Nästan dagligen får vi exempel på mediekrisen som pågår – Stampen står inför en konkurs och rekonstruktionsarbete pågår och stora nedskärningar väntar inom Mitt Media-koncernen. Ja, det är några av de senaste dystra nyheterna på medieområdet.

Det handlar egentligen inte om någon kris för journalistiken utan det är en kris för mediebolagen. Omvandlingen från print till digitalt har gjort att gamla affärsmodeller inte riktigt håller och nya hållbara sådana har inte riktigt formats än. Sen måste det nog också tilläggas att koncernbyggen som mer byggt på girighet än ett värnande av det publicistiska nu visar sig inte så hållbart i längden.

Dagspressen har det just nu svårast men även tidskriftsbranschen står inför samma omvandlingstryck om än i något mindre skala. Tyvärr glöms nästan alltid tidskrifter och organisationspress bort i mediedebatten. I stället är det dagstidningarnas vara eller inte vara som är debattens centrum.

Självklart är nyhetstidningarna, särskilt lokaltidningarna, av oerhört stort värde för demokratin. Utan dessa tidningar saknar vi en ”gemensam världsbild” som vi kan ha som utgångspunkt för politiska och andra diskussioner.

Aftonbladets Oisin Cantwell skrev bra häromdagen om faran när lokaljournalistiken försvinner – i stället riskerar medborgarna hamna i händerna på konspirationsteorier från så kallade ”alternativmedier”. Dessutom riskerar den lokala demokratin bli maktfullkomlig när beslutsfattarna inte längre granskas av oberoende medier.

I dagspresskristiden ska man inte underskatta värdet av tidskrifter – både i print och digitalt. Faktum är att det kanske är Veckorevyn som engagerar de unga tjejerna till att bli feminister och få självförtroende i dag? Det är i det halvt ideella tidningsprojektet Blank Spot Project  som vi kan ta till oss kvalificerad utrikesjournalistik. Tidningen Expo avslöjar enträget rasismen runtom i landet och i Europa. Och i tidningen Vi kan vi få den djuplodande kultur som snart är ett minne blott i dagspressen.

Och snart är det bara fackförbundspressen som kommer hem till medborgarnas brevlådor. När dagspressen nedmonterat sina specialredaktioner är det Dagens Arbete, Kommunalarbetaren, Seko-tidningen etc som får avslöja orättfärdigheter på arbetsmarknaden, usla arbetsmiljöer och ojämställda löner.

Jag hoppas medieutredaren Anette Novak har med detta perspektiv när hon senare i höst lägger fram sin utrednings förslag på hur mediekrisen ska hanteras.

Presstödet måste så klart förändras för att fungera i en ny digital era. Men varför inte också återinföra avdragsrätten för fackföreningsavgiften så kan den press som står för den mest kvalificerade samhälls- och arbetsmarknadsjournalistiken få ett välkommet ”presstöd”?

LO har just valt en ny ledning, ett på många sätt unikt val. Susanna Gideonsson från Handels blir ny ordförande. Det är första gången någon från Handels blir LO-ordförande och det hör verkligen till ovanligheterna att LO-ordföranden inte kommer från antingen IF Metall eller Skogs- och träfacket.

Wanja Lundby Wedin kom från Kommunal men det är nog den enda LO-ordföranden som inte kommit från industrisidan i modern tid. Nu har det alltså hänt igen. Jag hör till dem som hela tiden trott att Gideonsson skulle bli nästa LO-ordförande när Karl-Petter Thorwaldsson valde att slut och ser detta val som helt naturligt. Av det jag hittills sett och hört av Susanna Gideonsson kan jag konstatera att LO nu kommer att ledas av en engagerad och klok person. Gideonsson kommer in i en tid då väldigt mycket står på spel, inte minst frågan om en förändrad arbetsrätt men också LO:s kraft och sammanhållning framöver. Kanske är det just ett kvinnligt ledarskap som behövs just i denna tid.

