Berättelse 1, ”Minna”
Minnas egen historia handlar om sexuella trakasserier, hot och utfrysning. Nu vill hon omvandla såren till kraft. Hon utbildar sig till skyddsombud för att hjälpa andra.
”När jag började jobba med den här mannen var jag först nyfiken. Jag tyckte att han var spännande och vi började prata.
Det fanns en jargong på banan, så där som det kan vara på en industri. Den störde mig inte, jag kunde dra en fräckis, han och jag kunde dra fräckisar ihop.
Men sen började han tränga sig när han gick förbi. Och det första jag reagerade på var när han sa inför andra: ’Du har ju gnuggat brösten mot mig flera gånger, du gillar ju det.’
’Visst!’ Jag skrattade bort det.
Efter det blev det värre. Han pratade om mitt hår, jag kunde inte böja mig ner utan att det kom en kommentar. Jag har skinn på näsan och samtalsnivån på en industri kan ibland vara rå. Men det här blev något annat. Han gick på mig personligen.
Jag började sätta upp håret. Tänka på hur och när jag böjde mig ner. All energi gick åt till att hålla honom borta.
Så en dag när jag böjde mig sträckte han ut handen och klämde om mitt bröst. Det var så fruktansvärt förnedrande. Jag blev så chockad att jag bara gick utan att säga något.
Senare skällde jag ut honom, när vi var ensamma. ’Du ska ge fan i att ta mig på brösten. Stå för vad du har gjort och be om ursäkt så glömmer vi det här.’ Och det var då han gick till chefen och sa att det var jag som hade gett mig på honom. Han började också baktala mig inför arbetskamraterna. Folk som hejat glatt svarade inte längre. Jag började må riktigt dåligt. Skuld kände jag också. Jag var ju nyfiken i början, jag ville lära känna honom.
Jag gav chefen min version. Ord stod mot ord.
Mannen började bete sig hotfullt. Han stirrade. Hånflinade. En dag sa han något om att han snart skulle ta hand om den där tjejen som gav honom problem. Ingen av de andra visste att det var mig han menade. Jag blev så jävla rädd.
Jag försökte jobba, men bröt ihop hela tiden. Vågade inte gå ensam någonstans längre. Under ett halvårs tid följde en jobbarkompis mig till och från bilen. Jag började få panikångestattacker.
Läkaren på företagshälsan sa: ’Du kommer att få upp näsan över ytan. Men du måste ta dig härifrån.’
I februari sa jag upp mig. Nu är jag på en industri i en annan stad. Och jag mår bra. Jag kan fortfarande få gråtattacker, men det är hemma, inte på jobbet, och fullt hanterbart.
”Jag ska göra någonting bra av den här hemska upplevelsen.”
Jag utbildar mig till skyddsombud. Jag ska lägga allt mitt engagemang där, på att hjälpa andra. En kursledare på den första utbildningen sa: ’Vill du ta hand om den psykosociala arbetsmiljön, då får du en het potatis, för den är det ingen som vill ta i.’ Men det är precis vad jag vill och brinner för. Jag ska ägna mig åt de psykosociala frågorna och hjälpa andra som mår dåligt. Jag ska göra någonting bra av den här hemska upplevelsen. Det är mitt sätt att ta mig vidare.”
Berättelse 2, ”Emma”
Emma blev överlycklig när hon fick sitt första jobb. Men hon kom till en arbetsgrupp full av konflikter. Trots att hon försökte hålla sig utanför sögs Emma in i en mörk spiral som slutade i kaos.
”Till att börja med: Innan jag blev sjuk var jag en otroligt glad och positiv tjej. Jag tyckte att framtiden såg ljus ut!
Under sommaren 2014 hade jag mer eller mindre flyttat in hos min pojkvän och började söka jobb på den orten. En dag i slutet på september när jag satt i bilen ringde telefonen. En arbetsgivare. Jag blev överlycklig. Mitt första riktiga jobb. Sex månaders vikariat med chans till förlängning.
Direkt på morgonen min första arbetsdag började vissa i personalen snacka skit om de andra inför mig. Jag tyckte det var lite dålig stil men jobbade på. Dagarna flöt kanonbra, förutom att många kollegor lämnade avdelningen utan att säga varför. Jag kunde bli lämnad ensam med det som skulle göras. Men jag teg. Tänkte väl att det kanske bara är den här dagen.
