”Det var prislappen som fällde oss”

Flaggorna hänger stilla på sina stänger utanför Swedwood i Tibro. Snart halas de ner för gott. Ikeas egen fabrik är inte konkurrenskraftig nog när priset ska pressas på de platta paketen.

De är 15 procent dyrare än leverantören i östra Tyskland. 18 procent dyrare än tillverkaren i Litauen. Siffrorna har fastnat i deras huvuden.

– Det är prislappen som har fällt oss, säger Gerry Fernhede.

Han är ordförande för GS fackklubb på möbelfabriken Swedwood i Tibro strax utanför Skövde.

Företaget ägs helt och hållet av Ikea, får bara tillverka möbler för Ikea och måste köpa spånskivor från Ikeaägda Swedspan. Kontraktet med Ikea går ut sista april. Sen låter Ikea någon annan tillverka byråarna Malm.

När valborgseldarna tänds har den sista möbeln packats i ett platt paket i Tibro. Från och med maj månad är byråarna Malm inte längre made in Sweden.

På fackets expedition sitter nästan hela klubbstyrelsen samlad. Tre veckor har gått sedan dagen då de kallades till stormötet där den nye vd:n skulle presenteras. Alla ringdes in – långtidssjuka och föräldralediga. Nog anade de flesta att det var något allvarligare på gång än att en vd hade utsetts.

Jan Svensson minns staplarna och kurvorna som redovisades:

– De sa att det fanns en kapacitet på två miljoner, men att behovet bara var en miljon. Vad gött tänkte jag. Det blir en neddragning, men det finns åtminstone en chans att vi får finnas kvar. Sen kom nästa bild – vi måste lägga ner.

Det var också då de 220 anställda fick veta att de var för dyra. Att de har höjt produktiviteten, att kvaliteten är bra och att de går med vinst räcker inte. I Tyskland och Litauen finns andra tillverkare som gör de platta paketen ännu billigare.

– De har visst räknat på att lägga andra produkter här. Men vi är för dyra, säger Jan.

Efter en stund tar någon fram sin telefon och går in på Radio Skaraborgs hemsida för att spela upp Radiokörens nygjorda Ikea-låt.

I Tibro får vi inget kvar.
Varför då? Vi vill ha svar.
Ikea, Ikea.
Har du inget ansvar nu?
Vi fick en chock och det vet ju du.
Ikea, Ikea.
Kvalitén från vår fabrik.
Den gjorde dig ju snuskigt rik.
Ikea, Ikea.

Det känns skönt att någon uppmärksammar det som händer. Att allt inte bara går spårlöst förbi. Även om folk som handlar på Ikea inte bryr sig.

Den här dagen är GS vice ordförande och avtalssekreterare Tommy Andersson på besök. Han vill gjuta mod i de anställda, få dem att protestera, ta kampen för sina jobb. Väcka opinion.

– Vi måste markera att det här är för jävligt! Ett av våra rikaste bolag vill lägga ner en lönsam verksamhet. De måste ta sitt ansvar.

Han går runt i fabriken, hinner prata lite med folk. En anställd berättar att hela familjen jobbar där – båda föräldrarna och två barn. De blir arbetslösa samtidigt allihop.

– Vi har alltid sagt så, att inget är säkert bara för att det är Ikea som äger oss. De kan lägga ner när som helst.

– Tänk om de visste hur dåligt vi mådde de där timmarna innan mötet. Jag var helt skakis. Det är så fruktansvärt overkligt det här. Att de ska lägga ner. Att det inte ska vara någonting kvar här.

Det finns inte mycket mod i den blick som möter Tommy Anderssons, innan den slår ner i golvet.

– Hur ska de ta ansvar? Va? Ska de ge mig ett nytt jobb, eller?

En bit bort däremot, spänner Ulf Larsson ögonen i oss. Han har jobbat här i 30 år.

– Här har vi ställt upp och lyckats nå alla mål de har ställt upp. Detta är jäkligt knäckande.

Han håller med Tommy Andersson om att de inte ska ge sig utan fajt.

– Jobben är nummer ett. Att rädda någonting kvar. Det är tryggt för oss att veta att det finns folk som jobbar för det här.

– Det spelar ingen roll om det är Ikea eller någon annan ägare. Kan vi rädda bara 100 av jobben så är det bra.

Fast själv tänker han inte sitta och vänta på någon räddning. Redan samma dag de fick besked om nedläggningen var han ute och sökte nytt jobb. Helst vill han att Ikea ska lägga tillverkningen av andra möbler i fabriken. Men det minsta de borde göra är att ställa upp med ett ordentligt stödpaket så att de anställda kan utbilda sig till nya jobb. Han har redan hunnit besöka flera företag i regionen och har förstått att han behöver en CNC-utbildning.

Gerry Fernhede, klubbens ordförande, har fullt upp. Förhandlingarna har kommit in i ett nytt skede. Under ett långt möte med Swedwoods styrelseordförande fick facket svar på de flesta av sina frågor. De har nu insett att Ikea står fast vid sitt beslut – de tänker inte lägga någon annan produktion i Tibro.

Nu gäller det att få Swedwood att erbjuda ett så bra stöd som möjligt för de anställda, så att de kan omskola sig till andra jobb. Eller allra helst – sälja fabriken så att någon annan kan tillverka möbler här.

Samtidigt har den tillfälliga bonusen slitit på sammanhållningen. Den ger några tusen extra per person varje månad de klarar produktionskraven. Vissa vill jobba hårt och få ut så mycket de kan under månaderna de har kvar. Andra har blivit förbannade. Anser att de har slitit i alla år utan den där jäkla bonusen. Vad är den värd när jobben väl är borta?

På väg ut ur fabriken träffar vi Christina Hägg. Hon har jobbat här i 18 år och var beredd på att det skulle bli neddragningar när de kallades till det där stormötet.

Nu förväntar hon sig ingenting av Ikea.

– Jag tror inte de har någonting att komma med.

Men vad skulle du önska att de gjorde?

– Ge oss arbete. Inte lägga ner. Vi har ju inte gått med förlust.    

Vd: ”Fabriken 
hör till de bästa”

Swedwoods vd i Tibro, Lennart Brandel, säger att deras ambition är att så många anställda som möjligt ska få ny sysselsättning. Samtidigt som de förhandlar med facken om avtalspension, uppsägningstider och stödinsatser, letar Swedwood efter investerare som vill köpa hela eller delar av fabriken.

– Fabriken hör till de bästa när det gäller kvalitet och effektivitet. Här finns väldigt kompetent och duktig personal.

Marie Edholm