Plymouthbröderna är en sluten religiös sekt. Medlemmar driver en kritiserad friskola och kontrollerar ett industriimperium som är fientligt mot facket. Dagens Arbete har träffat John, en av få som lyckats slita sig loss från sekten. Domen blev total utfrysning. Vinsten blev ett nytt liv utan hjärntvätt.
Granskningen i korthet
- Plymouthbröderna är en sluten religiös sekt med stränga principer.
- DA har granskat 38 företag som omsätter 678 miljoner kronor. Dessa bolag ägs av medlemmar i rörelsen.
- Medlemmar driver en egen skola där eleverna bara möter andra barn ur sekten. Enligt kritiker handlar det om ”skattefinansierad hjärntvätt”.
- John gick i en vanlig skola och fick jobb som plåtslagare. Det blev hans väg ut ur sekten.
Sekten har runt 400 medlemmar i Sverige
- Plymouthbröderna har en kristen grund och bildades i Irland på 1800-talet. Sedan dess har rörelsen splittrats i olika falanger.
- Plymouthbrödernas cirka 400 medlemmar i Sverige tillhör den än mer konservativa delen av rörelsen som sägs ha cirka 46 000 medlemmar runt om i världen. De svenska medlemmarna finns i orterna Stockholm, Göteborg, Smålandsstenar, Ljungby och Helsingborg. Ledaren Bruce Hales finns i Australien.
- Plymouthbröderna beskrivs som en fundamentalistisk sekt där kvinnan är underställd mannen och där medlemmarna isolerar sig från övriga samhället.
Principer för medlemmarna
- 1. För en sektmedlem är det inte tillåtet att äta tillsammans med icke-bröder.
- 2. Det är förbjudet att tillhöra föreningar som till exempel fackförbund.
- 3. Flickor ska inte bära långbyxor.
- 4. Preventivmedel och abort är förbjudet.
- 5. Jul och andra högtider firas inte.
- 6. Medlemmar röstar inte i allmänna val.
- 7. Det krävs särskild tillåtelse för att flytta till en annan ort.
Källor: Böckerna Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen av Clas Svahn, Sekternas sekt av Christer Nilsson samt muntliga källor.
Granskningen i andra medier:
Jan Guillou skriver om granskningen: ”Hjärntvättsskolan visar på kollapsen i svenska skolan”
Expressen tar upp granskningen: ”Barnen isoleras i sekten i Småland”
John bestämde sig för att supa sig dum i huvudet. Han var 18 år gammal och orkade inte längre. Tanken var att blockera sin intelligens. Sin ifrågasättande natur. Sin förmåga att tänka fritt.
Ett par år tidigare hade John sökt sig till den kommunala högstadieskolans slitna bibliotek för att få tyst omkring sig. Tankarna i huvudet gick inte att hyscha men biblioteket erbjöd en fristad. Han var inte riktigt som skolkamraterna, klädde sig gammaldags och gick hem för att äta på lunchrasterna. Plymouthbrödernas medlemmar tillåts inte äta bland världsliga. En lärare med finlandssvenska rötter visste att det var besvärligt att inte passa in som tonåring, särskilt för en sådan som John. Ett sektbarn.
Läraren hade ett gott öga till John. Tog honom ofta åt sidan för samtal om puberteten och livet. Den här gången hade hon en bok under armen. Dostojevskijs Brott och straff. Egentligen förbjuden litteratur för en Plymouthbroder. John minns ögonblicket som i går. Hur han fångades och började sträckläsa historien om den unge mannen i Sankt Petersburg som brottades med moraliska dilemman och mentalt lidande. Det fanns så mycket att känna igen sig i. Så många paralleller till den egna situationen. Vad John inte förstod då var att hans kamp mot den totalitära sekten precis hade inletts.
John föddes in i Plymouthbröderna. Vilket i princip är enda möjligheten att bli en del av rörelsen. Alla giftermål och familjebildningar sker inom sekten. Bibeln tolkas bokstavligt och jordens undergång förutspås vara nära. Genom att leva ett liv skilt från övriga samhället tror sig medlemmarna komma att överleva den yttersta dagen.
John var smärtsamt medveten om vad som krävdes för att slita sig loss från sektens bojor. Den kommunala skolan, gymnasiet och jobbet på en firma utanför Plymouthrörelsen. Det var det som gjorde avhoppet möjligt. Han bröt sig ut 2006.