Men det upprepade sig mer och mer. Vissa dagar kunde jag ens inte ta min 30-minuters rast, eller så fick jag skjuta fram den.
Det var mycket tjafs och bråk i personalen. Jag drog mig undan. Jag har aldrig varit den som tjafsar, jag är mest den blyga som bara jobbar på. Men bråken gjorde mig rädd och jag tänkte att de lär gå på mig snart.
”Jag blödde näsblod flera gånger per dag, sov jättedåligt och när jag väl sov drömde jag om mitt jobb.”
Och den dagen kom. Jag fick skulden för rätt många saker, när jag inte ens varit delaktig i situationen. Men de tyckte det var roligt att hacka på mig tydligen, för de visste att jag aldrig sa ifrån. Jag hade gråten i halsen och tårarna i ögonen många gånger men bet ihop.
Allt det här blev fysiskt ansträngande för min kropp. Jag blödde näsblod flera gånger per dag, sov jättedåligt och när jag väl sov drömde jag om mitt jobb. Jag fattade ibland inte vad som var bromsen när jag körde min bil, för det blev black out i hjärnkontoret. Ofta kom jag hem gråtandes. Min sambo försökte trösta men jag var otröstlig. Jag kände mig liten.
En dag i januari gick jag till samordnaren och berättade hur jag hade det på avdelningen. Hon höll med mig och berättade att hon vet hur den avdelningen är, det kändes skönt att höra. Jag bad att få gå ner lite i arbetstid. Men dagarna efter ville hon prata med mig igen.
Hon ansåg att jag skulle bygga upp en strategi och ville skicka mig till en psykolog. Jag vek mig och gick dit. Tyckte inte det gav så mycket. Men psykologen blev orolig och kontaktade läkaren som i sin tur undersökte mig dagen efter. Han var också orolig och sjukskrev mig en vecka.
Det var i den vevan som jag utvecklade panikattacker. Det var fruktansvärt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö.
Efter sjukskrivningen ville jag absolut inte tillbaka till min arbetsplats, jag isolerade mig i lägenheten. Hade så mörka tankar. Blev till slut sjukskriven för utbrändhet.
Även fast jag slapp min arbetsplats var det hemskt. För det var då jag började dricka flera flaskor vin, mitt i veckorna. Jag skötte inte hygienen, ville inte gå ut, bara vara instängd. Det är ungefär sex månader sedan sen jag var på mitt jobb sist. Jag mår fortfarande skit rent ut sagt. Vissa dagar kan jag inte stiga upp. Hade jag inte haft min sambo så hade jag nog inte klarat mig igenom denna period.
Jag ångrar så bittert att jag inte hade mer skinn på näsan, inte vågade säga i från när jag blev behandlad så fel.
Jag hoppas att tiden ska läka mig, så jag blir den gamla vanliga igen. Tiden på mitt första riktiga jobb var den värsta tiden i mitt liv.”
Berättelse 3: ”Peter”
Peter är huvudskyddsombud på en fabrik i norra Sverige. I tre år har han fört de anställdas talan om arbetsmiljön – nu anses han själv vara problemet.
”Uppemot 600 000 kronor bara i konsult- och utredningsarbete har det kostat. Med den tid vi lagt ner i det här och den produktion företaget gått miste om pratar vi miljoner! Men jag ska börja från början.
Vår ordinarie HR-chef gick in i väggen så företaget hyrde in en ny. Ganska omgående märkte vi att han var annorlunda jämfört med det vi var vana vid – när det gäller att bemöta människor, att visa empati.
Vi har haft höga sjuktal och han skulle sänka dem. Helt förståeligt för vi har legat alldeles för högt. Men man kan göra det på olika sätt. Du kan med rätt motivation få en människa att bli lite friskare. Kanske känna mindre av sina krämpor, och att jag är behövd. Men om standardsvaret är:
”Du kanske inte trivs på jobbet?”
”Du kanske borde söka ett annat jobb?”
Att efter tjugo år på en arbetsplats få höra det … Ja, ett snabbt sätt att sänka sjuktalen. Men inte särskilt psykologiskt. När HR-chefens tjänst skulle övergå i en fast anställning sa samtliga fackförbund nej till honom. Vi förklarade att det skulle bli katastrof. Att medarbetarna var livrädda för honom. Att hela fabriken tystnat och människor inte längre vågar svara ärligt på hur de mår. Vi hade en massa saker som vi lyfte fram, konkreta exempel.