LO-ledningen är unik på flera sätt. För första gången någonsin består den av tre kvinnor och en man. Arbetarrörelsens fackliga gren ter sig således mindre ”gubbig” än den politiska. Faktum är att när mansdominerade IF Metall valde Marie Nilsson till ordförande och kvinnodominerade Kommunal valde Tobias Baudin så visade det att feminismen präglar svensk fackföreningsrörelse i större utsträckning än vad den mediala fördomen brukar påskina.
Men LO-ledningen är unik även på ett tredje sätt. Det är mig veterligt första gången någonsin i historien som det inte finns en enda representant från industrin i LO-ledningen. Kanske säger det något om samhällsförändringen och arbetslivets förändringar. Eller handlar det om att industriförbunden inte ser LO som lika viktigt längre?

En sak är säker: ingenting är längre som förut.
Om det är bra eller dåligt får väl framtiden utvisa men spännande är det.

För två veckor sedan avslöjade Dagens Arbete och Expressen i en gemensam granskning att anställda väktare vid de stora vaktbolagen hade kopplingar högerextremism, nazism och våldsbrott. Jag kunde också berätta om min upplevelse av att ha en högerextrem näthatare till livvakt. Granskningens syfte var att bli en väckarklocka och få till en rejäl samhällsdebatt om den pågående privatiseringen av vår säkerhet och våldsmonopolet och branschens uppenbara problem. Det fick vi.

Jag själv skrev detta på ledarplats i DA: Sälj inte ut vår säkerhet

Jag har sällan varit med om ett så stort genomslag i medierna. Själv deltog jag i TV4 Nyhetsmorgon, TV Nyheterna, Medievärlden, Expressen-TV, P4 Extra, Studio 1, Journalisten och Aktuellt kl.21. Så gott som alla landets dagstidningar har följt upp granskningen både på nyhetsplats och ledarplats. Inrikesminister Mikael Damberg var ute direkt och lovade att regeringen skulle tillsätta den där utredningen om vaktbolagen som både polisen och säkerhetsbranschen har efterlyst.

Hoppas innerligt detta leder till förändring.
Här är några axplock av det som skrivits:

Västerbottens-Kuriren: Grundproblemet är att det finns för få poliser 
Helle Klein i Journalisten: Det mest absurda och pressande i mitt liv
Helle Klein i Medievärlden: Hoppas politikerna reagerar
Kristianstadbladet: Hellre poliser än ordningsvakter

Svenska Dagbladet: Väktarlagen måste moderniseras
Dagens Arena: Vi måste sluta att vara så naiva

Arbetet: Vi måste kunna lita på väktarna
Värmlands Folkblad: Nazister ska inte vakta
Dagens Industri: Problemet är myndigheterna – inte de privata vaktbolagen
Dagens Nyheter: Nu är frågan vem som vaktar väktarna
Aftonbladet: Nazistiska väktare borde tas ur tjänst
Omni: Kritiken mot vaktbolagen

Diskussionen om självständiga fackförbundstidningar tog fart när Lärarförbundet påbörjade sitt förändringsarbete för ett år sedan. Tidningen Journalisten har i sitt senaste nummer en djuplodande granskning av det som hittills hänt. Det är en skrämmande läsning. Att just ett lärarfack har så ytlig inställning till värdet av den fria journalistiken och demokratin är djupt beklämmande.

Nedmonteringen av Lärarnas tidnings självständighet är oerhört sorglig. Lärarförbundet har haft ett gott rykte i vår tidskriftsbransch för att de under många år satsat på sina tidningar, startat nya och verkligen värnat det fria ordet. Lärarnas tidning är nyhetstidningen, en omvittnat bra medlemstidning som håller hög journalistisk klass, har vunnit åtskilliga priset och varit ledande i den digitala utvecklingen. Risken är påtaglig att allt detta nu raseras på grund av en förbundsledning som uppenbart inte förstår skillnaden mellan journalistik och kommunikation. Duktiga reportrar söker sig därifrån.

”De gav sig på Lärarförbundets mest omtyckta medlemsförmån och försökte strypa det fria ordet på grund av att ordförande är kränkt över en artikel. Det var vad som hände”, säger Annica Grimlund, tidigare chef för tidningsavdelningen inom Lärarförbundet. Grimlund avgick i protest mot förbundets inskränkningar av den fria journalistiken.

