Industriarbetarnas tidning

Electroluxfacket: Vi vill se konkreta förslag

24 juni, 2015

Skrivet av

Electrolux flyttar tillverkningen från Mariestad men lovar ”en fortsatt hållbar verksamhet vid fabriken”. ”Ännu har vi inte sett något konkret”, säger facket.

Förhandlingarna om Mariestadsfabrikens framtid fortsätter. Produktionen av kyl- och frysskåp ska fasas ut och flyttas över till Electrolux i Ungern. 250 anställda berörs.

Företaget har lovat facket att ”satsa betydande resurser” på att någon form av verksamhet ska kunna fortsätta i de lokaler som för bara för ett tiotal år sedan gav jobb åt 1 600 metallarbetare.

– Vi har tragglat om det här i snart ett halvår nu utan att företaget visat upp något konkret, säger Monica Annala, verkstadsklubbens ordförande.

Facket vill att en del av produktionen stannar kvar i Mariestad som en övergångslösning innan en ny verksamhet är på plats.

– För att säkra kompetensen, säger Per-Agne Andersson, huvudskyddsombud.

– Det räcker med att ett antal nyckelpersoner drar härifrån så blir utgångsläget betydligt svårare för den som eventuellt vill ta över verksamheten.

Men klubben uppger att Electrolux inte vill gå med på det kravet. Allt ska flyttas så snart som möjligt.

– Då månar man heller inte om Mariestad som produktionsort och vår framtid, säger Monica Annala.

– Jag tycker Electrolux borde vårda sitt varumärke och eftermäle lite bättre. De har haft produktion här i Mariestad i över femtio år och den här fabriken har genererat en hel del vinst åt koncernen.

Mariestadsfabriken går fortfarande med vinst, enligt verkstadsklubben.

– Ja det är vad vi får höra. Vi går med vinst, men inte tillräckligt mycket.

Sedan en tid tillbaka har Mariestadsfabriken haft rollen som nischfabrik för de dyrare modellerna, främst avsedd för den nordiska marknaden. 75 miljoner investerades i tre nya monteringslinor.

– Men vi har aldrig riktigt fått chansen, säger Per-Agne Andersson. Företaget har hållit fast vid volymproduktion. Vi har aldrig fått bli den premiumfabrik som vi blev lovade.

Under fabrikens glansdagar tillverkade Mariestad över en halv miljon skåp per år. Idag tillverkar man 130 000 kylskåp om året mot 220 000 i den ungerska fabriken. Facket påstår att systerfabriken dras med kvalitets- och leveransproblem mycket på grund av den höga personalomsättningen. I Ungern slutar 16 procent av personalen inom ett år, i Mariestad 2 procent.

– Det är klart att det påverkar kvalitén och leveranssäkerheten även om alla verkligen vill göra sitt bästa. Det tar tid att lära sig, säger Monica Annala.

Nu hoppas facket att företaget ska leva upp till löftena om ”en fortsatt hållbar verksamhet i fabriken” som de anställda skriftligen lovades vid ett informationsmöte i höstas. Då presenterade Electrolux tre olika scenarior:

Tillverkning av nischade vitvaror av Electrolux eller av annan tillverkare. Tillverkning av komponenter av någon underleverantör. Eller en helt ny typ av produktion med nya ägare.

– Det låter visserligen fint, men det hjälper oss inte så länge vi inte får se något konkret, säger Monica Annala.

Electrolux har avböjt att kommentera med hänvisning till att förhandlingar pågår.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 2 av 3 på temat Lågprislandet

Arbetarna inväntar företagets hållbara lösning

26 juni, 2015

Skrivet av

ANALYS
I går kom beskedet att Electrolux stänger kylskåpstillverkningen i Mariestad. Samtidigt lovar företaget att hitta en ”hållbar lösning” för fabriken. Spåren efter nedläggningarna i Västervik och Motala förskräcker.