HR-chefen anställdes ändå. Fabriken blev knäpptyst.
Men som huvudskyddsombud måste jag agera. Så jag pratar åt dem, jag har blivit deras röst gentemot ledningen, och de stöttar mig. Men det har lett till att jag varken sover eller knappt kan äta för HR-chefen och ledningen är på mig, hela tiden. De har gjort mig till problemet. Jag har fått en inflammation i hela kroppen och fick ligga på intensiven, men läkarna fattar inte vad det är. De hittar ingen kroppslig förklaring. Stressrelaterat, säger de.
”Fabriken blev knäpptyst”
Familjen blir drabbad. Min son har i perioder stannat hemma från skolan för att vara med mig. Jag tog ledigt en gång, tre dagar, och bad ledningen att inte kontakta mig, jag ville vara helt ledig från allting och bara umgås med familjen. Men telefonen började ringa redan på förmiddagen min första lediga dag. Sedan blev det krismöten som lades in just som jag var ledig och så bara fortsatte det.
Inte en lugn stund.
Samtidigt har jag kanske mig själv att skylla, för att jag inte kan hålla käften. Men jag kan inte, och ska inte. Taket har krympt väldigt mycket. När jag ser att så många mår så dåligt över bemötandet de får från HR-chefen som nu börjat gå omkring i fabriken och kontrollera medarbetarna, så måste jag säga ifrån. Det är mitt uppdrag som huvudskyddsombud.
För ett år sedan la jag en 6:6:a, en begäran om ingripande, för att arbetsgivaren skulle agera. Vi krävde en oberoende kränkningsutredning. Arbetsmiljöverket behövde aldrig komma ut för arbetsgivaren tog in en konsult. Tidigare hade HR-chefens chef gjort en utredning ihop med en jurist, men de intervjuade bara ett fåtal personer. Den här konsulten, som var en professionell utredare, satte i gång att metodiskt prata, först med fyra personer. Redan dagen därpå sa han :
”Jag börjar inse att den här frågan är mycket större än bara det här. Jag måste få göra fler intervjuer.”
Absolut, sa facket. Ledningen skruvade på sig, men gick ändå med på det. Sammanlagt intervjuade han närmare 40 personer. Jag fick läsa resultatet eftersom det var jag som huvudskyddsombud som lagt 66:an. Men sen hemligstämplades rapporten kvickt. Skulle jag visa den för någon förlorar jag jobbet. Resultatet gömdes undan och företaget har kastat en halv miljon i sjön som jag ser det.
I stället för att ta till sig och använda sig av det utredaren kom fram till får vi nu sitta i parterapi, HR-chefen och jag. För jag är problemet. Jag håller inte käften.”
Berättelse 4, ”Sofia”
Sofia blev mobbad och utfryst ur arbetsgruppen under lång tid. Hon vågade varken vända sig till chefen eller facket. Två år senare är hon fortfarande försiktig med att sticka ut.
De började med att de inte ville samarbeta med mig. Jag var fysiskt svagare än de, våra arbetsuppgifter var tunga och de ville inte hjälpa mig fast det ingick i deras arbetsuppgifter. Jag fick göra allting själv, varför vet jag inte. Samtidigt gick jag igenom en tragisk händelse som jag mådde dåligt av, och då orkade jag inte berätta om min situation utan drog mig undan.”Jag är kvinna och hade en nyckelposition på en mansdominerad industri. Jag tror att det spelar in i det som hände. Vissa hade extra svårt att acceptera min position, trots att jag hade lång erfarenhet.
Man började prata om varför jag drog mig undan. Ingen kom och frågade vad det var. Sedan var det igång. Till slut spelade det ingen roll vad jag gjorde, allt ansågs fel.
Jag blev utfryst. Utfryst och nonchalerad. De gick aldrig på mig fysiskt, men det var som om de slutade se mig. Jag fanns inte. Kom jag på morgonen och hälsade då svarade de inte. Det var en liten klick som drev på, och så ett gäng som valde att inte gå emot, att inte berätta för chefen vad som pågick. Jag vet inte varför. De kanske var rädda för att bli nästa offer, de ville inte ha bekymmer, de brydde sig inte eller tyckte att de hade nog med sitt. Det kan finnas tusen anledningar till att inte engagera sig.
”Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag.”