Året därpå fick rörelsen tillstånd att starta den egna friskolan Laboraskolan i Småland.
– Skolan tar död på barnens drömmar. De skulle aldrig säga det högt. Men skolan finns till för att hindra barnen att träffa barn utanför.
John som var duktig och ambitiös i grundskolan drömde om tekniskt gymnasium. Något som stannade vid en dröm. Rörelsen kunde inte tillåta att en utbildning där datorer, ”djävulens verktyg”, var en central del av undervisningen. Byggprogrammet var däremot okej. John var praktiskt lagd och valde inriktning som plåtslagare. Han visade fallenhet för yrket och deltog i Yrkes-SM. För att ha möjlighet att vara med körde han 30 mil varje dag.
– Jag har insett det nu. Jag var desperat efter att få träffa folk utanför.
Under gymnasietiden växte motståndet mot sektens inre väsen. John började äta i skolans matsal med klasskamraterna. Trots den ångest det innebar. Djupt rotat fanns det inpräntat att Gud skulle straffa honom. Till föräldrarna sa han givetvis att han åt i ensamhet.
Vid ett tillfälle lämnade han in en uppsats som handlade om förbjuden kärlek. Om en flicka som var omöjlig att få då hon var världslig och han fast i Plymouthbröderna. Lärarens röst stockades och ögonen tårfylldes när de pratade om texten. ”Du vet att det finns hjälp att få?” sa läraren. Ord som John burit med sig sedan dess.
En annan lärare sa en gång efter en skolavslutning: ”Jag önskar dig all lycka i livet. Jag vet nog var du kommer att hamna till slut.”
– Hon kände på sig att jag skulle komma att lämna. Om jag inte haft dessa vuxna omkring mig vet jag inte hur det hade stått till med min själsliga frid.
John lärde sig tidigt ett sätt att bemästra det enahanda livet. Som barn fick han sköta press- och tryckmaskiner i familjens lilla industri. Liksom för många andra barn i Plymouthbröderna blev arbetet en flykt från vardagens leda. Kompisar utanför var förbjudet. Han kunde inte tillhöra någon förening och ägna sig åt idrott. Ingen tv. Ingen radio. Helst inga serietidningar och endast godkända böcker.
Många Plymouthfamiljer driver egna framgångsrika företag inom tillverkningsindustrin. Barnen uppmuntras att vara med och hjälpa till på arbetsplatserna.
– När jag var 14 år började jag jobba på riktigt efter skolan och på lov. Som maskin-operatör.
John reflekterade aldrig över om jobbet var farligt eller att det skulle vara förbjudet att köra truck eller maskiner. Just truckarna var något han och jämnåriga sektkamrater ofta lekte med, trots att de var minderåriga och saknade truckkörkort.
– Självklart var det en form av barnarbete vi utförde. Men det var inte under tvång. Vi tyckte det var roligt. Vi gick i skolan bara för att det är lag på det.
Att börja jobba i tonåren var normalt för Plymouthbrödernas pojkar under Johns uppväxt. Många gick enbart grundskola. Universitet eller högskola var förbjudet. För flickorna var grundskola det normala.
– Det fanns ingen mening för dem att studera. De skulle ändå bara sköta hushållet och ta hand om barn, säger John.
När John tänker tillbaka mörknar hans ögon. Han känner sig bestulen. Någon ungdom var det aldrig tal om. Det handlade om att bli vuxen direkt.
För att kontrollera medlemmarna användes rädsla. Just rädslan minns John från barndomen när han låg i sitt rum. Natten är mörk och tyst. Han ligger kallsvettig i sin säng, dödsångesten rider honom. Om han somnar hinner han inte undan. Han är livrädd för att något ska hända, att villan ska brinna ner. Han vågar inte dö nu. Är han en av de utvalda? Hans orena tankar får blodet att isas. Kanske hamnar han i helvetets eviga eld tillsammans med den övriga mänskligheten – de världsliga. Han kämpar för att hålla ögonen öppna. Helvetet är det sista han tänker på innan sömnen överrumplar honom.