Dags att betala tillbaka, manar IF Metalls verkstadsklubb på Mariestadsfabriken. Electrolux har varit här i över femtio år och plockat vinster. Ställ upp nu.

da_1414596399943_lagprislandet.jpgOm två år är det slut. Då har det sista kylskåpet ”fasats ut” som Electrolux själva väljer att kalla nedläggningen. En långsam nedläggning som egentligen aviserades i höstas. Det var då, i oktober, som de anställda på ett A4 informerades av plastchefen om ”Utredning av ny verksamhet i Mariestad”.

Bakgrunden var dyster. Allt färre européer köper nya kylskåp. Efterfrågan på kylskåp har i Europa sjunkit med 15 procent sedan 2007. Det finns för många tillverkare och denna överkapacitet leder till att konkurrenterna försöker locka kunderna med lägre priser. Priserna på kylskåp sjunker med 3 procent om året.

Ett försök att låta Mariestad tillverka lyxiga kylskåp gick om intet. Vi fick aldrig chansen på allvar, säger facket. Marknaden finns inte, kontrar Electrolux.

Därför inleddes i oktober diskussioner om produktionen i Mariestad. Företaget lovade att ”satsa betydande resurser för att åstadkomma en fortsatt hållbar utveckling vid fabriken”. Platschefens ord nådde samtliga anställda.

Tre olika lösningar sågs som möjliga: Tillverkning av nischade vitvaror av Electrolux eller av annan tillverkare. Tillverkning av komponenter av extern underleverantör. Eller en helt ny typ av produktion med nya ägare.

Facket säger sig ännu inte ha sett ett enda spår av någon hållbar lösning.

Det som hände igår var att förhandlingarna om den tidigare aviserade utfasningen klubbades, i oenighet. Ingen av de 250 IF Metallarna är ännu varslade. I tre steg fasas kylskåpstillverkningen ut. Första kvartalet 2017 är det slut, då monteras det sista kylskåpet i Mariestad.

Med kylskåpen försvinner det andra benet från Sverige som Electrolux en gång tog sina första steg med på 1920-talet. Den andra klassiska paradprodukten – dammsugarna – försvann med Västerviksfabrikens nedläggning för tio år sedan.

Just den nedläggningen lärde Electrolux en läxa. Beslutet kom plötsligt, platsledningen var oinformerad och koncernens vd Hans Stråberg – själv från Västervik – fick mycket stryk för hanteringen av beslutet.

Efter ett medialt och opinionsmässigt gatlopp såldes fabriken för två kronor och 500 uppsagda fick gå hem med var sin dammsugare. I kontorslokalerna flyttade Försäkringskassan in men är på väg att flytta ut igen. Inne i fabriken gapar stora ytor tomma idag.

När spisfabriken i Motala skulle avvecklas hade Electrolux lärt läxan. Ingen plötslig chock, tillverkningen tynade istället bort och lokalerna överläts till andra intressenter som ville fortsätta någon form av produktion. Det gick sådär.

Electrolux löfte om att ”satsa betydande resurser för en fortsatt hållbar verksamhet” vid Mariestadsfabriken kan tolkas som resultatet av lärdomar från både Västervik och Motala. Det räcker inte med att efterskänka lokaler, tacka för kaffet och sedan hoppas att allt löser sig.

På 1970-talet, köpte dåvarande Electrolux-VDn Hans Werthén upp det ena företaget efter det andra för att sedan omstrukturera, lägga ner och slå ihop. Redan då ansågs det viktigt att ha personalen med sig och att företaget skulle framstå som ”en god samhällsmedborgare” och ”den självklara arbetsgivaren”.

De formuleringarna lever kvar men i något annorlunda HR-formuleringar, i principerna om ett företags sociala ansvarstagande. I den gängse Corporate Social Responsibility-teorin finns utöver företagets grundläggande ekonomiska intresse att gå med vinst och ge aktieägarna värde även ett etiskt och filantropiskt ansvar. Det är inte reglerat i lag utan handlar mer om normer och förväntningar.