Allt har gått med ett par små steg i taget – med start i en konsultrapport om hur förbundet ska utveckla sin medlemskommunikation till förändringar av tidningspolicyn där förbundet tog bort detta med att tidningen har ett granskande uppdrag till att man nu är i färd med att rent fysiskt slå samman redaktion och kommunikationsavdelning. Visserligen behåller Lärarnas tidnings chefredaktör rollen som ansvarig utgivare – det är för väl det – men tidningen kommer att lyda under kommunikationsavdelningen. Idén om det ”aktivitetsbaserade kontoret” där ingen har någon fast arbetsplats tar heller inte hänsyn till redaktionellt arbete där journalister jobbar med källskyddat material.

Glädjande nog gillar Lärarförbundets medlemmar sin tidning och 18 kommunavdelningar har motionerat till kongressen om att ompröva förbundsledningens beslut att ta bort tidningens granskande uppdrag. Förbundsstyrelsens svar på dessa motioner är direkt pinsamt där man hävdar att inga grundläggande förändringar har skett utan att allt syftar till att få ökad effekt av förbundets fackliga påverkansarbete. Återigen förmår man inte se skillnaden på kommunikation och journalistik, illavarslande just för ett förbund av lärare som ska lära nya generationer vikten av pressfrihet som demokratins grund.

På tisdag nästa vecka börjar Lärarförbundets kongress under temat ”Rätt kurs för framtiden”.
Måtte lärarna inse att i vår tid av många hot mot demokratin,med  fake news och hat och misstro mot medier behövs den självständiga journalistiken mer än någonsin. Värna Lärarnas tidning och dess granskande uppgift.

Svenskt Näringslivs Leif Östling deklarerar nu att han avgår som organisationens ordförande. Hans medverkan i Paradisläckan har skapat en förtroendekris. Kritiken mot hans syn på skatter och välfärd har kritiserats både inom näringslivet och i samhället i stort.

Jag konstaterade här i bloggen att hans uttalande ”vad fan får man för skatten” och hans bristande skattemoral  var klart besvärande för Svenskt Näringslivs trovärdighet.

Östlings beslut är mycket rimligt. Förhoppningsvis utser Svenskt Näringsliv på sitt årsmöte i maj en ny ordförande som kan diskutera näringslivs- och samhällsfrågor med större trovärdighet –  gärna en industrialist med hög moral och förståelse för hur välfärdsstat och företagsklimat hör ihop.

Jag hör till de journalister och opinionsbildare som under många år drivit frågan om att hot och hat mot medier, journalister och kulturutövare är ett hot mot demokratin. Länge kändes det som att tala inför döva öron men faktum är att på senare tid har både politiska beslutsfattare och polisen börjat att ta frågan på mycket stort allvar.

I dag var jag tillsammans med kollegor i mediebranschen inbjuden till Rosenbad. Det var representanter från de stora Mediekoncernerna, Public Service, TU och Journalistförbundet men också representanter för frilansjournalisterna, lokaltidningarna och jag själv från tidskriftsbranschen/fackförbundspressen. Demokratiminister Alice Bah Kunke och justitieminister Morgan Johansson bjöd in till rundabordssamtal med oss och företrädare för Polisen.

Regeringen satte igång ett arbete för ett år sedan som resulterade i en handlingsplan som kom i juni i år – ”Till det fria ordets försvar”. Fokus i denna handlingsplan är framförallt tre områden:

• Stöd till dem som utsätts för hot och hat
• Ökade kunskaper om problemet
• Rättsväsendet, polisens arbete

Faktum är att om det är något den annars så kritiserade polischefen Dan Eliasson ska ha heder av är det hans prioritering av hatbrott och hot och hat mot journalister. 2015 inrättade Polisen särskilda hat- och demokratibrottsenheter i storstadsregionerna. Jag har själv erfarenhet av denna verksamhet inom Stockholmspolisen och det är ett stort lyft jämfört med tidigare erfarenheter av polisarbetet.

Likväl kvarstår de regionala skillnaderna, något som lokaltidningarna kan vittna om. Här lovar nu Polisen att förstärka sina regioner i detta arbete. Men det är också en skriande ojämlikhet mellan de stora Mediehusen och oss som är på mindre tidningar utan säkerhetsansvariga eller HR-personal etc. Polisen har upparbetade kontakter med de större Mediehusen men vi andra blir hänvisade till privata säkerhetsbolag som kostar skjortan.