– Sekten handlar om bestraffning, utfrysning och kontroll av samvetet och den fria tanken. Alla är samvetsfångar. Det finns många fängelser i världen. Värst är fängelserna som saknar murar eller stängsel. Håller man tyst och nöjer sig är tillvaron ganska bra. Men människan är född tvivlare och det blir hemskt när man börjar fundera, säger John.
Och hans tvivel växte sig allt starkare. Han hade öppna konfrontationer under mötena i de fönsterlösa församlingslokalerna. Åhörarna satt där i bänkar runt scenen som var på en lägre nivå, ungefär som en idrottsarena. John ifrågasatte budskap från sektledaren som gick emot hans egen upplevelse av verkligheten.
– Ångesten är ständigt närvarande. Den kommer av att de inte får ihop verkligheten med sektledaren Bruce D Hales budskap. En gång påstods det att Gud inte behöver oss om vi blir för besvärliga. Jag menar att hela poängen är att Gud aldrig överger oss.
Han bestämde sig för att supa sig dum i huvudet. Att dricka är vardag i sekten, även bland yngre. Och det är inga måttliga mängder. Alkohol ses inte som konstigt eller skadligt i sig.
En tidigare sektledare sa att whisky är ”livets vatten”.
Ingen reagerade därför nämnvärt när John som nu var 18 år började dricka. Han blev än mer förvirrad men också nedstämd.
Allt sammanföll med att John fick jobb på en plåtslagerifirma utanför sekten. Han blev en del av en arbetsgemenskap. Under en hård men hjärtlig jargong fick John uppleva det som yrkesmän delar med varandra. Som iskalla regndagar då inga kläder verkar kunna hålla vätan från kroppen. Eller heta sommardagar då plåttaken glödgats av solens strålar. Svordomar när hängrännor eller plåtrullar jävlades och glädje de dagar då allt bara föll på plats. Kamraterna tog John under sina vingar och hade överseende när den unga mannen kom sent till jobbet med smala, röda ögon och en andedräkt som vittnade om alltför många romdrinkar.
Samtidigt fortsatte John sin frigörelse och skaffade sig en mobiltelefon och åt alltid lunch i byggbodar med jobbarkompisarna. Men det uppdagades att John hade skaffat en förbjuden telefon. Familjen isolerades i hemmet under en vecka, sattes i karantän eftersom sonen ansågs oren och riskerade att smitta andra Plymouthbröder. Hans brott förutom telefonen var öppen kritik mot Bruce Hales. Nu försökte de svenska sektledarna att stänga in och sakta kväva hans kampvilja. John vägrade att öppet erkänna sina synder. Han tyckte inte själv att han gjort något fel.
Vad ingen visste var att John hade förutsett den här dagen. Med hjälp av en arbetskamrats släkting hade han redan skrivit kontrakt på en egen lägenhet.
Sommaren 2006 stod han inte ut längre. Samtalet gick till en vän: ”Det är dags, jag är redo.” Han gick in på rummet och packade en väska med kläder och personliga tillhörigheter. Äldre bröder ringdes in för att stoppa honom. Det spelade ingen roll. John gick ut till den lånade firmabilen. Först när han backade ner från garageuppfarten vågade han tro att det var sant. Han var ute. Samtidigt var det ett smärtsamt farväl.
Det var slut. Eller egentligen var det nu det började. John ville göra allt som varit förbjudet. Handla vilka kläder han ville. Välja sin egen mat. Stanna ute sent en lördagskväll. Själv välja vilka människor han skulle träffa. Han hade så mycket att ta igen. Kände sig stressad, allt skulle hinnas med. Gärna på en gång.
– Min chef var väldigt tålmodig. Jag skötte inte riktigt jobbet under en period. Till slut gav han mig ett ultimatum. Då tog jag mig i kragen.
Familjen och hans rötter var borta. Han måste stå på egna ben. Det fanns ingen familj att falla tillbaka på. John har kontakt med andra avhoppare runt hela världen på Facebook. Han har också rest och träffat flera av dem.
– Jag kan ångra att jag inte drog efter gymnasiet. Men det gick inte. Först när jag hade en egen ekonomi, ett nätverk och en bostad blev det möjligt.
– Det är pengarna som styr. Reglerna anpassas för att det ska gå att tjäna pengar. I den interna hierarkin har familjerna med mest pengar också mest makt.