Det började gå rykten om mig. Jag kände att det spelar ingen roll vad jag gör – ni har byggt en bild av mig som inte är sann. Den kändes som om mina medarbetare gjorde lögnerna till sanning. Och hur kämpar jag mot det?
Människor blev undvikande. Man känner obehaget, får signaler som handlar om ’måste du vara här’ ’prata inte med mig’. Det är svårt att sätta fingret på det där, men det är nedbrytande. Att komma in i ett rum och känna energin, blickarna, förändringen – jaha, nu har ni pratat om mig. Och man kommer inte åt såna här saker, det är det som är så fruktansvärt.
Jag blev den tysta musen, jag kröp undan. Passade mig noga för att inte säga någonting som skulle kunna misstolkas, som skulle kunna leda till att någon sa emot. Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag. När jag mådde som sämst gjorde jag inget annat än att jobba och ligga i soffan, helt apatiskt. Konstigt nog sjukskrev jag mig inte, jag såg inte alternativet, kämpade bara på.
Jag tycker att arbetsplatser ska ha tydliga regler om hur man ska vara mot varandra. Chefer ska sätta gränser. Det är inte lätt för de här frågorna är jättejobbiga att lyfta. Jag har jobbat i 25 år, och ingen av alla de chefer jag har haft har varit duktig på att hantera mobbning och kränkningar. Och kan man inget, då tar man inte i det. Inte sätter jag mig i ett flygplan och kör om jag inte kan? Så enkelt är det. Cheferna har inte kunskaperna. Någonstans måste vi börja kräva att våra chefer utbildas. Sen är vissa mer lämpade än andra. Den chef jag hade tidigare var väldigt driven och duktig, men olämplig att ha personal under sig. Så det kan också handla om vilken typ av chefer vi rekryterar i våra företag.
Jag har bytt jobb och återhämtat mig något sånär. Men visst kommer det flashbacks av den där tiden ibland. Och jag är fortfarande den tysta musen. Jag skyddar mig själv. Tar rollen att inte sticka ut. Vill någon att jag ska ta ställning ger jag ett svävande svar, glider undan. Min glädje för jobbet har försvunnit och jag har inget helhjärtat engagemang för mina arbetsuppgifter. Och jag tror egentligen inte att dagens arbetsgivare vill ha anställda som bara gör vad de ska utan engagemang. De vill nog ha mer än så.”
Berättelse 5, ”Ylva”
Ylva fick arbetsgruppen mot sig och blev utfryst. Hon tycker att cheferna gled undan i stället för att ta itu med problemen på arbetsplatsen.
”När jag började jobba i industrin hörde jag någon säga: ’En kvinnlig operatör är en halv operatör’. Jag tänkte: Aldrig. I så fall ska jag vara en könlös operatör. Jag ska göra allt och lite till. Jag ska vara orädd, aldrig backa, ingen ska få tänka: ’Den där gör ju inte allt’.
Det gick bra för mig. Jag har lätt för att lära, och är ganska stark. Jag kände att jag blev en i gänget. Guld och gröna skogar alltihop, tänkte jag. Ibland fanns det en jargong som inte var så kul för kvinnor och nog kunde jag jamsa med i det där, men jag kände aldrig att det riktades mot mig personligen.
Efter några år blev jag intresserad av en ny tjänst och chefen tyckte: Du blir perfekt.
Jag lärde mig snabbt men kände att några av gubbarna var avigt inställda. En av dem kom jag bra överens med, och han var lite ledare över de andra. Han var jätteduktig men hade problem. Kunde vara otroligt lynnig, bli aggressiv. Chefen var på mig och ville att jag skulle hålla koll på den här mannen. ’Man skvallrar inte på en arbetskamrat’, tänkte jag. Jag gjorde klart för chefen att jag inte tänkte rapportera, han fick själv ta i problemet.
Men en dag brast det för mig och jag röt ifrån till den här gubben som hade problem. Och då vände han sig mot mig. Han frös ut mig och fick genast med sig de andra. Jag försökte säga: ”kom igen, vi har ju jobbat bra ihop.” Men nej. De hälsade inte. Gick jag in i kontrollrummet så gick de ut. De svarade inte på tilltal, hjälpte mig inte när jag bad om hjälp.
Det var helt galet, men jag fick det ändå att fungera i flera år. Tills en dag när en chef frågade: ’Hur mår du egentligen?’ Då bröt jag ihop totalt. Inuti mådde jag ju sämre än sämst.