Det behövs också ett bättre samarbete mellan Säpo och mediebranschen och den vanliga polisen. Framförallt i dessa tider då de högerextrema rörelserna flyttar fram sina positioner. Dessa krafter hatar allt vad det demokratiska samhället står för – politik likaväl som journalistik. Skillnaden är att skyddet för beslutsfattarna är betydligt bättre än det är för oss som är satta att granska och bilda opinion.

Jag uppskattar att både justitieministern och demokratiministern särskilt ser det växande hotet från nazismen. Här behövs en särskild analys och ett särskilt uppdrag till polis och säkerhetspolis som kanske lite väl enögt har ägnat åratal åt det islamistiska terrorhotet och blundat för den våldsamma högerextremismen.

Mötet i Rosenbad var hoppfullt i det att två ministrar tog sig tid att lyssna och det finns uppenbart en vilja att lägga konstruktiva förslag framöver. Regeringen har redan lagt en proposition om näthat och förslag om att se det som ett brott att hindra människor i deras yrkesutövning, som exempelvis blåljuspersonal och vårdpersonal men också journalister, är på väg, enligt justitieministern. Det är bra men det räcker inte.

I grunden måste polisen satsa utredningsresurser och få till fällande domar som kan statuera avskräckande exempel och få oss att inte tappa hoppet. Samtidigt måste politikerna skärpa straffvärdet. Om man på allvar anser att hot mot medier och journalister är ett hot mot demokratin bör man formulera ett demokratibrott i lagen med högt straffvärde. Bara så kommer polis och säkerhetspolis att  prioritera frågan framöver.

Tidskriftssveriges viktigaste event är den årligen återkommande Tidskriftsdagen/Tidskriftsgalan. I år har jag och Veckorevyns chefredaktör Irena Pozar fått äran att leda Tidskriftsdagen. Kvällens gala ska ledas av herrar Mattsson och Helin som återuppstår som duo.

Branschpress som Medievärlden, Resumé och Journalisten skriver och det mediala pådraget gör mig ju inte alls nervös 🙂

Ser trots allt fram emot 8 november på Cirkus.

Alla progressiva krafter i Europa drog en lättnadens suck när valresultatet från Frankrike kom på söndagkvällen. Mittenpolitikern och socialliberalen Macron vann en tydlig seger över högerextremisten Le Pen.

Trumps seger och Brexit tycks snarare ha lett till tillnyktring i europeisk politik än till ett uppsving för högerextremismen. Nu har de högerextrema förlorat i Österrike, Nederländerna och Frankrike. Fascismen bär förlorarstämpel.

I kväll är det glädjerus, men det finns ändå mörka moln på himlen. Nationella Fronten har gjort sitt bästa val någonsin och Le Pen samlar 35 procent av rösterna. Det är inget litet fascistiskt parti. Dessutom är det valen till Nationalförsamlingen som blir helt avgörande för vilken politik som Macron kommer att kunna föra framöver. Han måste nu kunna infria alla de förhoppningar han har skapat, inte minst hos de unga i de större städerna som Paris. Samtidigt måste han kunna hålla ihop ett milt sagt splittrat land.

Macron måste satsa på jämlikhet och utveckling annars kommmer polariseringen att öka och Le Pen lurar i vassen inför nästa val om fem år.

Glädjeruset går inte att ta miste på hos alla progressiva krafter i kväll, men risken är att skrattet fastnar i halsen. Än är segern över fascismen inte vunnen.

Förhoppningsvis blir Macron seger en injektion till en bred vänster som samlar socialliberaler och socialdemokrater som vill reformera och bygga ett Europa som är ekonomiskt och socialt hållbart.

Oavsett väder är det en Socialdemokrati i snålblåst som marscherar på 1a maj i år. Trots att ekonomins kurvor pekar åt rätt håll, tillväxten ökar och arbetslösheten minskar, lyfter inte opinionens kurvor. Det kan tyckas orättvist men det är inte självömkan som är svaret utan djupare samhällsanalys.

Ärligt talat har det gått knackigt för europeisk socialdemokrati en längre tid nu. I de senaste valen – i Nederländerna och Frankrike – har S-partierna i det närmaste raderats ut från spelplanen. I Storbritannien håller Labour på att gräva sin egen död genom fraktionsstrider och alltmer revolutionära tongångar. Sveriges och Norges S-partier hör än så länge till undantagen då de trots allt samlar över 25 procent av valmanskåren.

