Industriarbetarnas tidning

Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.

Forskare: ”Ny teknik kan ge säkrare räddningsinsatser”

19 februari, 2015

Skrivet av Mia Kumm och Haukur Ingason

Det behövs ett nära samarbete mellan räddningstjänst, industri och forskning för att ta fram ny teknik vid bränder under jord. ”Utvecklingen går fort framåt – men det gäller att göra rätt saker”, skriver två forskare vid SP Sveriges tekniska forskningsinstitut.

Bränder under mark är en svår utmaning för både den kommunala räddningstjänsten och den egna organisationen. Ju mer komplex en anläggning är desto bättre förberedd måste alla inblandade vara. I en komplex anläggning måste tekniken fungera i alla lägen och utrymmet för misstag är mindre än vid vardagsolyckan. Att tro att det som alltid fungerat tidigare är gångbart även i morgon är lika fel som att tro att ensam är stark.

Vi är glada att vi får vara med och arbeta för att föra forskningsfronten framåt tillsammans med dem som bäst behöver det – räddningstjänsten och industrin själva. Vi är duktiga på brandens utveckling och räddningstjänstens förmåga medan industrin är bra på säkerhet i gruvor och tunnlar. I samtliga av de fem senaste stora forskningsprojekten om brand under mark har näringsliv och samhälle varit med och bidragit med kunskap, engagemang och pengar. Men det räcker inte. Ska vi fortsätta att bygga våra städer och infrastruktur under mark och ska gruvindustrin fortsätta att vara en av våra starkaste industrier norr om Dalälven måste det till mer. Vi måste jobba tillsammans! Industrin måste fortsätta att ta sitt ansvar. Räddningstjänsten måste utveckla taktik och metoder att nå långt ner i en anläggning och att effektivt släcka bränder utan att riskera sin personal. Lagstiftningen måste vara anpassad till komplexa anläggningar och till den forskning och verklighet vi har idag. Vi måste utveckla teknik som hjälper och stödjer räddningsinsatsen och som kanske gör att personal inte alls behöver gå in för att manuellt göra en släckinsats. Vi behöver utveckla fordon som inte brinner och skyddssystem som effektivt klarar att släcka om brand ändå uppstår.

Det här är naturligtvis ingen lätt uppgift. Det går inte heller att lösa för en enskild organisation. Istället måste alla samverka. Det finns ett bra ord för det – samproduktion! Om vi tillsammans har ett gemensamt mål, har en hållbar strategi och lägger resurser på att göra rätt saker kommer vi att lyckas. Det betyder att det måste finnas riktade forskningsmedel för högskolor, universitet och forskningsinstitut att söka. Forskningen behöver utföras i nära samproduktion mellan forskningsutförare och de som ska nyttja resultaten – oberoende om det är räddningstjänsten eller industrin. För att identifiera områden där forskningsnära innovation är nödvändig krävs ett tvärvetenskapligt samarbete och att vi forskare klarar av att kommunicera våra resultat. Det vi gör kan många ha nytta av – på sätt vi kanske inte skulle tänkt på själva.

Men vad har vi åstadkommit hittills och vad finns det kvar att göra? Sverige ligger långt framme när det gäller brandforskning generellt och när det gäller undermarksanläggningar är vi inom vissa områden världsledande. I våra svenska gruvor, med ett omslutande kallt berg som kyler brandgaser och som inte bidrar till brandeffekten är problemen mindre svårhanterliga än i kolgruvorna på kontinenten.

Sannolikheten att det ska bli varmt i en räddningskammare är också liten men brandgaserna utgör ett problem. Idag har vi en relativt bra uppfattning om hur bränder i gruvor startar och hur länge ett gruvarbetsfordon brinner. Dock finns ett glapp mellan rekommendationer, lagstiftning och verklighet. Fyra timmars luftförbrukning i räddningskammare räcker inte eftersom ett fordon kan brinna längre än så och det är långt ifrån säkert att räddningspersonal hinner fram innan luften är slut. Detta är industrin medveten om och ett arbete pågår för att ta fram nya riktlinjer.

