Så gör Norge – steg för steg
28 oktober, 2015
Skrivet av Elinor Torp
I den norska arbetsmiljölagen finns tydliga gränser för vad man får stå ut med och inte på en arbetsplats. Här en sammanfattning:
1. Utredningen ska göras av en oberoende och kunnig person.
2. Klagomålet ska utredas grundligt. Bägge parter ska höras, var för sig. Om kollegor vill vittna samtalar mobbningsutredaren även med dem.
3. Utredningen är konfidentiell, men inte anonym. Allt som parterna säger om varandra måste den andre få chans att uttala sig om.
4. Allt dokumenteras och mobbningsutredaren skriver en rapport.
5. Arbetsgivaren får självständigt bedöma rapportens slutsatser.
6. Parterna kan om det behövs höras igen. Sedan sätter man stopp. Utredningen kan inte pågå hur länge som helst.
7. Det viktigaste är att den som upplever sig kränkt blir tagen på allvar och känner sig schyst behandlad.
8. Mobbningsutredaren måste hålla sig strikt till metoden, titta på reglerna i arbetsmiljölagen, jämföra med fakta, värdera och sammanfatta.
9. Ligger det som medarbetaren utsatts för innanför vad lagen anger att man på en arbetsplats får tåla eller är det frågan om mobbning?
10. Graden av mobbning går från kränkning av integritet och värdighet till trakasserier. Gränserna för vad som är acceptabelt och inte på en arbetsplats är extremt viktiga att ha klart för sig från början.
11. De berörda parterna garanteras full tillgång till slutrapporten.
Källa: Harald Pedersen, arbetsrättsadvokat och mobbningsutredare i Norge, tidigare publicerat i Arbetarskydd.
Det låter bra men i vissa grova fall menar jag att man ska polisanmäla den som ”mobbar” när det är straffmyndiga personer. Det anser vissa poliser också.
Har varit utsatt för detta och min läkare tyckte att det skulle engageras en ergonom och en beteendevetare för att se över både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön för mig, läkaren sa ”Om Per har varit med om det som han beskriver så är det något som är jävligt fel på företaget!” Men vid nästa möte så konstaterade vår VD som närvarade för första gång, att det hade inte kontaktats vare sig någon ergonom eller beteendevetare och det av den enkla anledningen att det inte behövdes för det fanns inga problem vare sig med den fysiska eller psykosociala arbetsmiljön. Jag har nu hållit på och försökt få mina arbetsskador utredda i 13 år och kan konstatera att inget görs av de åtgärder eller utredningar som ska göras, för att utreda mina behov av rehabilitering, arbetsanpassning eller utredning av mina arbetsskador. Och ingen finns för att hjälpa mig trots att både försäkringskassan och facket ska tillse så jag får den rehabilitering och de utredningar som jag enligt lag har rätt till. Läst om vilka de risker det innebar i Elinor Torps bok om Lasse ”Jag orkar inte mer” och så här i efterhand så är jag glad för mitt mod. det var en vandring som jag liksom Lasse också har gjort, men tack vare en förmåga att prata och kommunicera om även det allvarsamma och mina två barn som har förmågan att göra detsamma har varit de som visat mig vilket värde jag innehar trots att det tappats totalt vid dessa tillfällen! För mig är det anledningen att aldrig det avgörande klivet togs, men kände hur jag ville skrika mina medmänniskor i öronen och beskriva hur våldsamt brutala de människor är som har beslutat sig för att blunda och inget göra, har ett uttalande efter första mötet med min samtalsterapeut2003-03-25: Mycket social och färgstark person, som farit illa på arbetet! En personlighet som jag inbillar mig att jag och Lasse hade gemensamt och därför sårbara!?