Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Var är debatten, var är kraven?

9 maj, 2017

Skrivet av

KrönikaJag har suttit en del och funderat nu de senaste dagarna, om hela den här soppan som vi befinner oss i, och det slutar mest i att jag blir förbannad.

Om skribenten:

Sara Flink har varit fackligt aktiv inom IF Metall och har jobbat som svetsare på Toyota Material Handling Europe Mjölby.

Går under våren Aftonbladets ledarskribentutbildning och bland annat skrivit för Dagens Arbete och Folkbladet.

Facket och arbetsgivarna befinner sig mitt inne i en ganska intensiv avtalsrörelse, och snart löper även bemanningsavtalet ut. Striden om branschen som huserar en stor del av ungas första anställningar och som lider av oerhörda arbetsmiljöproblem kommer att bli minst sagt problematisk. Mest för att det egentligen inte ens borde få finnas.

Bemanningsavtalet är mer eller mindre ett bevis på att facket har misslyckats med att kontrollera villkoren. Det är mer av en efterkonstruktion för att någonstans kunna rädda ansiktet och kunna säga att ”vi har fortfarande ett finger med i spelet” än något annat.

Det är ett bekvämt sätt att inte behöva ta en större kraftansträngning för att åtgärda den ursprungliga försummelse som skett.

Nu kommer jag att mötas av ”men arbetsmarknaden kräver flexibilitet, då måste vi vara moderna och följa med i utvecklingen”. Nej. Det måste vi faktiskt inte, inte såhär i varje fall. Eller kan du tänka dig att vara ”mer flexibel”? Kan du tänka dig att endast jobba timmar, och behöva fara runt till 4–5 olika arbetsgivare varje vecka och ändå knappt få ihop tillräckligt med pengar till hyra och mat? Att alltid vara den som får de mest tråkiga, smutsiga, tunga och monotona uppgifter som tillslut tvingar dig till sjukskrivning? Det är lätt att säga vad som är okej och inte, när man redan har sitt på det torra.

Det som gör mig mest förbannad med hela situationen är att folk verkar förvånade. ”Nej men oj, är det såhär det ser ut?”. Ja, jo, det blir liksom så när man låter otrygga anställningar löpa amok.

Det är väl klart att arbetsgivarna tar varje möjlighet de kan till att utnyttja arbetskraften till en billigare peng, de har allt att vinna på det. En arbetsmarknad där folk tvingas slåss internt om att få jobba är helt i deras linje. Grunden till fackföreningsrörelsen är liksom att förhindra just det, men ändå har det åter igen blivit vardag. Som att färdas tillbaks till 1800-talet.

Tanken med bemanningsanställningar är egentligen att möta tillfälliga uppgångar och dalar i ordinarie arbete. Men i praktiken är det en växande bransch där människor blir fast i ett ekorrhjul av stress, otrygga villkor och arbetsskador. Det är som om arbetsgivarna sitter och leker ”kast med liten arbetare”. Men var är protesterna? Var är debatten, var är kraven?

Det behövs en rejäl kraftansträngning, då bemanningsavtalet egentligen är viktigare än de andra. Här har man passat på att baka in de vidrigaste villkoren på arbetsmarknaden. Så här finns det även möjlighet att sätta stopp för en stor del av de problemen.

Men det måste ske ganska snart. Får det fortsätta i den här takten har vi snart en situation där vi behöver påpeka för studenterna att de nu faktiskt har en riktig användning av sina mössor: att hålla i hand och be om jobb. Det är en bakåtsträvan som inte är värdig Sveriges framtid.

Den här krönikan är ursprungligen publicerad för Dagens Arbete i vår Facebookgrupp Ung och uthyrd, en mötesplats för dem som jobbar inom bemanningsindustrin. 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.