner det i marken och trampar på pedalen. Han ser till att tallen står rakt och tillräckligt djupt, trycker till jorden med foten, kliver vidare och stoppar nästa planta i röret.

– I början så tänkte jag som alla andra – aldrig mer. Men sen är man tillbaka nästa år igen.

Det är kanske inte det roligaste jobbet, men allt vägs upp av att lönen är bra och att han får in en fot på Sveaskog.

Bolaget storsatsar och anställer 120 ungdomar i skogen i sommar. Jobben är åtråvärda. Till de sju platserna i Överkalix hörde närmare 40 intresserade av sig.
Kurt Larsson tar hand om ungdomarna. Han har jobbat på Sveaskog i över 40 år.
För Kurt är det viktigt att allt går rätt till. Varje morgon hämtar han upp gruppen i en minibuss och kör ut dem till rätt område. Är det långt att gå från vägen till hygget eller för att hämta plantor har ungdomarna tillägg. Kurt håller koll på var de ska vara och att plantor levereras dit.

Ackordet ligger på 41 öre per planta. De får betalt för restiden och har garantilön.
Så när duggregnet övergår till ösregn tar gruppen paus utan att oroa sig för ackordet. Garantilönen ligger som ett skydd runt deras dagar.

Kurt går efter ungdomarna och kollar att plantorna sitter på rätt avstånd och har placerats på bästa möjliga plats i den kuperade marken. Högt och ljust ska de stå, så att de nås av så mycket sol som möjligt.

– Det är som med ungdomarna. Får de bara en bra start i livet, lite värme och omtanke, då växer de bra sen.

I det ögonblicket har vi svårt att inte tänka på Adrian. Han som var lika ung och utförde samma arbetsuppgifter på likadana hyggen och för samma ägare. Men medan en svensk kille som heter Markus är direktanställd av Sveaskog var rumänen Adrian anställd av en underentreprenör till en entreprenör. Kollektivavtal och garantilön kände han inte till. I stället jobbade han långa kvällar och helger för att förbättra ackordet. Hans sista lördag i livet började med ackordsjakt och slutade i ett bilvrak.

”Två döda i minibussolycka” skrev Norrbottenskuriren i nyheten om Adrians död. Tvåbarnsfadern Sandu, också från Umbraresti, hade inte heller klarat sig. Övriga åtta uppgavs skadade.

Lokalradion intervjuade Sveaskogs presschef. Minibussen gjord för nio man hade ju åkt runt med tio. Kunde det vara ett lagbrott och vems var då ansvaret? Gick det verkligen att kontrollera villkoren med flera underentreprenörer inblandade?
Ja, svarade Linda Andersson, informationschef på Sveaskog då.

– Dels genom den information vi kräver in i samband med upphandlingen och dels genom de kontroller vi gör på plats i skogen under säsongen.
Bolaget var också berett att hjälpa de drabbade, meddelade hon.

– Vi har haft en dialog med entreprenören och vi vet att de har krismöte med de drabbade och vi vet också att de har avtal med företagshälsovården. Sveaskog står också till förfogande om de behöver hjälp.

Hemma i byn ett år senare känner Anghel inte igen sig i den beskrivningen. När vi ses har hans skador tagit ifrån honom möjligheten att jobba. Familjen är skuldsatt.
Den rumänska försäkringen täckte bara sjukhusvistelsen och sjuktransporten hem, säger Anghel.

Trots att ett helt år har gått, har de drabbade rumänerna inte fått en enda försäkringskrona från Sverige. För biluthyraren var försäkringsfrågan löst på ett par dagar. De tre skogsbolagen har släppt ansvaret. Inget av dem har hjälpt rumänerna att få ut sina pengar. De har tvingats ta hjälp av advokater.

På kontoutdraget Anghel visar oss finns en löneutbetalning på 4 600 lei, eller 9 889 kronor. Lön för en månads arbete, med flera helgdagar och många timmar övertid. Han säger att med kostnaderna för resa och avgifter återstod drygt tre tusen kronor när han kom hem. Och efter begravningen av Adrian var familjen skuldsatt.

Anghel försökte få tag på företrädarna för Skogstjanst. Han hittade det rumänskregistrerade företagets adress i Galati och åkte dit i ren desperation. Men lägenheten var tom.

Inte heller Sandus änka Eugenia, har hört av något av de tre bolag som hennes make satte träd åt. Hon har två barn, sonen är 7 år och dottern 15. De bor ensamma i det halvfärdiga hus som Sandu börjat bygga. Sandu skulle ha färdigställt huset med pengarna från Sverige. Nu har en av tidernas hårdaste vinterstormar slitit i de öppna väggarna. Ännu en vinter kommer, och därefter ännu en. Sandu är borta för alltid.
Vi går vidare, från hus till hus i Umbraresti. Överallt får vi samma svar. Inga svenska försäkringspengar. 10 bani per planta.

