”Vem står näst på tur?”
15 juni, 2015
Skrivet av Elinor Torp, Marcus Derland
En efter en försvinner arbetskamraterna på varvet. Och Ingvar Mattisson vet. Fler kommer att dö. Om han inte
slår larm.
– Det är ett ansvar jag har som äldre säger tunnplåtslagaren.
Karlskrona, 2013. Varvsarbetarna äter smörgåstårta med det stora återvinningsbolaget Stena. Ett pressmeddelande har gått ut: Stena Recycling återvinner flaggskeppet HMS Visborg.
Fartyget ska efter nästan fyrtio år materialåtervinnas och Försvarsmakten har gett Stena uppdraget.
Ingvar Mattisson som var med och byggde flaggskeppet 1973 vet vilka gigantiska mängder asbest av värsta sorten som finns ombord. Därför letar han febrilt efter en uppgift om detta i pressmeddelandet.
Längst ner står det: Återvinningen sker i flera olika steg där det första är en miljö- inventering i syfte att förbereda och genomföra asbestsanering. Detta kräver bland annat giltiga tillstånd och välutbildad personal. Det har vi. Säkerhet är alltid i fokus för oss.
Lyssna på reportaget:
Det här är asbest
Asbest finns naturligt i berggrunden. Fibrerna tål hög värme, skyddar mot brand och dämpar buller.
Asbest finns inbyggt i branddörrar, stålkonstruktioner, rör, värmepannor, ventilationsanläggningar, golv, väggar, färger, plaster, fix och fog till kakel, i soprum, bakom elskåp, under fönsterbänkar. I fordonsindustrin användes asbest vid tillverkning av bromsar förr i tiden. Först när man river, borrar, kapar, slipar eller bearbetar materialet blir asbest farligt. Då frigörs fibrerna.
Här slår asbesten hårdast
Män: Rörmokare, byggnadsarbetare, elektriker, isolerare och murare
Kvinnor: Textilarbetare, sömmerskor, postarbetare, tryckare, packare och byggstäderskor
Smörgåstårtan fastnar i gommen. Frågorna är många. Ingenstans i pressmeddelandet står att jobbet lagts ut på en underentreprenör. Att några helt andra ska utföra det riskfyllda arbetet med att få bort asbesten. I Blekinge har på bara två år fler än ett dussin personer insjuknat i den ilskna lungsäckscancern mesoteliom. Vännen Kalle har precis fått diagnosen och Ingvar Mattisson kan inte hålla tyst:
– Nu är det jävlar i mig upp till er att sköta er ordentligt för så många här inne har fått cancer och avlidit.
Hjärtat bankar vilt i bröstet när han sätter sig ner vid smörgåstårtan igen. Den entreprenörsfirma som Stena Recycling anlitat finns också på plats i Karlskrona då informationsmötet äger rum. Man lovar och bedyrar. Asbestsaneringen ska gå rätt och riktigt till.
Dagar passerar, veckor. Ingvar Mattisson håller utkik.
Så dyker entreprenörsfirman upp med inhyrd personal från Polen. Arbetet med 92 meter långa och nästan 15 meter breda Visborg påbörjas.
Över 2 000 ton stål ska demonteras och återvinnas. Men det enda Ingvar Mattisson kan tänka på är fibern som nästan ingenting väger och nu ska släppas lös.
”Det enda jag tänker på är hur mycket fibrer som letat sig ner i gästarbetarnas lungor.”
Den 21 maj 2013 kommer en arbetsmiljöinspektör till rivningsfartyget. I stort sett allt som krävs för att sanera asbest saknas. Entreprenören har inte ens anmält jobbet. Chefen hävdar att en handläggare vid Arbetsmiljöverket gett dem felaktig information. Att det skett ett missförstånd. Att tillstånd inte skulle krävas för asbestrivning ombord på fartyg. Inspektören åker tillbaka till kontoret och skriver ner alla brister som måste åtgärdas.
Förutom anmälan saknas tydliga skyddsinstruktioner för rivningsarbetet. För att inte asbesten ska spridas måste det finnas en sluss på rätt ställe, skyltar, avgränsningar och inte minst en plan för hur de hälsofarliga fibrerna ska tas om hand efteråt.
Entreprenören måste också redogöra för vilket slags asbest det handlar om, särskilt om personalen utsätts för krokidolit, blå asbest, skriver inspektören.
Och så måste sanerarna ha utbildning för att riva asbest. Inte heller det kunde entreprenören styrka då inspektören kom till HMS Visborg.
Inspektionsprotokollet avslutas med att detta gäller även inhyrd polsk personal.
Dagen efter skickar arbetsgivaren in en anmälan om asbestrivning. Man försäkrar skriftligen till Arbetsmiljöverket att nu är alla åtgärder vidtagna och personalen kan sanera säkert.
70 år med asbest
1945
Efter andra världskriget används asbest överallt. Det är billigt och effektivt. Hus kläs i eternitplattor som står emot väder och vind. Eternit är krossad asbest som blandas med cement.