Jag trodde väl att jag skulle få hjälp då men det fick jag inte. Chefer, de glider ofta undan. De vågar inte ta i det. De faller undan för de här karlarna, låter dem få sin vilja fram. Kungarna som kommer undan med vad som helst.
Det blev snack om omplacering. Jag sa: ’Varför är det jag som ska flytta på mig?’ ’Du är så lätt att flytta på för du är så duktig’, sa chefen.
”Det går inte att jobba med folk som inte svarar när man talar till dem, inte i längden.”
Det kom till en punkt när jag började sjukskriva mig. Jag fungerade inte hemma, sov dåligt, jag blev liksom apatisk. ’Vad är det för fel på mig?’ Jag bara ältade, ältade och ältade.
Tack vare företagsläkaren kom jag så småningom i kontakt med en jätteduktig psykolog. Hon fick mig att sluta känna mig som offer. Hon fick mig att sluta se fel i mig själv.
Jag insåg ju att jag inte kunde fortsätta i arbetsgruppen. Det går inte att jobba med folk som inte svarar när man talar till dem, inte i längden. Nu har jag varit på min nya arbetsplats i snart två år. Jag mår betydligt bättre, jag mår faktiskt ganska bra.
Det är också viktigt att komma ihåg att det fanns många som tyckte att det var åt helvete, det som hände mig. Det stora flertalet var och är schyssta. Ibland glömmer man det som är bra och ältar i det som är dåligt.
Under mina år i industrin har jag sett mobbning drabba både kvinnor och män. Men kvinnorna har varit fler.
Jag har börjat markera mot snuskiga skämt, jag jamsar inte med, jag vänder mig bort och visar mitt totala ointresse. Man är inte en könlös operatör. För omgivningen är man en kvinnlig operatör, oavsett vad man gör.”
Berättelse 6, ”Sonja”
När Sonja fick nya arbetskamrater gick allting snett. ”Kanske ville de nya stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”
”Halva skiftet slutade, de gick i pension. Fram till dess hade allt fungerat bra. Nu kom det en massa nya, de var unga och en, ja han blev ledare för packet eller vad man ska säga. Och av någon anledning utsåg de mig till mobboffer. Jag vet faktiskt inte varför. De tyckte kanske att det var enkelt att ge sig på någon äldre.
De var så nonchalanta och det blev bara värre, de slutade att hälsa, de såg mig inte längre. De kunde sätta sig med ryggen mot, en halvcirkel av ryggar och så jag ensam på andra sidan. De undanhöll info om utekvällar, typ bowling eller pubsvängar. Och så kom det kommentarer som handlade om att jag var mindre vetande ungefär. ’Förstår du det här?’ ’Det här känner du väl till?’ ’Det här ska du kunna, förstår du.’ Det blev bara värre och värre. Vuxna människor!
Jag mådde så dåligt, bröts ner, kände själv till slut att ”jag kan inte” trots att jag jobbat så länge. Till slut gick jag till läkaren och allt det här ledde till att det blev ett möte. Jag satt där på mötet och kände det som att jag var på de anklagades bänk ungefär. Jag försökte förklara och de låtsades att de inte förstod vad jag menade.
”Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”
Men man flyttade i alla fall på en av killarna. Och det har blivit lite bättre. Även om stämningen fortfarande är trist.
Vi har skurit ner på bemanningen. Det är inrutat timme för timme, minut för minut – det är körigt och det hjälper väl kanske till. Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot. De ville visa framfötterna och kanske lättade det på trycket att ge sig på mig. Jag vet inte.
Gruppen mår inte bra helt enkelt. Det är inget småprat som förr om åren, folk sitter och stirrar ner i sina Iphones när det är rast. Jag märker att det är bättre på andra skift. Jag önskar att någon kunde ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk. Men jag orkar inte kämpa, jag har resignerat.”
Fotnot: Alla namnen är fingerade.
Vi ska återvända till Stefan men först tittar vi på siffrorna. Psykisk ohälsa, där utbrändhet är en av de viktigaste diagnoserna, är i dag den snabbast ökande sjukskrivningsorsaken. Den är numera också den vanligaste orsaken, vanligare än skador på armar och ben. Försäkringskassan konstaterar i en rapport från i fjol att psykisk ohälsa spelar en ”stor roll” för ökningen av svenskarnas sjukskrivningar sedan 2010.
