Industriarbetarnas tidning

Bloggen ger Tony ny kraft

14 oktober, 2015

Skrivet av

tony-5

Tillbaka från utbrändhet Tony Fridh i Mellerud är en av många som slagits ut av stressen. Han hittade ett verktyg för att hantera själens kaos: att skriva.

Gillar gitarr och fiske

Namn: Tony Fridh.

Ålder: 42 år.

Jobbar: Emballator i Mellerud, plastfabrik som bland annat tillverkar sportdryckflaskor.

Familj: Fru, dotter och son. Intressen: Gitarr, munspel, fiske och skrivande.

Om att skriva blogginlägg:
”Efteråt känns det som efter ett gympapass. Hjärnan har dragits ut som ett gummiband, man är liksom förlöst.” Om internet: ”Är som en hammare. Ett bra verktyg som också kan ställa till stor skada. Jag har gjort misstaget att dyka in där och glömma den verkliga världen. Då kan verkligheten förvandlas till ett problem som knackar dig på axeln och vill ha skjuts till skolan.”

Läs Tonys blogg på metallskallen.tumblr.com

Hej! I dag sitter jag i min soffa.
Sjukanmäld och trött. Har ingen
energi kvar.
Skriver av mig på min blogg. ”Fridhfullt”.

Mannen bakom mejlet heter Tony Fridh, är 42 år och jobbar på en plastfabrik i Mellerud. Han berättar hur han drabbades av utmattningssyndrom efter tolv år som skiftarbetare. Att hans fru har gjort samma resa, fast hon jobbade i vårdsektorn. Och att skrivandet som så småningom resulterade i en blogg – har blivit ”en säkerhetsventil för själen.”

Den som knappar in adressen till Fridhfullt möts av signaturen Metallskallen.

”Blicken nedfälld. Hoppas ingen säger nåt. Önskar kontakt, men tål den inte.”

Metallskallen skriver om hur det är när orken tar slut. Vardagens krav. Kontroll, robotar och forsande mediaflöden. Inom industrin jagas tid. Tekniken och människorna cirklar runt varandra, de är som två planeter med var sitt gravitationsfält. Ändras det ena påverkas det andra.

”Ibland får människan en skjuts av tekniken som ingen hade kunnat ana. Ibland krockar dom med förödande konsekvenser.”

Han skriver också om behovet av mellanrum.

”Det är när alla har lagt sig, och mörkret sakta faller, som tystnaden föder tanken. Man tittar utåt och lyssnar inåt. Lyssnar efter ekot av dom där tankarna man inte tänker färdigt under dagen.”

Det är vid de stunderna Tony Fridh sätter sig vid datorn i kvällsljusets långa skuggor. Ett knäpp, ett surr, en skärm som blinkar igång. Fingrarna som smattrar mot tangenterna. Det är då han blir Metallskallen.

Ett löpande band av kläder

När Tony gick ut elprogrammet 1992 fanns inga jobb för elektriker. Under ett halvår satt han vid en flod av frusna gröna ärtor, petade ut de felfärgade med en stekspade och försökte hålla sig vaken. Till slut fick han jobb som montör på Saab.

Han och tjejen hade hållit ihop sedan tonåren och när första barnet kom började han lägga ut morgondagens kläder på rad i hallen om kvällarna. Resan till Trollhättan tog en och en halv timme enkel väg, förmiddagsskiftet började 06. I nattmörkret hade han inte kraft att göra mer än att fumlande trä detta löpande band av tyg på kroppen och fara iväg.

Att limma rutorna på Saab 9-3 skulle ta tre minuter och tjugosju sekunder. En stor klocka räknade ner mot noll. Han tänkte att det var precis som i den där Charlie Chaplin-filmen, Moderna tider.

– När jag kom på mig själv med att ha jobbat hela skift med lurarna i öronen utan att ha pratat med en enda människa, då tänkte jag att det här gå inte. Jag kan inte ha det så här.

En dag ringde hustrun och bad honom hämta henne. Han minns att han var ledig, hemma den dagen. Och att det var där någonstans tillvaron började vackla.

Hon fortsatte att vara den planerande och strukturerade. Men hon var som tappad på kraft.
Han sökte jobb på ortens stora arbetsgivare, plastfabriken Emballator i Mellerud, och han hade tur. Bilrutorna byttes ut mot sportdrycksflaskor och saftdunkar.

Han gick 5-skift och de fick ännu ett barn, en dotter. Dagarna fylldes, och de slet. Han var ju den noggranna typen, en sån som lätt koncentrerar sig djupt, men har svårt med många bollar. ”Du ska ge fan i att vara så ambitiös”, sa en chef till honom. Han blev rejält förbannad.

– Men den chefen hade rätt, det har jag insett. Viljan tar en bara så långt. Sen har den en nota som den skickar in. Den jäveln!

När hustrun kraschade för andra gången försvann grundtryggheten. Djupet och stupet kom framryckandes. Tony försökte agera stötdämpare åt sin nu svårt sjuka livskamrat. Han var uppvarvad på kvällarna, kunde inte sova. Tankarna snurrade, varje uppgift blev stor, varje utmaning farlig och minsta detalj mycket allvarlig.