Just det ansvaret kommer att testas i Mariestad den kommande tiden.

Electrolux lever i en tuff bransch. Vitvaror är ingen guldgruva. Vinstmarginalerna är små och priserna fortsätter att pressas nedåt. Men Electrolux är en global storspelare, snart näst störst på den amerikanska marknaden. I femton år har koncernen levt med målet att flytta masstillverkningen till låglöneländer. Fabriker har lagts ned, tiotusentals har förlorat sina jobb i Västeuropa och Nordamerika. En gigantisk omstrukturering.

Prislapparna för alla dessa nedläggningar har skiftat med normer och förväntningar. Västerviksarbetarna fick gå hem med var sig dammsugare. Men inte bara det. Den som valde att studera fick utfyllnad upp till a-kassenivån. Electrolux betalade ett par månadslöner för dem som ville prova på nya jobb. Allt som allt kostade nedläggningen 440 000 kronor per anställd.

Det var ingenting mot nedläggningen av fabriken i Nürnberg där Electrolux tvingades till att satsa ett par miljarder. Den tyska nedläggningen kostade 1 281 000 kronor per anställd. Lika dyr blev avvecklingen av franska Reims. Tre gånger så mycket som den i Västervik. Allt enligt företagets egna siffror.

Nu lovar Electrolux alltså betydande resurser i Mariestad. De anställda fick höra de orden igår igen, precis som de fick i oktober. Efter gårdagens information gick de tillbaka till monteringslinorna. Fortsatte som vanligt i högt tempo, gjorde vad som förväntades.  Höll produktionsmålen. Det blev gröna siffror igår också.

 

Kommentera artikeln här

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 3 av 3 på temat Lågprislandet

”Att dra ner här var betydligt smidigare”

5 november, 2014

Skrivet av

Lågprislandet SverigeLönsamma, effektiva fabriker stängs i Sverige. I går Gislaved och Västervik. I dag Tranås och Långshyttan. Dagens Arbete kan berätta hur direktörerna resonerar. De undviker att lägga ner i länder med bråkiga fack och där det är dyrt att säga upp.

Den tydliga prislappen

Den svenska vitvarutillverkaren Electrolux har lagt ner många fabriker de senaste tio åren. Prislapparna skiftar från land till land.

Så här mycket kostade nedläggningen i tyska Nürnberg: 1 281 000 kronor per anställd. Jämfört med Torsvik utanför Jönköping: 226 000 kronor per anställd

Nedläggningen i Tyskland blev alltså nästan sex gånger dyrare än i Sverige för Electrolux.

I Tyskland protesterade samhället när Electrolux meddelade att den stora fabriken skulle stänga för snart tio år sedan. De anställda demonstrerade och fick med sig stora delar av Nürnbergs befolkning i aktionerna. Politiker ställde upp på protesterna. Media fylldes med rapporter om ringlande demonstrationståg, talkörer, banderoller, brinnande bildäck.

Stängningen av den lilla Torsviksfabriken förlöpte tyst.

Syftet med aktionerna i Nürnberg var att tvinga Electrolux att pytsa in så mycket pengar som möjligt i den sociala plan som man enligt tysk lagstiftning är tvungen att upprätta vid en nedläggning. Alla anställda fick bland annat en halv miljon kronor i avgångsvederlag.

I Sverige räcker det att betala lön under uppsägningstiden.

Electrolux lade ner många fabriker i Västeuropa vid den tiden. Bland annat tillverkningen av dammsugare i Västervik. Där fick de anställda var sin dammsugare med sig när de gick hem.

Därutöver satsade Electrolux på utbilningar för de drygt femhundra metallare som förlorade jobben. Den som valde att studera fick utfyllnad upp till a-kassenivån. Electrolux betalade ett par månadslöner för dem som ville prova på nya jobb.

Därför hamnade kostnaden för nedläggningen på i snitt 440 000 kronor per anställd, alltså dubbelt så mycket som i Torsvik.

