Arman fick inte upprättelse

Etnisk diskrimineringHundratals anmäler varje år att de har utsatts för etnisk diskriminerin­g på jobbet, men det är mycket svårt att få rätt. Bara två arbets­givare har fällts de senaste 20 åren.

I Iran, där Arman växte upp, är diskrimineringen öppen. Om du tillhör en minoritetsgrupp eller har fel politiska åsikter får du räkna med problem. Arman beskriver Sverige som en av världens främsta demokratier. Här skulle alla ha samma möjligheter, men en arbetsintervju fick honom att tvivla. Varför ställde personalchefen den där frågan och hur kunde löftet om jobb bara tas tillbaka?

Vi träffas hemma i villan i Västerås. På datorn bläddrar Arman igenom den anmälan om etnisk diskriminering som han gjorde till Diskrimineringsombudsmannen (DO) för ganska exakt två år sedan. Då jobbade han i Stockholm och pendlade minst fyra timmar om dagen. När han och hans fru fick tvillingar blev situationen ohållbar. Mormor hjälpte till hemma, men det blev för mycket och Arman ville hinna träffa sina barn. Om tåget var i tid hann han vara med dem en halvtimme före läggdags. Ofta sov de redan när han kom hem.

– Det funkade inte. Jag behövde verkligen byta jobb.

Det borde inte ha varit så svårt. Under de första åren i Sverige jobbade Arman som industrielektriker. Nu hade han en ingenjörsutbildning från Chalmers och flera företag i Västerås hade annonser ute.  

Arman skickade sitt cv till Adecco och fick snart veta att ABB Machine var intresserade. Det blev en utdragen rekryteringsprocess, men när han kallades till hälsoundersökning kände han sig säker.

– Det var en lättnad. Då trodde jag verkligen att det var bestämt.

Han tog ledigt från jobbet och gick till kliniken, som hade specialiserat sig på undersökningar vid nyanställningar. Sjuksköterskan tog urinprov och blodprov, gjorde hörsel- och synkontroll. Innan Arman gick gratulerade hon till det nya jobbet.

Strax därpå ringde rekryteringschefen på ABB Machine, och bekräftade att Arman fått jobbet. Han fick veta vilket datum han skulle börja och väntade bara på kontraktet. Han tackade nej till de andra jobben han hade på gång, men kontraktet från ABB kom aldrig. I stället kallades han till ytterligare en intervju.

– Jag tyckte att det var konstigt. Jag hade ju redan fått jobbet, säger han.

I ett samtalsrum på ABB träffade han personalchefen Linda Kärreby. Vid det här laget började Arman bli ganska rutinerad. Han hade redan varit på tre intervjuer för just det här jobbet. Han och rekryteringschefen hade pratat om hans utbildning och tidigare arbeten, om ABB och den aktuella tjänsten. De hade haft en teknisk intervju om detaljerna i hans kommande arbetsuppgifter.

Vissa verkar tro att alla som kommer från ett visst land är terrorister och talibaner.

Den fjärde intervjun tog bara tio minuter och snart kom den där frågan som Arman inte kan förstå. Personalchefen undrade vilka människor han helst ville jobba med – kvinnor eller män? Arman svarade lugnt att kollegernas kön inte hade någon betydelse, men situationen kändes olustig.

– Varför frågade hon så? Tror hon att jag hatar kvinnor? Vissa verkar tro att alla som kommer från ett visst land är terrorister och talibaner.

Rekryteringschefen, som satt med under mötet, skruvade sig på sin stol. Han verkade också tycka att frågan var konstig, men han sa ingenting.

I efterhand har Arman funderat mycket på den där frågan. Skulle han ha behövt svara på den om han hade varit blond och hetat Erik Andersson?

– Jag tror inte det, men jag kan inte veta säkert. Om man hör någon på krogen som skriker svartskalle är det på sätt och vis lättare att hantera. Jag förväntade mig någonting annat i den här situationen.

