Industriarbetarnas tidning

Bengt blev fånge i röken: ”Lungorna sa stopp”

17 februari, 2015

Skrivet av

1 000 meter under jord i Kiruna. Svart brandrök trycktes upp genom gruvgångarna. Fyra män flydde för sina liv. Mitt i kaoset byggde de sin egen räddningskammare i väntan på räddningen.

LKAB Kiruna  

Världens största järnmalmsgruva under jord men ungefär 50 mil asfalterad väg.

Djupaste punkt 1 540 meter. Nya huvudnivån ligger 1 340 meter under jord.

I gruvan finns ungefär 30 räddningskammare men andra byggnader fungerar också som räddningsrum.


Veckan efter midsommar 2014.
Bengt Almquist är på väg ner i LKAB:s Kirunagruva i sin slambil. Han har jobbat sju år under jord och de senaste åren har hans jobb varit att tömma toaletter över hela gruvan. Han har lärt sig hitta bland gångar och tunnlar. En orienteringsförmåga som kom att ha avgörande betydelse.

Bengt och en arbetskamrat styrde mot 1 300-meters nivån denna tisdagmorgon när rök från en brinnande lastbil fyllde gruvgången. Snabbt försökte Bengt backa och vända lastbilen. Det var försent. Röken var över dem. Samtidigt kom en pick-up körande.

Bengts jobbarkompis hoppade ner från slambilen och skyndade fram till de två gruvarbetarna i pick-upen. De både tillhörde en entreprenadfirma och hade precis börjat jobba i gruvan. De hittade inte. Alla förstod att det var bråttom. Gemensamt lyftes verktyg och utrustning ur bilen för alla fyra skulle få plats. Bengt hamnade bakom ratten, han visste att de måste upp till 1 078-metersnivån för att komma i säkerhet.

– Jag försökte att köra bort från röken. Några meter hann jag innan vi smällde in i väggen. Sikten var noll.

Ännu ett försök gjordes men nästa kollision mot bergväggen blev värre. Pick-upen blev stående.

”Hade inte en av killarna hjälpt till och puttat på och stöttat mig hade jag blivit kvar.”

De fyra gruvarbetarna var nu fast djupt nere i gruvan. Utan fordon eller tillgång till räddningskammare. Röken blev allt tätare. De kunde inte se händerna framför sig.

– Ingen kan förstå vad vi gick igenom.

Bengt och kamraterna fick känna sig fram meter för meter i kraftigt motlut. De snubblade i diken och gick in i bergväggar. För att inte förlora någon i mörkret höll de fast i varandra. Målet var att ta sig till en krosstation och leta upp en telefon och komma undan brandröken. Plötsligt föll en av arbetskompisarna och skar upp sin hand. Samtidigt blev det allt jobbigare att andas.

– Mina lungor började säga stopp. Hade inte en av killarna hjälpt till och puttat på och stöttat mig hade jag blivit kvar.

Då, när det var som värst, nådde kvartetten krosstationen efter nästan en kilometers vacklande i mörkret. De tog sig in och kunde stänga portarna och täta med isoleringsmaterial. Där fanns telefon. LKAB:s stab kontaktades och Bengt ringde sin sambo. Rök sipprade in genom portarna. Gruppen använde en skärbrännare för att komma in i ett verktygsförråd. Där fanns brytjärn som gjorde att dörren till en fikakur kunde bändas upp.

– Det fanns ingen räddningskammare. Vi visste inte hur länge vi skulle få vänta på räddning. Därför satte vi igång med att bygga en egen kammare.

Syrgastuber kopplades till barackens ventilation. Men den provisoriska räddningskammaren behövde aldrig användas. Efter ungefär tre timmars väntan hörde Bengt och de tre andra gruvarbetarna sirener på avstånd. Räddningen var på väg. Bengt hade problem med andningen på grund av all rök han andats in. Läpparna var blå.

– Vi hjälptes åt. Utan varandra hade vi aldrig klarat oss.

Bengt fördes via akuten i Kiruna till sjukhuset i Gällivare. Där fick han vila upp sig ett par dagar. Värsta upplevelsen där var att läkarna flera gånger behövde ta smärtsamma prover i handleden.

Trots upplevelserna var Bengt tillbaks i gruvan en vecka senare. Kollegorna hade tvättat upp slambilen, den var som ny.

– Det var lite spänt att åka ner igen. Men gruvan är vårt levebröd, för mig var det självklart att fortsätta med samma jobb.