Det finns mycket som påminner om både 1917 och 1930-talet i dag. Reformism står mot revolution. Socialdemokratin trängs mellan högerextremism och vänsterextremism. De enkla svarens tid är här. Från både höger och vänster sås en djup misstro mot demokratin.

Att delar av vänstern inte kan ta ställning för socialliberalen Macron i motstånd mot Le Pen säger en del om hur illa det är ställt. Lika illa är det att liberala partier i sin iver att stoppa Socialdemokratins möjligheter bildar allianser med konservativa partier som inte har några som helst problem med att normalisera extremhögern.

Ett nytt politiskt landskap växer fram som svar på hyperglobaliseringens och kvartalskapitalismens resultat av skriande orättvisor och bristande framtidstro.
Men historien lär oss att modet att våga utmana ekonomiska och politiska sanningar och samtidigt bygga delaktighetens folkrörelser kan skapa en social, ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling. Socialdemokratin klarade det då och borde klara det nu.

Bortom plakaten och 1a maj-talen för de redan frälsta är det hög tid att utmejsla de provisoriska utopier, för att tala med Wigforss, som kan samla alltifrån socialliberaler till vänster. Socialdemokratin måste vara en bred kyrka, aldrig en trosviss sekt.
Kampen i dag handlar i grunden om att återupprätta tron på reformismen och pragmatismen mot de auktoritära strömningar som gror både till höger och vänster.

Svaret på hyperglobaliseringens felsteg är inte mer nationalism och protektionism utan internationalism, gemensam säkerhet och öppenhet – ett värnande av nationalstater i samverkan med andra, inte en tävlan om högsta murar. EU måste reformeras inte raseras.

För Socialdemokratin är svaret varken konservativ introspektion eller revolution. Nej dess livsluft heter samhällsförändring. Dess verktyg heter demokrati. Låt jämlikhetens fana vaja högt men ta ner visionen på jorden och börja bygg det nya samhället steg för steg.
Upp till kamp för reformismen.

Hur tänker det svenska stålindustriföretaget SSAB när det sponsrar president Donald Trumps installationsfest? Självklart handlar varje företagssponsring om att försöka säkra företagets framgångar. Men ett globalt stålföretag som SSAB har väl inte mycket att hämta i den Trumpska politiska agendan?

Donald Trump är mot den globalisering som exportindustrin är beroende av. Han vill reglera handeln och införa tullmurar. Trump står för en protektionism som i grunden är ett hot mot SSAB och andra globala industriföretag.

Men det är klart han vill ju bygga en mur mot Mexiko och satsa på vapentillverkning. Är det därför SSAB så gärna ställer upp som Trumpstödjare?

Obegripligt är ett alltför milt ord.

Fredag 7 april blev den långfredag vi sent ska glömma. Det som skulle ha varit början på en skön helg, ja för många kanske en lång påskhelg, förbyttes i kaos, skräck, sorg och förtvivlan. Terrorns urskiljningslösa dödande hade på nytt slagit till i en stad i Europa, denna gång i Stockholm, vår huvudstad.

Långfredagsmörkret kändes stundtals kompakt när vi i nyhetssändningarna fick höra om de dödade och skadade. Men mitt i all sorg, vrede och förtvivlan växte en våg av medmänsklighet och solidaritet. Människor öppnade sina hem för varandra, tog hand om främlingen som var skadad eller ensam, skjutsade barn som inte kunde komma hem från skolan, gav varandra mat och stöd.

Helgen har manifesterat att kärleken är starkare än hatet. I dag samlades tiotusentals människor på Sergels torg i en kärleksmanifestation som hedrade offren för terrorn men också tydligt sa: Vi vägrar ge upp idén om staden som öppenhetens, mångfaldens och solidaritetens rum. Hatet får aldrig segra. Vi lever våra liv och vägrar låta extremismen begränsa vår frihet. Vi vill älska tillbaka vår stad.

Den polske poeten Adam Zagajewski skriver:

”Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att poesi inte var möjligt efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst.
Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid”.

Långfredagsmörkret förvandlas till Påskdagens ljus för livet är trots allt starkare än döden.

Vi låter vardagen bli bärare av den omtanke vi sett så oerhört många bevis på dessa dygn.
Ja, vi ställer oss på Livets sida och kämpar på i sorg och tillit.
En sak vet vi nu: vår säkerhet stavas TILLSAMMANS.