När Arman ringde upp efter intervjun fick han veta att han inte längre var aktuell för jobbet. Efter ett samtal på tio minuter drog personalchefen ett streck över en fyra månader lång rekryteringsprocess.  Arman passade inte i personalgruppen.

– Jag blev förbannad. Det kändes som att de lekte med min tid.

Hemma hade tvillingarna hunnit bli tio månader och Arman var tillbaka på ruta ett. I en vecka väntade han på en ursäkt. Sedan anmälde han ABB till Diskrimineringsombudsmannen, DO.

Varje år får de in hundratals anmälningar om etnisk diskriminering i arbetslivet. Dagens Arbete har tittat närmare på anmälningarna från medlemmar i IF Metall, GS och Pappers.  Under åren 2006–2011 fick DO in 72 anmälningar från industriarbetare. Inte en enda av dem har tagits upp i Arbetsdomstolen. Bara åtta av de berörda medlemmarna fick skadestånd eller jobbet tillbaka. Granskningen visar att det är svårt att få rätt mot arbetsgivaren i ett diskrimineringsärende. Sedan förbudet mot etnisk diskriminering i arbetslivet infördes år 1994 har bara två arbetsgivare fällts i Arbetsdomstolen.

– Vi hade gärna sett att det var fler eftersom domar är vägledande. Det är tråkigt om det verkar som att det inte går att vinna, säger Annika Höög, utredare på DO.

Tidigare utredde myndigheten många fler ärenden än i dag.

– Det är ändå inte färre ärenden som går vidare nu. Det är inte så att vi tycker att det är hopplöst att driva ärenden som rör etnisk diskriminering, men vi väljer att utreda de ärenden som vi bedömer kan bli vägledande eller som rör ett stort samhällsproblem, säger Annika Höög.

Särskilt svårt verkar det vara att få rätt i ärenden som rör rekrytering.

– Arbetsgivarna leder och fördelar arbetet, så i anställningsförhållanden avgör de vem de vill ha, säger Eva-Lena Danielsson, ansvarig för diskrimineringsärenden på IF Metall.

Alla diskrimineringsanmälningar från fackmedlemmar skickas direkt från DO till respektive fackförbund. Många av dem som Dagens Arbete har intervjuat är kritiska till hur facket har hanterat deras anmälan, men Eva-Lena Danielsson tycker att förbundet är bra på att driva diskrimineringsärenden.

– Men visst finns det de som har blivit fel behandlade av facket och det är beklagligt, säger hon.

För att ett ärende ska gå vidare måste förhandlaren på facket visa att det är troligt att diskriminering har förekommit.

– Om arbetsgivaren kan göra troligt att det beror på någonting annat blir ärendet svårt att driva vidare.

Fast det handlar inte bara om bevisbördan, enligt Eva-Lena Danielsson.

– Det är skillnad mellan hur någon känner och vad som har stöd i lagen. Många ärenden är inte diskriminering enligt lagen, säger hon.

I en avhandling från Linnéuniversitetet har det framkommit att personer med typiskt svenska namn har 50 procents större chans att kallas till intervju jämfört med personer med arabiskt klingande namn. Forskare skickade ut fiktiva ansökningsbrev till arbetsgivare som annonserade efter personal. De påhittade kandidaterna hade likvärdiga kvalifikationer, ändå kallades betydligt fler av dem med traditionellt svenska namn till intervju. Andra studier pekar åt samma håll, men för Svenskt Näringsliv är diskriminering en icke-fråga. Enligt Lars Gellne­r, jurist på Svenskt Näringsliv, finns det inga bevis för en utbredd diskriminering på arbetsmarknaden.

– Vi vänder oss emot bilden att arbetsgivare i allmänhet diskriminerar. Vi tror att människor i grunden har en positiv inställning till andra människor. Företagen vill ha kompetens, säger han.

Eftersom diskriminering är ett lagbrott krävs en dom för att det ska vara bevisat att någon verkligen har blivit diskriminerad. Därför kan man, enligt Lars Gellner, inte dra några slutsatser om diskriminering utifrån forskningsstudierna. Det resonemanget tycker Eva-Lena Danielsson är ”löjligt”.

