Se upp för tryggheten
7 april, 2017
Skrivet av Helle Klein
Socialdemokratin samlas till kongress i Göteborg. Det våras ute men politiken ter sig fortsatt vintrig. Det är frostigt och isigt. Det gnälls och skälls mellan blocken i en icke-konstruktiv anda alltmedan det stora missnöjespartiet rasistiska SD förnöjt ser på.
Oppositionspartierna tycks anse att det där med att vara i opposition år obstruktion och destruktion. Det går ut på att sabba budgetprocesser, KU-anmäla och ställa misstroende i stället för att hitta de gemensamma lösningarna.
Kanske är det mer ett utslag av intern kris i borgerligheten än av genomtänkt politisk strategi? Oppositionspartierna bråkar trots allt mer mellan varandra än med regeringen. Det politiska landskapet håller i grunden på att förändras. Alliansen är död. Moderaterna befinner sig i djup kris medan Centern håller på att ta dess ledarplats inom borgerligheten. Liberalerna står och stampar i sin kluvenhet och Kristdemokraterna lär inte finnas kvar i riksdagen efter nästa val.
För de rödgröna borde det därför våras. Dessutom pekar alla basala kurvor åt rätt håll – arbetslösheten sjunker, ekonomin går på fullt varv och statens finanser är starka. Ändå lyfter det inte för Löfven och socialdemokratin. Trots att de allra flesta har fått det bättre upplever man det inte så. I mätningar är det oro, otrygghet och bristande framtidstro som dominerar hos svenska folket.
Kongressen i Göteborg försöker svara upp mot detta genom temat ”Trygghet i en ny tid”. Det är bra att ta oron på allvar och att lyssna in vari ”otryggheten” ligger men tron att svaret är fler poliser, starkare försvar, skärpta straff och en mer repressiv invandringspolitik är att lura sig själv. Socialdemokratin blir inte starkare av att spela med i de reaktionära vindar som blåser skrämmande starka i vår tid. Tvärtom.
Trygghet är ett svårfångat begrepp då det innehåller både materiella och existentiella dimensioner. Det kan användas för att konservera, odla rädsla för det nya och blicka bakåt mot det gamla. Vi lever i ett nostalgiskt kulturklimat, något som Sverigedemokraterna odlar maximalt. Men varken socialdemokratin eller för den delen liberalismen kan vara nostalgiker utan dess livsluft heter framtiden. Det handlar om viljan att reformera, inte konservera.
Arbetarrörelsens styrka var en gång förmågan att vända saknaden till längtan, att vända misstro till framtidstro. Genom stora jämlikhetsreformer som visade att alla har lika värde skapades känslan av att samhället är vårt gemensamma där vi har både rättigheter och plikter. Tryggheten var inte murar mot andra utan vingar som bar in i det nya.
Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, om det vi kallar samhället. När jag känner tillit och vet att samhället finns där som stöd och möjlighet då kan jag också lära mig hantera osäkerheten som hör utvecklingen till. Måtte S-kongressen utmejsla en tydlig samhällskritik med jämlikheten som ledstjärna och framtidsoptimismen som bräckjärn mot nationalismen och konservatismen.
Socialdemokratin bör vara tillitsbyggare inte trygghetsnostalgiker.
Om man i USA, som i det flesta demokratierna, skickar ut röstkort till alla valberättigade medborgare i stället för att tvinga väljarna först att registrera sig – då blir valdeltagandet och därmed känslan av delaktighet större och demokratin stärkt. Och genom att välja elektorer i enmansvalkretsar som i Nebraska och Maine i stället för att ”the winner talkes it all” som i de resterande 48 skulle partierna inte ensidigt fokusera på ”swing states” vilket minskar utanförskapskänslan i delstater som alltid tillfaller samma parti och glöms bort.