Det som många befarat men som inte fick hända hände. I dag mitt på dagen kör en okänd man in med lastbil på Drottninggatan och in i Åhléns och mejar ner människor.

Tre har hittills bekräftats döda. Det kan bli fler dödsoffer. Flera är allvarligt skadade.

Dagens Arbete ligger precis där dådet skedde. Tack och lov är alla medarbetare ok och i säkerhet. Våra tankar går till drabbade och deras familjer.

Ännu vet vi inte vem som utförde detta fruktansvärda dåd men sak vet vi: ännu en gång har oskyldiga liv slagits i spillror av terrorismens vansinne.

Det är en fruktansvärd tid vi lever i men vi måste våga tro att kärleken trots allt är starkare än hatet. Rädslan ska inte få oss att upphöra tro på demokratin och öppenheten. Terrorn får aldrig segra.

Stockholm är en stad i sorg i kväll. Men livet måste trots allt gå vidare. De som hatar och vill få oss att hata ska inte få lyckas.

Ta hand om varandra.

Vi har skrivit mycket om trähusbyggande genom åren i Dagens Arbete. När jag i helgen besökte vänner i min gamla hemstad Örebro kunde jag konstatera att staden växer rejält med många nya bostadsområden. Och många bostäder byggs glädjande nog i trä.

I dag skriver Dagens Nyheter om höghuset i Sundbyberg som hör till Sveriges högsta moderna trähus. Flera lägenheter i Stockholmstrakten byggs på Lindbäcks trähusfabrik i Piteå exempelvis, som DA tidigare har berättat om.

Växjö var den kommun i Sverige som tidigt förstod att det där med trähusbyggande både är miljö – och klimatsmart. Det blev en viktig del av kommunens klimatstrategi. Andra kommuner har följt efter och GS-facket som organiserar skogs- och träarbetarna driver på beslutsfattarna i politik och näringsliv för mer av trähusbyggande. Byggnormerna måste också få miljömål som gäller själva byggprocessen för då ser man att satsningar på industriellt trähusbyggande är bästa sättet att komma tillrätta med de skadliga koldioxidutsläppen, anser GS-facket. De har gott stöd från forskningen i dag.

Svenska miljöinstitutet, IVL, och Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, har i två studier undersökt klimatpåverkan för byggandet av ett åttavåningshus i trä respektive ett lågenergihus i betong, berättar DN. Studierna visar att byggandet av betonghuset orsakade betydligt mer utsläpp än trähuset, ja faktist dubbelt så mycket.

Nu behövs både betong och trä – de allra flesta trähus vilar på betongplattor exempelvis. Så kanske kan trähusindustrin påverka att betongindustrin blir alltmer miljömedveten?

Det är också hög tid att politiken använder de styrmedel som finns att tillgå. Det finns hårda krav på energismarta lösningar när husen väl är på plats och klara för användning. Men byggprocessen saknar normer. Och byggindustrin är tyvärr ofta fast i sina gamla hjulspår.

– Jag tycker att det ska införas klimatmål i våra byggregler. Det behövs ett styrmedel för att styra mot mindre klimatpåverkan i byggandet, säger Susanne Rudenstam på Sverige Träbyggnadskansli till DN.

Det håller jag med om. Har tidigare på ledarplats i Dagens Arbete drivit frågan:

Bygg i trä för klimatets skull!

SVT:s reporter Fredrik Önnevall och hans kollegor dömdes i går för människosmuggling för att de hjälpt en flyktingpojke att komma till Sverige från Grekland under sin reportageresa.

Rent juridiskt är det nog inte så mycket att invända. Tingsrätten pekar på att flyktingpojken som de hjälpte borde ha sökt asyl i något av de EU-länder de passerade på resan och absolut direkt vid ankomst till Sverige. Det humanitära undantag som skulle kunna användas gäller bara om man smugglar ut en flyende från en krigszon, alltså undan en akut fara.
Med tanke på att SVT öppet skildrade allt är bevisningen tämligen enkel. Jag har svårt att tro att högre rättsliga instanser skulle fria dem.