1965
Gruvarbetare i Sydafrika som jobbat med asbest dör i cancer. Forskarna får upp ögonen för riskerna.
1975
Asbestlarmet går (Aftonbladet 1975).
1977
Största arbets- miljöskandalen i svensk historia. Eternitfabriken i Lomma stänger efter 70 år. Hundratals
arbetare har blivit sjuka av asbest.
1982
Asbest totalförbjuds i Sverige.
2006
Sanktionsavgifter införs. Brott mot Arbetsmiljöverkets föreskrift om asbest kostar 50 000 kronor.
2013
Fler än hälften av de 134 arbetsgivare som Arbetsmiljöverket inspekterade brast i sin asbesthantering.
2014
Trots att många utsätts för asbest i sitt arbete fick endast 16 arbetsgivare betala sanktionsavgifter detta år.
2015
Asbest är förbjudet i drygt 40 av världens länder. I Kina, Indien, Ryssland och på många andra platser arbetar man fortfarande med de farliga fibrerna.
Inspektören godkänner svaret. Ärendet är därmed avslutat.
Arbetet kan fortsätta.
När Dagens Arbete nyligen kontaktade Stena Recycling svarar kommunikationschefen:
– Vi har inte personal som kan utföra den här typen av sanering och vi har inte de certifikat som krävs för att få lov att göra det. Därför anlitar vi en underleverantör som har tillstånd och stor erfarenhet så att arbetet utförs säkert.
– Med tanke på all den personliga skyddsutrustning som krävs för att riva fick arbetet ibland utföras i skift på natten då det var svalare och därmed bättre ur arbetsmiljösynpunkt, skriver Stena Recyclings kommunikationschef till DA.
Ingvar Mattisson skakar på huvudet.
– De rev så det yrde, ett helt gäng. Sedan tappade de en stor säck med asbest vid landgången. Först talades det inte om slarvet, men eftersom det var asbest ända uppe i gruset var det svårt att dölja. Varvet fick skyffla bort eländet och lägga på nytt grus. Det blev ett jädra liv. Båten försvann, berättar han.
Det sista Ingvar såg av Visborg, svenska marinens stolthet, var hur hon bogserades ut till havs.
– Någon sa att resten revs i Landskrona. Jag vet inte. Det enda jag bryr mig om och tänker på är hur mycket fibrer som letat sig ner i gästarbetarnas lungor.
Kyrkogården, 2014. Människorna försvinner. Träden står kvar. Stenarna. Blommorna i minneslunden. Ingvar. Han drar in den kyliga oktoberluften i lungorna och kan inte mota bort arbetskamraternas fråga som alltid svävar omkring en stund efteråt:
Vem står näst på tur?
Egentligen ingen fråga utan mer en fras de säger till varandra för att ha något att säga efter alla begravningar. Bosse, Roffe, Nisse, Stene, Affe, Erik, Lasse, Tompa, Bengan, Allan, Tore, Sigge, Åke, Yngve, Danne, Johansson, Nilsson, Torben, L-G och Janne.
Tjugo arbetskamrater, eller fler.
Borta.
Och nu Kalle.
Vännen som tog hand om honom när han kom till varvet som lärling, sexton år gammal. Kalle som en gång lärde honom yrket och som nu inte finns mer.
Ingvar Mattisson sätter sig i bilen och vet.
Fler kommer att dö.
Karlskrona, 1973. Fartygen ligger sida vid sida på varvet, torpedbåtar som precis fyllts med mirakelmaterialet asbest. Överallt i industrin, på pappersbruk, i hus, skolor och bilfabriker används den hyllade fibern. Asbest har en unik isolerande förmåga. Ett mineral som inte brinner!
I varvsindustrin isoleras Försvarsmaktens båtar med blå asbest, krokidolit, som sprayas eller pytsas ut från tuber.
Personalen breder ut asbest för hand med murslevar, packar till isoleringsmaterialet så att ytan ska bli jämn och fin. Ovanpå läggs en väv av glasfibrer. Väggarna målas och Ingvar Mattisson slår fast plåten, borrar sedan små hål.
Med borren följer de fina fibrerna ut i luften igen, virvlar omkring i timmar för att sedan snöa ner i ett glittrande skimmer över varvsarbetarna.
Asbest var ett vackert ord. Då, i början på 70-talet när ingen på varvet visste.
Rör isolerades med ännu mer asbest och i kabelgångarna uppe vid taket där allt damm samlats kröp elektrikerna omkring.
Ingvar jobbade med Kalle. Kalle var några år äldre, en mer erfaren tunnplåtslagare, som tjatade på honom om hjälm. Tunga grejer som kunde falla ner, farliga maskiner, vassa verktyg. Ingvar gjorde som Kalle och de andra varvsarbetarna. Han såg och lärde medan fibrerna letade sig ner i hans lungor.