Gheorghe har problem med ryggen och hans syn har blivit skadad. Petrus klarade sig bra, men ekonomiskt är han en förlorare. Den hastiga hemresan blev dyr så han gick back, säger han.

Ingen av dem vi träffar hade något kontrakt som väntade dem när de återvände från Sverige. De fick inga lönespecifikationer eller papper som kunde visa att de varit anställda.

När vi vänder oss till den lokala myndigheten i den närliggande staden Galati, finns överhuvudtaget inga uppgifter om att byborna i Umbraresti kontrakterats för att arbeta utomlands för bolaget Skogstjanst. Vi kontrollerar detta flera gånger. Enligt reglerna ska sådana kontrakt registreras på myndigheten. Finns de inte har utlandsarbetet inte ägt rum. Eller rättare sagt; det har varit en olaglig affär enligt rumänsk lagstiftning. Det kan vara så att Skogstjanst undvikit skatteinbetalningar i både Sverige och Rumänien.  Efter våra frågor har den rumänska myndigheten inlett en utredning.

Som sagt. Det här var Anghels berättelse. Hans arbetsgivare har delvis en annan bild. Antonio Filip, en av Skogstjansts ägare, säger att alla har fått sina anställningskontrakt. Men det stämmer att skogsarbetarna inte har fått några lönespecifikationer, eftersom de bara är intresserade av vad de får in på kontot.

Ackordet på 10 bani per planta stämmer, men det är efter skatt. Antonio kan inte svara på vad företaget har betalat de anställda, före skatt. För att göra det måste han få fram dokument från sin rumänska bokföringsbyrå. Vi har, trots upprepade förfrågningar i två månader, inte fått se några dokument.

Det stämmer inte att skogsarbetarna behövde vandra långa sträckor, eller att de jobbade upp till tolv timmar om dagen, säger Antonio. Om de arbetade i besvärliga områden tjänade de några öre extra per planta, men om jobbet ställdes in på grund av regn fick de inte betalt.

Han nekar till att de skulle ha hållits inomhus vid en inspektion. Likaså att de har åkt 15–20 personer i en bil.

Antonio förklarar att han har försökt anmäla olyckan till försäkringsbolaget, men inte lyckats.

– Jag blev skickad runt mellan olika personer och de var på semester. Och i år har jag inte haft tid att kontakta dem. Men jag vet att jag måste göra det.

Att de anställdas kontrakt inte skulle vara registrerade på den lokala myndigheten i Galati protesterar han kraftigt emot.

– Det är omöjligt. Det är omöjligt. I så fall skulle jag inte kunna ge dem någon lön.

Enligt Antonio måste det vara ett misstag att myndigheten inte hittar kontrakten.

I ett hus i byn Umbraresti biter Anghel ihop käkarna, medan hans fru börjar gråta.
– Vad ska det tjäna till att skriva om det här? Ingen kan någonsin ge mig min son tillbaka.

I Norrbotten står plantorna de körde ner i jorden och suger näring i takt med de nyplanterade från Markus och hans grupp. De svenska ungdomarna vill Sveaskog locka till sig. De rumänska arbetarna hålls på avstånd.Mellan dem och Sveaskog finns två andra bolag. Adrian och Anghel var längst ner i kedjan. Hade det inte varit för en oändligt tragisk olycka hade vi inte kunnat finna deras namn i en svensk polisrapport. Men träden de satte står kvar på Sveaskogs mark.

 

Läs mer:

Ingen lyssnade när Peter slog larm

Sveaskog trygg med sin kontroll

Du läser nu artikel 3 av 4 på temat Plantans pris

Ingen lyssnade när Peter slog larm

4 september, 2012

Skrivet av

Peter Bergström larmade om att rumäner anställda hos en annan av Sveaskogs entreprenörer lurades på pengar. Men Sveaskog visade inget större intresse, tycker den förre arbetsledaren. – Om så folk skulle dö skiter de i det. Bara de får sin plant i backen.

Peter Bergström skulle arbetsleda en grupp rumänska skogsarbetare. I början av maj i år var han på plats i norra Sverige. Företaget han var anställd på hade fått i uppdrag att plantera åt bland andra Sveaskog.

Peter såg direkt att det var allt för mycket snö kvar för att någon plantering skulle komma i gång den 12 maj som planerat.

– Jag ringde till planteringschefen och sa att de måste stoppa rumänerna. Vi låg tre veckor fel. Han sa bara att de inte gick att stoppa. De hade redan sina bussbiljetter.