– Vi förlorade alla proportioner. Ett tvättberg framstod som en katastrof. Och det blev lika viktigt att tvätta händerna som att hämta barnen från skolan.

Det var när hustrun till slut började må bättre som Tony sjönk. Då framstod de lugna stunderna som de värsta. Han var inställd på att kämpa och han behövde en fara, inbillad eller verklig. Den perioden är svårast att minnas, flyter ihop, kommer ut som ordbilder. ”Fritt fall.” ”Svart tid.”

Han blev kallad till fabrikschefen. ”Jag ser att du inte mår bra. Jag vill att du går och pratar med en terapeut hos företagshälsovården.” Det blev början till insikt. Tony var både utbränd och deprimerad.

Han fick medicin, han sjukskrevs en period, han började sova. Dagar i sträck. Och han satt och stirrade på sin kanske största sorg – den vita skärmen.

Från mellanstadiet och framåt hade orden varit följeslagare och vänner, de skapade världar som förut inte funnits, de gav möjligheter. Skrivandet hade Tony alltid haft. Först som fantasibyggare, senare som övertrycksventil. Men nu. Ingenting. Tankarna snurrade för fort, de trasslade och gick inte att formulera. Dokumentet förblev vitt. Markören blinkade som ett obarmhärtigt klockverk och tangenterna var tysta.

Tala blev också svårt. Han behövde förklara för familjen hur han mådde. Mer och mer kändes det som att de försökte umgås genom is. En tjock skiva som gjorde att man bara hörde ett mummel när den andra pratade, att man inte såg skarpt. Det var smärtsamt.

Fånga dagen, I love you

I Tonys kontor på jobbet och över sängen hemma sitter färggrant målade lappar, de flesta gjorda av hans dotter. De ser ut som små skyddande talismaner. ”Fånga dagen, I love you”, ”Sweet dreams”, ”Det är viktigt att du kommer ihåg vem du är”.

– Vi är lite lika hon och jag.

Vi befinner oss på plastfabriken Emballator och går in i Tonys lilla rum på lagret. Här jobbar han oftast ensam. Ordrarna kommer till datorn från säljkontoret. Ibland skriver de något fint, då sätter han upp det på väggen. ”May the force be with you”, har en av damerna på sälj avslutat.

Han var sjukskriven i ungefär en månad och sedan fick han en uppenbarelse, säger han.
– Jag kom fram till att antingen får jag gå till jobbet nu, eller så kommer jag aldrig att ta mig tillbaka. Jag såg mig själv försvinna. Att jag skulle fly verkligheten totalt.

Chefen var lite undrande, var det inte för tidigt? Men han lät Tony sitta och skruva kapsyler på flaskor, ett jobb där man inte behövde tänka utan bara dyka upp.

Efter några månader kom de fram till att han skulle prova en tjänst på lagret, där kunde han jobba dagtid.

– Jag har bra dagar och mindre bra dagar. Men det fungerar, jag är tillbaka.

Skrivandet då? En sen kväll i februari år 2012 satte han sig vid datorn. Alla sov. Han tog tangenterna och gav helt upp tanken på att formulera meningar. Måste förklara för familjen hur det såg ut i huvudet.

”Fortare. Ensam. Hotad. Fel.”
Han skrev i ett rasande tempo, ett ord i taget, försökte hålla samma takt som tankarna dök upp.

”Sjuk. Tröstlös. Trött.”

Sidan fylldes av text och Tony tömdes på kraft. Det kändes bra. Han hade sorterat frustrationen. Den slutade snurra, blev mer begriplig.

Nästa dag visade han texten för sin fru. Hon stod med pappret i hand. Såg upp och sa att hon förstod. För henne var det likadant.

Bloggen som han startade för ett år sedan har gett många reaktioner. Folk hör av sig, känner igen sig, vill dela sina egna berättelser.

Det är inte så att skrivandet löser problemen, säger Tony. Men det ger perspektiv. Öppnar ett avstånd till hjärnans kaos, gör det lättare att resa sig och samla kraft.

I Metallskallens senaste blogginlägg står det:

Jag minns det som i går. När terapeuten uppgivet tog av sig läsglasögonen och lutade sig fram över sitt skrivbord.
”Ingen kan stoppa IN stress i dig.”

Han säger att de orden så småningom fick honom att inse något. Åren som pendlande småbarnsförälder var slitiga, men inte grunden till utmattningen.

– Den där nedräkningen på linan på Saab hjälpte ju inte. Men grunden var en annan. Jag ville räcka till, omgiven av andra som också ville räcka till.

Han tycker att den moderna industriarbetaren liksom många andra yrkesgrupper lever i en utmanande tid. Kraven är många och höga. Då är det viktigt att hjälpa sig själv, och att göra det innan man sjunker så djupt ner att den möjligheten helt försvinner.

– Att gå från att göra allt som förväntas av dig till att välja att inte göra det, är svårt. Du är beroende av många människor, din arbetsgivare till exempel. Du kanske måste ifrågasätta dina grundvärderingar väldigt hårt. ”Ska jag verkligen vara så här lat i dag? Ja, för då orkar jag i morgon också.”

– Du har ett eget ansvar för din hälsa, och det är bra. För med ansvar kommer makt. Och makt kan hjälpa dig.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.