Ett annat problem som behöver lösas är att veta var fordon, personal och räddningstjänst befinner sig vid en räddningsinsats. Ett bra positioneringssystem medför säkerhet både för personalen i gruvan och för räddningstjänsten. Om räddningstjänsten förväntas lösa problem i alltmer komplexa byggnader och anläggningar krävs innovativ teknik! Vi behöver knyta ihop till exempel robotik och räddningstjänst, vi behöver bättre IR-lösningar som är räddningstjänstvänliga och vi behöver koppla ihop kunskap, kompetens och teknik ända till den enskilda räddningsstyrkan. De senaste årens forskning har tagit oss en bra bit på väg, men vi är långt från i hamn. Vi vet att det med dagens regelverk och teknik är svårt att nå längre in i en rökfylld tunnel än ca 200-300 meter och att många tunnlar och system har längre inträngningsvägar än så till en eventuell brand. Det bästa vore naturligtvis att aldrig behöva skicka in personal utan att kunna sköta brandsläckning med hjälp av avancerade tekniska lösningar i stället. Om branden är släckt blir miljön i tunneln bättre och utsätter inte längre gruvarbetare eller trafikanter för fara.

Då skulle räddningstjänstens resurser istället kunna allokeras till att evakuera personalen. Men där är vi inte ännu och det finns därför ett behov av att se över även denna lagstiftning för att möjliggöra en säker rökdykarinsats i anläggningar där rökdykarna kan förväntas behöva förflytta sig längre sträckor i rökfylld miljö. Lagstiftningen som styr räddningsinsatsen är idag avpassad för vanliga rumsbränder i vanliga byggnader – inte komplexa anläggningar under mark. Det är bra att vi har en arbetsmiljölagstiftning som tryggar rökdykarnas arbetsmiljö. Men idag går det inte att följa regelverket, göra en effektiv räddningsinsats och samtidigt nå långa sträckor in i en rökfylld tunnel. I praktiken innebär det att man inte kan träna på att göra det man inte får och när det väl händer gör man det ändå utan att ha tränat eller förberett sig innan. Att se över lagstiftningen handlar inte om att göra det mer osäkert, det handlar om att göra det minst lika säkert, helst säkrare, men annorlunda. En annorlunda anläggning kräver annorlunda metoder.

Det finns också en väsentlig skillnad mellan en brand i en tunnel i sten eller betong och en brand i en byggnad. Ytskikten är inte brännbara och en övertändning uppstår inte i en tunnel med ett luftflöde. Det kan uppstå lokalt i ett fordon, men inte i tunneln. Visst finns det risker även i en gruva. Men i de depåer och bergrum där riskerna är störst finns nästan alltid sprinkler.  Även på större gruvarbetsfordon finns krav på sprinkler, men bara i motorutrymmet. Metoder att värdera hur effektiv sprinklern är finns, men utnyttjas inte alltid och ingen egen standard för fordon under mark finns ännu framtagen.

Det finns viktig forskning, utveckling och innovation kvar att göra, men tiden arbetar för oss. På tekniksidan generellt går utvecklingen fort nu – men det är här det gäller att göra rätt saker. Forskningsnära innovation är vackra ord, men det gäller att få till det i praktiken. Forskare är oftast duktiga på att lösa problem, men inte lika intresserade av att sälja saker – de är redan på väg att lösa nästa spännande uppgift. Här tror vi att många forskningsfinansiärer gör rätt i att involvera industrin i vissa typer av projekt. Det är riktiga samarbeten vi behöver, med riktig samproduktion, med riktiga människor som möts. Tillsammans har vi det som krävs!

Mia Kumm , SP Fire Research, Mälardalens högskola

Haukur Ingason, SP Fire Research

Håller du med? Diskutera artikeln här.

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *