Kamp för jobben i nya robotvågen
29 januari, 2018
Skrivet av Harald Gatu
Automatisering.Maskinerna fortsätter att fylla svenska fabriker. Nya jobb? Tveksamt. Tryggare jobb? Antagligen. Förändring är bra och vi är beredda, säger maskinställaren i Virsbo. Vad har vi egentligen för val, undrar man på Ifö Sanitär i Bromölla där jobben blivit färre och färre.
Ifö Sanitär
- Ifö Sanitär i Bromölla tillverkar handfat och toalettstolar. Företaget har rötter tillbaka till 1887 då råvaran till porslinstillverkning hittades vid Ivösjön.
- 1936 var man först i Sverige med att tillverka toalettstolar. Av det gamla Iföverken är Ifö Sanitär i dag det största bolaget med drygt 200 anställda.
- Ägs sedan 2015 av schweiziska Geberit med 11 000 anställda i ett tiotal länder.
Två företag, bägge med utländska ägare, får nya storinvesteringar. Finska Uponor satsar i Virsbo och schweiziska Geberit bygger ut Ifö Sanitär i Bromölla. Framtidssatsningar som kunde ha hamnat i andra länder. Men ägarna valde de svenska fabrikerna.
Ett erkännande, enligt facken. Här är vi vana vid teknisk omställning och det är lätt att få personalen med sig, anser Joakim Göransson, IF Metallklubbens ordförande på Uponor i Virsbo.
– Investeringarna visar att den svenska modellen är attraktiv. Vi strejkar inte vilt, vi bränner inte bildäck och vi låser inte in chefen så fort vi är oense. Det är till vår fördel.
Investeringarna ger fler maskiner, mer robotar, ökad automation, snabbare flöden – och högre lönsamhet.
– Vi har länge visat att vi kan hantera robotar. Ägarna vet att de får ut mycket av sina investeringar här hos oss, säger Kerstin Ilk, IF Metallare på Ifö Sanitär i Bromölla.
Bromöllafabriken fick framtidssatsningen i konkurrens med systerfabriker i både Väst- och Östeuropa. Fabriken byggs ut rejält, dagens 60 robotar räcker inte när nästa steg tas. Vi är jättestolta över att investeringen hamnar hos oss, säger Kerstin Ilk. Men entusiasmen är inte utan reservationer. Den tekniska utvecklingen är inte enkel att förhålla sig till.
– Vi har ju sett vad som hänt med jobben. De försvinner.
Alternativet då? Troligtvis inga jobb alls, tror hon. Utan fortsatt automatisering vore Bromöllafabriken dödsdömd.
”Automatiseringen har skonat min kropp. Annars hade jag också fått gå hem tidigt.”
Bromölla är, liksom Virsbo, en bruksort där minnet av den gamla tiden ständigt är levande. För inte länge sedan trängdes Ifö-arbetarna på cykel eller till fots när hundratals och åter hundratals efter jobbet strömmade genom fabriksgrindarna och upp på Folkets hus-gatan.
– Min moster hade lottförsäljning strax utanför och hon berättade vilken åtgång det kunde vara efter löning.
I dag är det desto glesare. När Kerstin Ilk började för 35 år sedan arbetade över 3 000 arbetare på Ifö. Nu är de runt 300, uppdelade på tre olika bolag.
Uponor
- Uponor i Virsbo tillhör den finländska koncernen Uponor och tillverkar bland annat plaströr för vattenburen golv-värme och för distribution av dricksvatten.
- Koncernen har 3 900 anställda i 30 länder. Virsbofabriken, med 280 anställda, har rötter ända tillbaka till 1620.
- Bruket styckades under 1980-talet i tre olika företag: plaströr (Uponor), stålrör (SSAB) och smedja (Componenta).
Då hade hon lämnat jobbet som kycklingstyckare på Kronfågel för att i stället svampa toalettstolarnas gipsformar för hand. En jävla process, kan hon säga i dag, men de var tjugo personer i laget och det fanns en glädje och sammanhållning som gav arbetsdagen mening. Trots att axlar och nacke tog stryk av alla konstiga rörelser, alla lyft, alla plågsamma arbetsställningar. Just de moment som roboten tog över.
– På den tiden hade vi 35-åringar som förtidspensionerades, helt utslitna. De jobben vill vi inte ha tillbaka. Automatiseringen har skonat min kropp. Annars hade jag också fått gå hem tidigt.
Här anas en kluvenhet inför den nya tiden – och den gamla. Jobben var visserligen fler förr, men oftast livsfarliga. Kerstin Ilks farfar jobbade nere på malverket och drog i sig så mycket stendamm att lungorna täpptes igen. Silikosen släckte hans liv bara något år efter pensioneringen.
– Men, säger hon dröjande. Visst är det tråkigt när jobben försvinner. Det märks ju i hela Bromölla. Inte är det som förr inte. Vi har väl haft små varsel här i stort sett nästan varje år. Vi har vant oss vid det.
Samtidigt har Bromölla aldrig tillverkat så många toalettstolar och tvättställ som nu. Dubbelt så många som när Kerstin Ilk började. Och ännu fler ska det bli när den nya investeringen är genomförd. Hur många hundratals miljoner som satsas är ännu hemligt. Klart är att det blir en helt ny fabriksbyggnad som byggs ihop med den gamla. I fortsättningen ska fem personers arbete kunna göras av en enda. Rationaliseringen fortsätter.
Nya maskiner, nya krav. Hur är det med kompetensutvecklingen?
– Nja, man provar sig fram. Pratar med varandra, lär sig vartefter. Det får lösa sig.
På Uponor i Virsbo försöker man tänka mer systematiskt. Investeringarna ska gå hand i hand med schemalagd kompetensutveckling. Den förläggs till de extraskift som femskiftarna måste göra för att komma upp i 36 timmars arbetsvecka. I stället för jobb blir det utbildning.
– Mycket bra, tycker maskinställaren Kalle Henriksson, en av alla vars jobb förändras.
Fabriken, som tillverkar plaströr för golvvärme och tappvattensystem, står inför en genomgripande förvandling. I dag sker produktionen i flera olika steg där varje steg betjänas av olika yrkesgrupper vars färdigheter och kunskaper finslipats på det gamla uppdelade sättet att jobba. Snart ska plaströren tillverkas i ett enstegs-flöde: plastråvara in i ena ändan, färdiga rör ut i den andra. En del arbetsuppgifter försvinner, andra förändras i grunden. Att vara maskinställare – en nyckelperson i en modern fabrik – blir inte samma sak när de fem olika produktionsstegen slås samman.
Kalle Henriksson är inte bara beredd på den omställningen. Han ser till och med fram emot den.
– Inga problem, säger han. Jag är inte skraj för att lära mig nytt. Det är väl helt nödvändigt om vi ska kunna vara med i matchen. Förändring kan ju vara spännande.
För dagen står han vid en äldre extruderlina. Plaströret löper genom olika verktyg och tar form innan det färdigställs med olika typer av skyddande beläggning. Processen känner han väl efter alla år. Fingertoppskänslan är viktig för att maskinerna ska gå som de ska. Vad just de färdigheterna är värda framöver vet ingen riktigt. Kalle Henriksson vet bara att framtiden finns på andra sidan väggen. Där står redan den nya maskinparken. Han har varit där inne och provat på.
– Riktigt kul. De går ju så mycket fortare och tekniken är bättre. Allas jobb kommer att påverkas här, naturligtvis. Inte så konstigt egentligen. Så har det väl varit i alla tider?
Folk är inte dumma, säger Joakim Göransson, IF Metallklubbens ordförande. Vi vet att vi måste vara förändringbenägna för att vara med i loppet.
– Jag har sagt till folk: nu hänger det på er som individer om ni vill vara med på den här resan. För det duger inte att ställa sig i ett hörn och sura. Då är det kört.
Virsbo har varit industriort sedan den första hammarsmedjan anlades nära strömmen för 400 år sedan. Under sekler har man tvingats hantera tekniska omvälvningar som sänt chockvågor genom bruksorten, skakat själva strukturen i branschen och ruskat om i kraven på produktion, processer och kompetens.
Senast stålkartan ritades om, på 1980-talet, blev gamla Wirsbo bruk tre företag. Var-av ett för plaströr som sedan 1988 ingår i finska Uponor (se faktaruta). Virsbofabriken har skaffat sig en stark ställning och fick också en rad större investeringar när koncernen för ett par år sedan ville öka lönsamheten genom ökad automation.
– Vi har levererat, vi har visat resultat och byggt upp ett förtroende. Därför lägger man på oss mer och mer produktion, säger platschefen Katharina Kölking.
Man måste kolla processen och snabbt kunna rätta till fel. Robotar strular ibland.”