– Svenskt Näringsliv befinner sig långt ifrån verkligheten. Vi ser att det finns ett problem med utanförskap på arbetsmarknaden, men företagen vill helst inte ha frågan belyst, säger hon.

För sex år sedan gjorde Dagens Arbete en liknande granskning av diskrimineringsanmälningar som kom in under åren 1999–2005. Under den perioden nådde 9 av 86 anmälningar förlikning. I statistiken har det inte hänt mycket, men arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar. Arman rekryterades för en fast tjänst på ABB, men det var bemanningsföretaget Adecco som ansvarade för rekryteringen. Fram till år 2009 omfattade diskrimineringslagen inte fullt ut personer som är anställda på eller som rekryteras via bemanningsföretag. Nu kan både bemanningsföretag och kundföretag ställas till svars, men Arman kunde inte komma åt cheferna på ABB. Om han ville gå vidare i domstol fick det bli mot Adecco, förklarade ombudsmannen på IF Metall. Arman tyckte inte att han hade någon anledning att gå vidare mot bemanningsföretaget och bestämde sig för att lägga ner sin anmälan.

När vi ses hemma i Västerås går han igenom den där sista anställningsintervjun i detalj. Över köksbordet berättar han vad personalchefen frågade och vad han svarade. Då och då stannar han upp.

– Var det konstigt av mig att säga så?

Han har försökt övertyga sig själv att det var något annat skäl än hans bakgrund som gjorde att han inte fick jobbet, men det finns inget.

Några månader efter intervjun träffade han personalchefen Linda Kärreby igen tillsammans med ombudsmannen från IF Metall. Då bad hon om ursäkt för den röriga rekryteringen, men någon officiell ursäkt kunde Arman inte få. I så fall fick han vända sig till Adecco.

Det sitter i bakhuvudet. Vi har kommit hit, det är inte vårt land. Vad har vi för rätt att ställa krav?

Under mötet bekräftade Linda Kärreby att hon hade ställt den där frågan. Syftet var att dra in Arman i diskussionen. Hon tyckte inte riktigt att hon fick grepp om honom. Arman förstår fortfarande inte vad hon menar.

I dag vill Linda Kärreby inte svara på några frågor. I stället hänvisas vi till Åsa Jacksson, personaldirektör för ABB Sverige. I ett mejl beskriver hon företagets syn på mångfald:

ABB Sverige har i dag medarbetare från cirka 40 olika nationaliteter, och för att vara tekniskt ledande rekryterar vi från hela världen. Vi tycker att det är viktigt med mångfald eftersom det sporrar oss till nytänkande och utvecklar vår verksamhet.

De orden ger Arman inte mycket för. De verkar åtminstone inte sippra ut i hela företaget.

– Det förklarar inte varför inte jag blev anställd. Det är ungefär som att jag skulle köra på någon med min bil och sedan förneka det eftersom jag inte brukar krocka i vanliga fall, säger han.

Arman hann aldrig säga upp sig från sitt gamla jobb. Han blev aldrig arbetslös och när ABB väl sade nej dröjde det bara två månader innan han fick ett annat jobb i Västerås. Ändå är det någonting som skaver. Kanske hade han för höga tankar om Sverige.

– Tänk om mina barn råkar ut för samma sak. Tänk om de, som är födda här, inte kommer kunna känna sig som riktiga svenskar.

Arman tror att många som har invandrat till Sverige känner att de inte riktigt förtjänar sina rättigheter. Ibland har han tänkt så själv.

– Det sitter i bakhuvudet. Vi har kommit hit, det är inte vårt land. Vad har vi för rätt att ställa krav?

Egentligen tror han att det där är ett farligt tankemönster, särskilt om det sipprar över till nästa generation. Arman ångrar inte att han anmälde. Även om han till slut lade ner sin anmälan hoppas han att den fick cheferna på ABB att tänka till.

– När det handlar om rättigheter måste man kämpa. Om vi backar låter vi bara rasismen växa.

Charlie Olofsson Research: Josephine Bergenmar Lager