Förr hade de andliga ledarna mer att säga till om. Men i takt med att pengarna allt mer kommit att styra har det skett en maktförskjutning.
Det som gör John än mer upprörd är att politiker och skolmyndigheter tillåter Plymouthbröder att driva Laboraskolan. När det kommer på tal smalnar hans annars så nyfikna och glädjefyllda ögon. I länder som England och Australien är det vanligt att Plymouthbrödernas barn går i egna skolor. John har mött och träffat sektmedlemmar över hela världen under sina år i rörelsen.
– Vi från Sverige som gått i vanliga skolor har sett något annat. De egna skolorna skapar intoleranta monster som ser ner på alla utanför.
Det är barnen som John har för ögonen när han nu för första gången berättar sin historia och öppet kritiserar sekten. Han menar att samhället måste ta sitt ansvar, för barnens skull. John har själv, under sina första 22 år, upplevt hur sekten stenhårt slår ner på dem som tänker ”orena” tankar eller på andra sätt utmanar och ifrågasätter systemet. För det som kännetecknar en sekt är att den är sluten och manipulativ. Medlemmarna anser sig sitta inne med den absoluta sanningen. Ledarstilen är auktoritär och det görs skarp åtskillnad på de goda medlemmarna och de onda ickemedlemmarna.
– Ändå har de tillstånd att driva en egen skola. Jag förstår det inte.
John har ett tydligt minne från en utflykt i lågstadiet. Klassen besökte en 4H-gård och fick titta på och klappa djur som får, höns och kaniner. John var upprymd och sprang runt med de andra barnen. Läraren hade packat med Ballerinakex och bjöd eleverna. De satt under ett stort och kraftigt lövträd. Kamraterna visade spontan glädje inför det väntade kexkalaset. John kände bara ångest. Vad skulle hända om han tog emot och åt upp kexet i de andras närvaro? På vilket sätt skulle Gud straffa honom? Han brottades med tankarna och kände hur glädjen och sorglösheten som inramat dagen försvann. De ältande tankarna och skulden tog över. John minns händelsen som om den utspelat sig nyss. Hur ett enda ballerinakex förstörde en hel dag. Han tackade till slut ja till kakan, suget blev för starkt men ångesten bestod.
När John gräver i sitt förflutna finner han minnen från skoltiden som de flesta bär med sig. Dråpligheter, kamratskap, glädje men också en del sorg, utanförskap och taskigheter. Starkast är dock den gemenskap och gruppdynamik som fanns i klassrummet. Klasskompisarnas olika erfarenheter och åsikter som gjorde det möjligt att jämföra Plymouthbrödernas sätt att leva med livet utanför.
När John lämnade förklarades han som spetälsk. Han är så gott som död i medlemmarnas och familjens ögon. Han har upphört att existera, finns inte ens med i några fotoalbum längre. Strax innan han gjorde valet att hoppa av tänkte han för sig själv.
– Jag sticker hellre och riskerar att förstöra mitt eget liv än stannar, skaffar fru och barn och förstör en hel familj.
John har inte en enda gång ångrat sitt livsavgörande val och han har inte förlorat sin kristna tro. Snarare haft hjälp av den.
– Tron är närmare mig själv. Mer äkta. Inte irrläran att dyrka den högste ledaren Bruce D Hales som vår tids Paulus.
Under pojkåren fascinerades John av tåg och rälsbussar. När tillfället gavs tog han kameran med sig och fotograferade olika gods- och persontåg. Han visste att ett jobb som lokförare inte var möjligt för en plymouthbroder. Men en kort tid efter att han hoppat av satt han sent en kväll framför sin dator och fick syn på en annons om en lokförarutbildning. Han fick ett infall, klickade sig vidare och skickade in en ansökan. Han antogs till utbildningen och valde att lämna plåtslageribranschen. En pojkdröm uppfylldes.
För John fanns det en väg ut. Nu är dörren stängd. Barnen isoleras i sektens egen skola.
– Skolan borde vara en fristad för alla barn. Det är inte Laboraskolan.
John försökte lösa vanmakten med alkohol. Han var oförmögen att supa sig dum i huvudet. Ett misslyckande som gläder honom. Han har så många planer att förverkliga. Några har han bockat av. Nu väntar fler i ett liv där han bestämmer över sig själv.