”Aldrig att jag jobbar på fabrik igen”

”Du förstår inte svenska.” Så sa chefen till Lidija Babic. Orden fick stor betydelse och samtidigt ingen betydelse alls. – Jag borde haft en bandspelare i fickan.

Lidija Babic hade arbetskläderna på sig och skulle snart gå på kvällsskiftet. Det var i alla fall vad hon trodde den där novemberdagen för drygt två år sedan. När personalchefen på ABB kom fram i korridoren fick hon plötsligt veta att hon skulle sluta. En ny person hade anställts på hennes plats och han skulle börja samma dag.
I stället för att gå på sitt skift fick Lidija cykla till Adeccos kontor i centrala Västerås. Tankarna snurrade i huvudet. I 10 år har hon övat glosor och grammatik. Dag för dag har hon lärt sig nya ord, sagt fel, blivit rättad.
– Jag kanske inte pratar vanlig svenska, men visst kan jag. Jag vet att jag kan, säger hon när vi träffas hemma i Västerås.
När Lidijas man frågade varför hon inte fick jobba kvar på fabriken, svarade hon att hon inte visste. Hon höll personalchefens ord för sig själv.

Under de första åren i Sverige jobbade Lidija på bageri. Hon berättar om kollegan som fick rycka in som tolk eftersom hon inte förstod vad chefen sa.
– Det var någonting med dialekten. Min kollega pratade också bara svenska, men vi hade lärt oss att förstå varandra, säger hon när vi träffas hemma i villan i Västerås.
När Lidija fick jobbet på ABB kändes språkförbistringarna på bageriet avlägsna. De var tio personer i hennes arbetslag och jobbade två timmar på varje station. Någonstans i sista led blev apparaten på bandet en slags elmätare, men det spelade egentligen inte så stor roll. Lidija satte fast sin del och tryckte på knappen. Apparaten på bandet gled vidare.
Hon tyckte om sitt jobb även om hon egentligen var överkvalificerad.  Lidija är utbildad CNC-operatör men på ABB arbetade hon med montering på rullande band. När hon berättar om sina arbetsuppgifter kan hon inte hålla sig för skratt. Hon gjorde samma moment hundratals gånger om dagen.
– Det behövdes inget språk överhuvudtaget. Jag trodde inte ens att sådana jobb fanns längre, säger hon.

Att arbetsuppgifterna inte motsvarade hennes utbildning spelade ingen roll. Hon trivdes i arbetsgruppen och hade fått in en fot på företaget. Hon hoppades att hon skulle få göra mer kvalificerade uppgifter längre fram men så fick företaget en ny personalchef och förhoppningarna avbröts abrupt.

Jag grät och bad om en förklaring, men han verkade mest vilja att jag skulle gå.

Lidija var upprörd när hon kom fram till Adeccos huvudkontor. Hon berättade för sin chef där vad chefen på ABB hade sagt.
– Jag grät och bad om en förklaring, men han verkade mest vilja att jag skulle gå, säger hon.
Samma dag som hon blev av med sitt jobb hos ABB sa Adecco upp henne på grund av arbetsbrist. Att hon hade kontrakt på ett år betydde ingenting.

Lidija beskriver månaderna efter uppsägningen som en av de värsta uppförsbackarna i sitt liv.

Jag brukar alltid säga till min son att man måste kämpa. Vad skulle jag säga nu? Vad får man egentligen för all kamp?

– Jag brukar alltid säga till min son att man måste kämpa. Vad skulle jag säga nu? Vad får man egentligen för all kamp?
Hon berättar att hon vid något tillfälle tänkte att det kanske var lika bra att ”sätta sig med armarna i kors och vänta på socialen”. Så här i efterhand tror hon ändå att det var kampen som höll henne flytande.
– Jag ville visa att jag hade rätt. Det var det som drev mig, säger hon och pekar på papprena som ligger utspridda hemma på soffan: Anställningskontraktet, uppsägningen och diskrimineringsanmälan.

Lidija anmälde först ABB och sedan Adecco till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Dagens Arbetes granskning visar att många ärenden får läggas ner eftersom ord står mot ord. Så blev det med Lidijas anmälan mot ABB. Det är bara hon och personalchefen som vet vad som sades där i korridoren. Kenneth Strandh var förhandlare på IF Metall när Lidija anmälde Adecco. Han tycker att företagets agerande rimmar illa med arbetsgivaransvaret.
– Jag tycker att det var skamligt av dem att göra sig av med henne på det sättet. De borde ha varit ett stöd och kunde åtminstone gjort sitt yttersta för att hitta ett annat jobb till henne, säger han.
Adeccos jurist Pär Grip tycker att företaget har bra rutiner för hur misstänkt diskriminering ska hanteras.
– Vi ska alltid ta ett samtal med arbetstagaren och höra vad som hänt. Sedan tar vi kontakt med kundföretaget och berättar hur arbetstagaren upplever situationen, säger han.
Lidija Babic blev uppsagd under samma möte som hon berättade att hon blivit diskriminerad. Hur rimmar det med era rutiner?
– Vår uppfattning var och är att vi hade arbetsbrist. Den situationen hade inte förändrats av vad som hade hänt ute hos kunden. Det är inte heller diskriminering bara för att någon påstår det.

Trots att Adecco inte tycker att de gjorde något fel när de sparkade Lidija erbjöd de henne ekonomisk kompensation på 2 500 kronor, men Lidija tackade nej.
– Vad skulle jag göra med det? Det var löjligt. Jag ville ha mitt jobb tillbaka, säger hon.
Efter det lade facket ner ärendet. Lidija kunde ha gjort en ny anmälan och låtit DO pröva fallet, men hon orkade inte dra allt ett varv till. När vi träffas har hon tankarna på annat håll. I vardagsrummet sprider sig tonerna från en sitar. På datorn glider en segelbåt fram över knallblått vatten. Lidija scrollar snabbt bland bilder på stränder och hotellrum. Musiken rullar i bakgrunden medan hon öppnar programmet där hon jobbar med sin webbsida. Belgrad har ett fantastiskt nattliv, men det är Albanien som är framtidens turistmål, förklarar hon.

Innan hon kom till Sverige drev hon en resebyrå och snart är cirkeln sluten. Hon håller på att starta företag och ska sälja paketresor till länderna öster om Adriatiska havet.
– Det här är någonting som jag verkligen älskar. Jag kan visa andra någonting som de inte skulle hittat på egen hand, säger hon.

Aldrig att jag jobbar på fabrik igen och aldrig på bemanningsföretag. Inte efter allt det här.

– Aldrig att jag jobbar på fabrik igen och aldrig på bemanningsföretag. Inte efter allt det här.
Lidija har accepterat att hon aldrig kan bevisa att hon fick sluta på ABB på grund av sitt språk, men hon kan fortfarande inte förstå att kontraktet hos Adecco var gjort av luft.
– Varför ska man ens skriva ett kontrakt om det inte gäller? Det är hemskt att facket har gått med på ett sådant avtal, säger hon.
Hon tycker att det är viktigt att anmäla diskriminering även om det är få som får rätt. Det är viktigt för ens egen skull. Om man lägger sig har man accepterat att man inte har något värde.
– Sådant här kan bryta ner människor. Många är nog rädda att de inte ska få andra jobb. De blir tysta.

Charlie Olofsson