Hur krockar kraven på lägre stress med företagets lönsamhetsmål?
Socialt stöd. Om människor i organisationen ges en stärkt känsla av social delaktighet, status och identitet påverkas
Forskningen har ringat in två farliga varianter av bristande ledarskap:
Ulrich Stoetzer är psykolog på Arbetsmiljöverket. Här är hans tips på hur en grund för goda relationer skapas:
… gick Sverige i spetsen för de psykosociala arbetsmiljöfrågorna genom att som första land i Europa införa regler på området. Föreskriften om kränkande särbehandling i arbetslivet började gälla. Åren gick och föreskriften föll i glömska. Tjugo år av tystnad följde.
… skrotades Arbetsmiljöverkets förslag till föreskrifter. Under två års tid hade nio personer på myndigheten jobbat fram ett regelverk om psykosocial arbetsmiljö. Sverige hade nu endast EU:s ramavtal Stress at work att luta sig emot.
2014
Arbetsmiljöverkets Mats Ryderheim (bilden) har precis påbörjat en tre veckor lång praktik på EU-organet OSHA i Bilbao. Han har jobbat länge på den svenska tillsynsmyndigheten och håller med om att Sverige tystnat under senare år.
Hans Strandberg
Anna Tiberg
Så bra att detta sprids. Har varit sjukskriven i 5 månader för utmattningsdepression. Hade problem redan med sömn, hjärtklappning, mardrömmar m.m förra våren dvs.från årsskiftet 2013-2014! Till slut spydde jag varje morgon jag skulle till jobbet och klarade inte att kliva upp. Allt blev bara en stor tomhet.
Intressant artikel som tar upp ett mycket viktigt ämne. Jag tycker bara att det är synd att på den tecknade bilden av arbetsplatsen så är det bara män som syns på ”golvet”. Den enda kvinnan på bilden har en administrativ tjänst. Det är inte så det ser ut längre på ”golven” ute på företagen.
Arbetsgivarna är ertappade med att de gör människor sjuka och nu har de likt alkoholister vaknat upp ur sin pengastinna dvala och inser hur illa det står till med de anställda, då är det dags att vakna tydligen.
Hade inte frågan tack vare dig/er och andra som skrivit om det, alla visselblåsare och fackföreningar, så hade arbetsgivarna fortfarande befunnit sig i den pengastinna dvalan och knaprat i sig en tusenlapp till till tre-kaffet.
Therese: Tack för din synpunkt om könsfördelningen på illustrationen. Vi pratade mycket om vad den skulle innehålla och uttrycka, men missade tyvärr den aspekten. Ska tänka på det i fortsättningen!
/ Isak Krantz, redigeringsansvarig
Vänta lite nu, har inte facket något ansvar här? Är det inte facket som kan strejka för våra rättigheter? Detta har pågått länge, men har påpekar utveckling länge och facket sitter bara och tittat på…
Instämmer i StevO: s inlägg, vad gör facket tror ni? Då jag drabbades fick jag klart med att mitt lokala fack inte vågar utmana företaget med 130 anställda, med motiveringen att ägaren (1 ensam ägare) kan kasta ut folk och ta in inhyrd personal som inte gnäller!
Jag har samma erfarenheter, maskinskötare, truckförare, massaberedare, kontaktombud, skyddsombud och ibland skulle jag vara på alla ställen samtidigt. Till slut snurrade karusellen allt fortare, jag gick in i väggen och fick epilepsi på kuppen. Jag skulle kunna skriva en hel del om det här, det ryser i kroppen på mej och jag får tårar i ögonen!
Ingen ”normal” arbetare kan gå in i väggen, man måste lämna jobbet bakom sig när man stämplar ut efter arbetspasset och bara tänka på sig själv och familjen.
Att som i Jan-Eriks fall ha alldeles för mycket att göra så att han säkert fick med sig en hel del efter arbetspassets slut, det funkar inte för hälsan.
Det känns väldigt typiskt och (sorgligt) att det ska behöva gå så långt att människor blir sjuka innan företaget reagerar och tillsätter förstärkning. Jag har varit med om det. När jag sade upp mig pga att jag inte längre ville arbeta 110% tillsattes en ny person + en assistent. Jag bad om mer hjälp, men fick det inte. Då kändes det som om de hela tiden hade velat bli av med mig och väntade ut mig. Nu förstår jag att de inte förstod bättre.