Häromåret fick Virsbo en del tillverkning från Finland och nyligen stängdes den spanska fabriken vars produktion flyttades till Virsbo som nu fortsätter att framtidssatsa.
Vilket är både positivt och tufft, fortsätter hon. Positivt därför att Virsbo erkänns som en effektiv fabrik. Samtidigt skärps kraven. Förklaringen är enkel: efter byggkraschen i Sydeuropa finns det alltför många fabriker i förhållande till efterfrågan. Priser pressas och företagen jagar kostnader. Varje investering måste betala sig snabbt.
Att ledningen kräver snabba resultat innebär inte att man styrs kortsiktigt. Katharina Kölking är noga med att säga ”att vi har turen att våra ägare är långsiktiga”.
Samma sak sägs på Ifö Sanitär i Bromölla. Hellre nuvarande schweiziska Geberit än svenska riskkapitalbolaget EQT som tidigare ägde företaget.
– Vår nuvarande ägare är verkligen bra, de tänker långsiktigt och industriellt. Det kanske också är därför som de väljer att satsa i Sverige, säger Uffe Sterner, IF Metallklubbens ordförande på Ifö Sanitär.
Han har varit med sedan produktionen var mer hantverksmässig, gipsformarna byggdes i trä, och även om de allra flesta arbetsmoment numera är automatiserade så har kunskaperna från förr fortfarande betydelse.
– Leran, gjutgodset, är levande materia och det kan reagera olika för varje gång. Den kunskapen är viktig att ha även om tillverkningen är automatiserad. Man vet när man behöver ingripa och ändra något i processen.
Det duger inte att ställa sig i ett hörn och sura. Då är det kört.”
Det håller Johan Karlsson med om. Tidigare gav han tvättfaten en glänsande glasyr för hand, en syssla som numera roboten ombesörjer. Med robotarna har produktionen gått upp i skift. På hantverkstiden körde arbetslagen tvåskift, i dag femskift. Effektivare, snabbare och med en lägre kostnad per producerat handfat.
Själv har Johan Karlsson blivit robotmontör och är numera del av ett tremannalag som gör toalettstolar. Två personer servar åtta robotar, den tredje packar och limmar. Går det riktigt bra får de ut en bra bit över 400 toalettstolar per skift. En -dramatisk ökning jämfört med den manuella epoken. Är han den kreative hantverkaren som förvandlats till passiv knapptryckare?
– Nej knappast. Jag har ett ganska omväxlande jobb med en hel del problemlösning. Man måste kolla processen och snabbt kunna rätta till fel. Robotar strular ibland.
Investeringsbeslut fattade i Schweiz och Finland ger inga större rubriker. Konsekvenserna av fortsatt automation är svåra att överblicka. Blir det färre jobb eller möjligtvis fler?
– I alla fall tryggare, säger Joakim Göransson på Uponor i Virsbo, beläget i hjärtat av Bergslagen, i Surahammars kommun där många industrijobb tagit rejält stryk de senaste trettio åren.
Just det gör att de flesta vill lära sig nytt för att kunna behålla jobben, säger han. Förändring handlar om trygghet. Och han tror att ökad automation gynnar svenska industrijobb. Tillverkning läggs där kunskap finns och kan utvecklas.
– Hos oss kan folk läsa en instruktion på engelska och vi är hyggligt kunniga med datorer. Vi har starka fackföreningar som ger medlemmarna råg i ryggen och därigenom vågar ta ansvar.
Han fortsätter: En arbetare i Sverige tillåts tänka själv, är van att ta för sig och har en hög utbildningsnivå. Ta Polen, där kanske en på hundra kan engelska. Eller åk till Tyskland eller USA där ingen på golvet vågar göra något utan att först fråga chefen.
Platschefen Katharina Kölking håller med. Hon ser ”dialogen mellan företaget och de anställda” som en konkurrensfördel: Företaget ser att det får utdelning av att vi pratar med varandra och kommer överens.
Virsbo och Bromölla, två bruksorter från var sin epok som har klarat de påfrestningar som konkurrensen utsätter dem för. Bruksorter har alltid tvingats till förnyelse, säger Joakim Göransson. De som inte gör det dukar under. Här i Sverige, fortsätter han, bygger vi Jas-plan och avancerade lastbilar och vi använder hi-tech i alla produktionsprocesser.
– Vi tar till oss den senaste tekniken och därför hänger vi med som industrination trots att våra löner är högre än i de flesta andra länder. Framtiden är inte att snickra bananlådor.