Däremot handlade Önnevall och hans kollegor moraliskt rätt. Ur ett medmänskligt perspektiv gjorde de det enda rätta. Här står som ofta lag mot moral och den som bestämmer sig för att idka civil olydnad av samvetsskäl får också vara beredd på att ta sitt straff.

Samtidigt finns det något djupt olustigt med nuvarande lagstiftning. Att ett ideellt medmänskligt ingripande jämförs med cyniska människosmugglare som av egen snöd vinning tjänar pengar på att utsätta människor för livsfara när de smugglas i skrangliga båtar över Medelhavet är i sig stötande. Att av humanitära skäl hjälpa en medmänniska i nöd kan rimligen inte likställas med den typen av organiserad brottslighet.

Enligt EU-rätten kan medlemsstaterna införa en humanitär klausul som skulle ha friat Önnevall. När den förra S-regeringen lade fram sitt lagförslag 2003 skrev de att det är ”väsentligt att det inte uppstår någon tveksamhet om att det inte är straffbart att som ett led i en ideell verksamhet hjälpa någon att komma till Sverige för att här söka om asyl”.

–  Justitieminister Morgan Johansson borde damma av den skrivningen och se till att den omsätts i lag, skriver Petter Larsson på Aftonbladet Kultur.

I dag delas Olof Palmepriset ut till de två borgmästarna Spyridon Galinos på Lesbos och Giusi Nocolini på Lampedusa. De får priset för att de i en av vår tids svåraste flyktingsituationer lyckats rädda tusentals människoliv. Tillsammans med sina medborgare stod de upp för humanism och öppenhet gentemot flyktingar som flydde undan krig, terror och misär.

För dessa två borgmästare är det viktigare att skydda människor än gränser. De är i högsta grad värdiga pristagare.
President Trump i USA borde lära av deras ledarskap.

Just på den där platsen, just på den där julmarknaden har jag och tusentals andra svenskar varit. Där har vi umgåtts i glada vänners lag och glatt oss åt livet och kärleken utan en tanke på döden och hatet. Plötsligt får platsens glada minne sorgkant.

Det förfärliga lastbilsdådet i Berlin gör så ont. Mördaren är gripen men ännu är mycket höljt i dunkel. Det vi vet är att 12 människor har dödats och mängder har skadats. Tysklands förbundskansler Angela Merkel säger att dådet antas vara en terrorattack.

Mycket tyder på att attacken är utförd av en yngling som kom till Tyskland som flykting i början av året. Om det är så riskerar det att spä på de redan starka flyktingsnegativa strömningarna som Merkel hittills stått emot på ett hoppingivande sätt. Julmarknadstragedin kan få förödande politiska följder i det kommande valet i Tyskland. Redan har det starkt auktoritära och högerpopulistiska Alternativ för Tyskland, AfD, vind i seglen.

Merkel har vid tidigare prövningar, såsom efter Kölnhändelserna då invandrarpojkar sextrakasserade unga flickor, stått rakryggad i sitt försvar för demokratin och det öppna generösa samhället. Men den interna opinionen inom hennes parti CDU har vuxit sig allt starkare och frågan är hur hon ska agera denna gång. Måtte omvärldens stöd få Merkel att inte börja vackla.

Tragedin i Berlin liksom det urskiljningslösa dödandet i Paris och Nice vill få oss att bli rädda, slutna och missunnsamma. Extremism föder alltför lätt extremism. Men en sak är säker – terrorism kan inte bekämpas genom rädsla och hat där grupper ställs mot grupper utan bara med ett ännu starkare försvar för demokratins värderingar. Berlin är mångfaldens och öppenhetens stad och vi är miljoner och åter miljoner människor som vill att den ska förbli det.

De många människornas kärlek är starkare än några få vettvillingars hat. Det är utifrån den övertygelsen politiken måste snickra vidare på den liberala demokratins fundament och aldrig någonsin låta fascimens och rasismens inskränkthet ta över.
I år firar jag nyår i Berlin och tänker aldrig sluta hoppas och tro att världen kan bli bättre.

UPPDATERING: På en pressträff på tisdag eftermiddag uppgav polischefen Klaus Kandt i Berlin att det är oklart om den gripna mannen var föraren av lastbilen, skriver Reuters. Polisen uppmanar allmänheten att iaktta försiktighet då gärningsmannen kan vara på fri fot och vara beväpnad.