Men det var ändå inget mot vad de spanska facken lyckades pressa fram när kylskåpsfabriken i nordspanska Fuenmayor samtidigt lades ner.

Avtalspensioneringar för alla som fyllt 52 år plus avgångsvederlag motsvarande fyra årslöner drev upp den totala nedläggningskostnaden till i snitt 972 000 kronor per anställd.

Samma skillnader kunde man se när tyska Contionental stängde i Gislaved och Österrike. Den österrikiska nedläggningen blev fem gånger dyrare, trots att däckklubben på Gisvaled lyckats förhandla fram ett avtal som var långt över vad som är vanligt för svenska förhållanden.

Att lägga ner i Sverige är alltså en förhållandevis billig affär.

Om Långshyttan legat i Frankrike

I Långshyttan släcks i dagarna den stora blankglödgningsugnen som installerades för några år sedan. En investering i 700-miljonersklassen, som skulle säkra driften för många år framåt.

Om det finns någon trygghet i industrin så är det investeringar. Så brukar det heta. Men det gäller inte alltid.

Trots jätteinvesteringen valde finska Outokumpu att släcka ugnen. Det hjälpte inte att ståltillverkningen i Långshyttan lämnade ett nettobidrag till resten av koncernen på tiotals miljoner kronor varje år.

I alla fall om man får tro den konsultrapport som togs fram inför nedläggningsbeslutet.

Nej, anläggningen i Långshyttan var olönsam, hävdade koncernledningen som argumenterade utifrån ett annat lönsamhetsmått.

En intern utredning visade visserligen att företaget skulle tjäna mest på att behålla Långshyttan – och samordna produktionen med ett liknande verk i Tyskland.

Men Outokumpu bortsåg från sin egen utredning. Det tyska systerverket skulle hursomhelst behållas. Trots att det var betydligt mindre, inte alls lika välinvesterat och modernt som Långshyttan.

Att lägga ner i Tyskland var inte aktuellt. Trots att det verket har hälften så många anställda så skulle det vara ett betydligt dyrare alternativ än att lägga ner i Långs­hyttan.

– Om Långshyttan hade legat i Tyskland, Italien eller Frankrike skulle det aldrig ha lagts ner, säger Bjarne Rasmussen, koncernordförande för de svenska Outokumpu-facken.

– Där nere är företagen rädda på ett helt annat sätt. Rädda för politiker, militanta fackföreningar, medier och andra aktörer i samhället. Därför drar man sig.

Outokumpu befinner sig i en djup kris. Företaget har stora skulder och det rostfria stålet fick en ordentlig knäck av finanskrisen 2008. Jobb försvinner fortfarande, och inte bara i Sverige.

– Visst görs nerdragningar i exempelvis Tyskland också. Men de är dyrare, krångligare och ofta sitter företagen fast i avtal om jobbgarantier för flera år framöver.

–  I Sverige kostar det i princip inte mer än sex månadslöner per anställd. Det är egentligen allt.

Bjarne Rasmussen vet hur tankegångarna gick i koncernen. Sverige var mycket billigare och enklare att lägga ner i än i Tyskland.

Han minns hur länder ställdes mot varandra när Outokumpus rörbolag OSTP skulle göra nerdragningar. Finländska Jakobstad mot de svenska enheterna i Molkom och Örnsköldsvik.

–  Att dra ner i Sverige var betydligt smidigare, så gick resonemanget. Och så blev det.

Outokumpu har haft möjlighet att kommentera uppgifterna om nedläggningskostnaderna i de olika länderna. Men det är inget man vill diskutera. Outokumpu konstaterar bara att nedläggningen av Långshyttan kostar cirka 180 miljoner kronor och att nedläggningen innebär en besparing på motsvarande 135 miljoner kronor per år.

”Ett smutsigt spel”

Gräsklippartillverkaren Global Garden Products hade tills nyligen tillverkning i fyra länder, däribland Sverige.

I Tranås gjorde företaget åkgräsklippare av det klassiska märket Stiga.