Tolv år senare syns mörka fläckar på röntgenplåtarna, inkapslade fibrer som fastnat i hans lungvävnad. Först 2007 ska läkarna ge varvsarbetarnas fläckar ett namn. Ingvar Mattisson får veta att det mörka i hans lungor heter pleuraplack och att orsaken är asbest. Det ger honom rätt till en klumpsumma, 10 000 kronor från staten.
”Jag måste tala om riskerna. Det är ett ansvar jag har som äldre.”
Karlskrona, 1975. Ett huvudskyddsombud kommer in på varvet och säger:
– Var försiktiga. Det har kommit larmrapporter som säger att asbest kan vara farligt.
I flera år har forskarna vetat eller misstänkt att fibern dödar. Under samma tid har människor i arbetslivet andats in de nålvassa fibrerna.
Ingvar Mattisson står på knäna och nitar fast plåten. Han borrar och nitar medan fibrerna far omkring. Han har ännu inte fyllt tjugo år och lyssnar bara halvt på vad huvudskyddsombudet säger.
Arbetet med asbesten fortsätter.
Tolv torpedbåtar har Ingvar Mattisson varit med och byggt. Hälften innehåller asbest. Hälften fick isoleras med ett annat material.
Det visar sig i vår granskning att det var likadant med tvillingtornen i New York. Fyrtio våningar hann isoleras med asbest. Sedan kom förbudet. När skraporna rasade till marken och människor med sina bara händer grävde fram kropparna fick de i sig en överdos av asbest.
Redan efter några år hade en del av räddningsarbetarna utvecklat den 100 procent dödliga cancerformen mesoteliom.
Kyrkogården 2015. Med sjukhuset och avdelningen för lungmedicin som en kuliss i ryggen går Ingvar kors och tvärs mellan gravarna på Karlskronas största kyrkogård. Nu är det vår. Ett halvår efter Kalles död. Platsen är fridfull och himlen har just den här dagen spruckit upp och blivit blå.
Men allt tas om igen. För att riskerna glömts bort.
För att kunskapen försvunnit. För att myndigheterna inte längre mäter. För att okunnigheten är alarmerande stor, om var asbesten finns, och när den kan tänkas dyka upp.
Gamla byggnader renoveras. Båtar saneras. Golv rivs upp. Och fibern blir fri igen.
Ingvar Mattisson tänker fortsätta berätta. För alla som orkar lyssna:
– Asbest finns. I kakelfix, fogmassa, mattor, branddörrar, vid rörkrokar, i plattor och väggar. Jag måste tala om riskerna. Det är ett ansvar jag har som äldre.
Senast för en vecka sedan var Ingvar Mattisson uppe hos en hög chef på varvet som svarade bombsäkert: Vi jobbar inte med asbest mer.
– Man får höja rösten några decibel för att de ska förstå. De nya cheferna, de yngre medarbetarna. De som inte var med. De vill inget illa, de vet bara inte bättre. En kraftfull okunskap, väldigt beklagligt. Att man får slåss för den bistra sanningen.
År efter år har experterna på asbestsjukdomen mesoteliom väntat på att kurvan ska vända neråt. Att färre ska dö i den aggressiva tumörsjukdomen. Men siffrorna sjunker inte, snarare har antalet drabbade ökat något under senare år, vilket 2013 fick läkare vid lungmedicin i Karlskrona att slå larm.
Det året upptäcktes 137 nya fall av den dödliga arbetssjukdomen i Sverige. Nästan tre gånger så många som offren i arbets-olyckor. Ändå talas det så tyst om riskerna.
– Okunskapen är det största hotet, säger överläkaren Bengt Järvholm vid yrkesmedicin i Umeå medan docent Nils Plato vid Karolinska institutet konstaterar:
– Alla vi som var med på 70-talet går nu i pension. Jag var ute och mätte då. Vi hade koll. Det har vi inte i dag.
Till sommaren har Ingvar varit vid varvet i 44 år. Han har pleuraplack på bägge lungorna. Det i sig ökar inte risken för att utveckla mesoteliom, säger läkarna. Men ingen vet riktigt varför vissa drabbas och andra inte. Ingvar Mattisson har inte heller fördjupat sig i det. I stället fokuserar han på att förebygga nya cancerfall. Det går trögt. Inte många bryr sig om vad som händer med dem om trettio år. Att ha ett jobb är viktigare.
Ingvar Mattisson försöker ändå. Nyligen satte han sig ner med en kille som ännu inte fyllt tjugo. Det hade kunnat vara han själv när han började vid varvet. Han tittade killen djupt in i ögonen och sa:
– Vill du höra hur det var när jag kom hit?
Killen nickade och Ingvar Mattisson berättade om asbestskandalen och om alla vänner som nu dött.
– De påstår att asbest är historia. Att vi inte jobbar med asbest mer. Det är inte sant, så var försiktig.
Fotnot: Ingvar Mattissons vän hette Kalle. De andra namnen är fingerade. Men Ingvar känner minst tjugo varvsarbetare som gått bort i asbestsjukdomen mesoteliom.