Så rumänerna kom, men i anställningskontrakten som de fick först i Sverige hade första arbetsdagen flyttats fram till den 21 maj. Innan dess tvingades de ta obetald semester, samtidigt som varje dag i Sverige innebar kostnader för boende och mat.
Den 21 maj kom. Snön låg kvar. Först den 28 maj kunde de börja plantera. Peter förklarade att de ändå skulle få lön från den 21 maj.

– De var ju anställda. De har rätt till garantilön. Men sen ringde killarna och sa att de fått veta att det inte skulle bli några pengar.

På lönebeskeden som Dagens Arbete har sett finns ingen lön för den första veckan.
Eftersom planteringen kom i gång sent måste skogsarbetarna stanna en vecka längre än planerat. Peter ringde arbetsgivaren och påtalade att de måste skriva anställningskontrakt även för den sista veckan.

– När kontrakten kom hade de skrivit om tiden fullständigt så att det såg ut som att de varit anställda från den 28 maj i stället för den 21.

En av skogsarbetarna berättar för Dagens Arbete att det var frustrerande att sitta sysslolös i väntan på att snön skulle smälta.

– Snön ligger ju hela vintern. Den kom inte den 11 maj. Varför varnade de oss inte tidigare? Då hade vi kunnat boka om våra biljetter.

Peter som inte ville ha med företaget att göra längre sade upp sig. Han hade själv svårt att få ut sin slutlön. Först efter att hans fackförbund IF Metall skickat ett kravbrev fick Peter sin lön.

Peter har kontaktat Sveaskog eftersom han inte tycker att det här företaget har i skogen att göra. Han har papper som styrker hans uppgifter. Men intresset från Sveaskog var svalt, tycker han.

– De säger att de inte kan göra något innan det har varit förhandlingar med facket.
Entreprenören har fortfarande planteringsuppdrag för Sveaskog.

Du läser nu artikel 4 av 4 på temat Plantans pris

20 000 kr efter sonens död

21 januari, 2013

Skrivet av Marie Edholm och ANDREI ASTEFANESEI

DA nr 7 2012
DA nr 7 2012

Ett och ett halvt år efter trafikolyckan som tog två rumänska skogsarbetares liv i norra Sverige har de efterlevande nu fått delar av sin försäkringsersättning.

När Dagens Arbete granskade vad som hänt efter en trafikolycka utanför Gällivare sommaren 2011, uppdagades att de skadade och efterlevande inte fått ersättning från vare sig de kollektiva försäkringarna i Afa Försäkring eller från trafikförsäkringen.

I december, ett och ett halvt år efter olyckan, betalade Afa Försäkring ut belopp till två anhöriga via tjänstegrupplivförsäkringen (TGL).

Eugenia Girlescu, änka efter Sandu Girlescu, har fått cirka 250 000 kronor. Även Sandus minderåriga barn kommer att få ett engångsbelopp. Eugenia berättar att hon har kunnat sätta in fönster och dörrar i familjens ofärdiga hus, men att pengarna inte räcker för att bygga huset färdigt.

Hon oroar sig för hur hon ska försörja barnen på sikt, eftersom hon är utan arbete. Tidigare var det hennes man som försörjde familjen.

Anghel Ojoc, vars son omkom i olyckan där även Anghel skadades svårt, har fått begravningshjälp på cirka 20 000 kronor. Livförsäkringen (TGL) ersätter inte föräldrar till omkomna. Anghel är besviken och mycket arg.

Anghel har svårt att få jobb efter olyckan, eftersom han inte kan använda sin högra arm längre. Det är inte Afa utan trafikförsäkringen som ska ersätta Anghel för hans skador och nedsatta arbetsförmåga. Enligt försäkringsbolaget If har ärendet av olika anledningar dragit ut på tiden. De anhöriga är inte överens med If om nivån på ersättningen, därför ska ärendet avgöras i domstol i Rumänien.

Det var sommaren 2011 som skogsarbetarna anställdes av ett rumänskt bemanningsföretag, som anlitats av en svensk skogsentreprenör med uppdrag för statliga Sveaskog. Inget av företagen tog ansvar för att hjälpa de anställda att anmäla olyckan till Afa.

Först efter Dagens Arbetes granskning blev ansvariga på Sveaskog medvetna om problemet. Representanter för Sveaskog och entreprenörerna åkte till Rumänien för att samla in nödvändiga underskrifter och dokument samt gjorde en anmälan.

– Det var bra att de kom hit från Sverige, annars hade vi inte vetat något om den här försäkringen, säger Eugenia.