I dag är den fabriken nedlagd. Produktionen flyttades till Italien. Troels Nielsen, före detta vd i Stiga och vice vd i GGP vet varför:

– Det handlar om politik, om protektionism. Inte om beslut på företagsekonomiska grunder.

–  Den som har det avgörande inflytandet i företaget kan skräddarsy ett beslutsunderlag som passar det man vill åstadkomma.

Enligt vad Dagens Arbete erfar fanns en oberoende konsultrapport som visade att Tranåsfabriken var överlägsen den italienska. Men den rapporten bortsåg den italienska koncernledningen i GGP från.

I stället beställde ledningen en rapport från en konsultfirma som stod ledningen nära. Där konstaterades det att det skulle bli mycket billigare att lägga ner Tranås än den italienska fabriken.

De uppgifterna vill inte Troels Nielsen kommentera. Men han säger samtidigt att ”så gick snacket i korridorerna och på middagarna”.

Det var just där i den informella miljön som de viktiga besluten togs. Inte i sammanträdesrummen där protokollen fördes.

–  Så fungerar det. Ett smutsigt spel. Man tog aldrig upp frågan till en rejäl genomlysning öga mot öga med mig.

Troels Nielsen, före detta vd i Stiga, vet hur det går till när koncernledningar väljer vilka fabriker som ska läggas ner: ”Ett smutsigt spel som handlar om politik, om protektionism. Inte företagsekonomi.”

Beslutet att lägga ner Tranås togs två år efter att Troels Nielsen hade slutat. Att just kostnaden för den uppsagda personalen avgjorde vilken fabrik som skulle offras, upprör honom.

–  Man ville slippa starka italienska fackföreningar och vilda strejker som ställer till ett helvete för företagsledningen och som fördyrar nedläggningen. Vilda strejker har effekt, företagen är mycket känsliga för den typen av aktioner.

Därmed struntade man enligt Nielsen i företagsmässiga grunder som produktivitet, flexibilitet, kompetens.

–  De vägde lätt i sammanhanget.

Två faktorer borde avgöra vilka fabriker som ska få leva vidare, enligt Troels Nielsen.

Vinstmarginal – hur mycket man tjänar på försäljningen. Och produktivitetsutveckling – hur mycket mer effektiv man blir.

–  Och så måste man ha en lokal ledning med hög personlig integritet. Tyvärr är det inte alltid så. Koncerner kan locka med miljonbonusar om den lokala ledningen verkställer nedläggningen. Det brukar fungera.

Var det så i fallet Tranås?

–  Ingen aning. Det vet jag absolut ingenting om.

”Försämrad a-kassa bäddar för anarki”

I Sverige har nedläggningar historiskt sett inte varit lika laddade som i andra europeiska länder. Det har gått lätt och smidigt att lägga ner i Sverige. Bjarne Rasmussen, IF Metall Outokumpu:

– Därför att vi har haft en grundtrygghet. Vi har haft en bra a-kassa, möjlighet till vidareutbildning, arbetslösheten har varit låg.

I dag ser det annorlunda ut. Sverige har blivit mer likt resten av Europa. Hög arbetslöshet, en försämrad vuxenutbildning och en urholkad a-kassa. Ett sämre socialt skyddsnät förändrar klimatet.

–  Det kommer att föda mer anarkistiska och mer militanta tendenser inom fackföreningsrörelsen. Att förlora jobbet i dag innebär en helt annan påfrestning, inte minst ekonomiskt, än tidigare.

–  Därför kommer också kraven att nedläggningarna måste bli dyrare för företagen. Som i resten av Europa. Vi hör redan de kraven från våra medlemmar och det är helt logiskt.

Att fördyra nedläggningarna är inget bra alternativ. Där är IF Metallaren Bjarne Rasmussen och förre Stiga-direktören Troels Nielsen överens.

– Vi behöver investeringar i det här landet och då måste vi göra det attraktivt för dem som vill satsa, säger Bjarne Rasmussen.

Det har funnits en bred enighet mellan lagstiftande politiker, arbetsgivare och fack att det ska vara enkelt och smidigt att lägga ner. Just för att locka hit investeringar.

– Problemet är att svenska fabriker drabbas när koncerner med verksamhet i flera länder drar ner, säger Bjarne Rasmussen.

–  De billiga nedläggningskostnaderna missgynnar oss. Men att göra det dyrare är inget hållbart alternativ. Viktigare då att vi kan föra en verklig dialog med ägarna och lägga fram argument baserade på företagsekonomiska fakta.

Men hos den finska stålkoncernen Outokumpu var alla dörrar stängda.

–  Vi fick inte ens tillfälle att tala med den enda svenska representanten i styrelsen.

I Stiga-fallet var ägarna ännu mer anonyma än i Outokumpu. Stigas moderbolag ägdes vid tidpunkten för nedläggningen av cirka 25 internationella banker.

–  Banker är säkert bra på att driva banker, men de ska inte driva verkstadsföretag, säger Troels Nielsen.

–  Det var betydligt bättre när vi ägdes av ett riskkapitalbolag, konstaterar han.

–  Vi visste var de fanns och de ville fatta sina beslut på företagsekonomiska, inte politiska, grunder. Det gynnade Tranås.

Troels Nielsen vill se en modell där olika intressenter i samhället går samman när koncerner är på väg att dra ner – i form av kommuner, länsstyrelse, fackföreningsrörelse, det lokala näringslivet och Business Sweden, en statlig myndighet som har till uppgift att både stötta svensk export och locka hit investeringar.

–  Jag skulle vilja att alla dessa kunde gå ihop och syna ett nedläggningsbeslut. Samhället gemensamt måste ges möjlighet att föra en dialog med ägarna.

–  Ägarna måste få tillfälle att tänka efter en extra gång innan de fattar beslut att flytta produktion.

Coachning i stället för pengar

I spåren av nedläggningar och företagsflytt lämnas tomma fabriker.

Ibland fylls de av annan verksamhet. Stora förhoppningar knöts till att fylla den tömda dammsugarfabriken i Västervik.

Electrolux sålde lokalerna för symboliska två kronor. Det gick sådär. Försäkringskassan som flyttade in i kontoret är på väg att flytta ut igen. Inne i fabriken gapar stora ytor tomma.

Ute i Europa pressas Electrolux att betala höga avgångsvederlag och dyra pensionslösningar till anställda som förlorar sina jobb. I Sverige är det billigare.

Erfarenheterna från svenska nedläggningar och neddragningar visar vilken strategi Electrolux har. I Sverige satsar man på utbildning och karriärcoachning för de uppsagda i syfte att göra dem mer ”anställningsbara”. Ett bättre alternativ för den enskilde än en summa pengar, anser företaget.

Förtidspensioneringar förekommer också. Men knappast lika generöst tilltagna som i Sydeuropa.

Den globala konkurrensen inom vitvarubranschen är tuff och vinsterna inte särskilt höga. För att få upp vinsten har Electrolux målmedvetet flyttat produktion från Västeuropa till Östeuropa, från Nordamerika till Mexiko.

Försäljningen är mindre jämfört med för tio år sedan. Men pengar finns. I alla fall för aktieägarna.

För att hålla ägarna på gott humör har Electrolux sedan millennieskiftet delat ut 45 miljarder kronor.

Det motsvarar fyra års löner för koncernens samtliga 60 000 anställda.

Fotnot: Electrolux och Outokumpu har valt att inte diskutera de olika nedläggningsvillkoren med Dagens Arbete.

Läs mer om turerna när Stiga i Tranås lades ner
Halv miljard till aktieägarna – ändå läggs Stigafabriken ned

”Brottsplats: en bruksort i nedläggningarnas lågprisland.” Harald Gatu skrev en analys i samband med beskedet att Långshyttan ska läggas ned.
Ett strypmord i nedläggningarnas lågprisland