Tänk om, Lärarförbundet
26 januari, 2018
Skrivet av Helle Klein
Lärarförbundets tidningschef, Annica Grimlund, avgick häromdagen i protest mot förbundets inskränkningar i tidningarnas fria och oberoende journalistik. I går kväll hörde jag henne och Lärarnas tidnings chefredaktör Örjan Björklund berätta om situationen. Föreningen Fackförbundspressen, som samlar fackförbundstidningar inom LO, TCO och SACO, bjöd in till After Work med tema om hotet mot den fria fackförbundspressen och exemplet Lärarnas tidning.
Jag har aldrig sett en sådan uppslutning. Restaurang Cirkeln på ABF blev knökfull av journalister, chefredaktörer, redaktionschefer med flera från mängder av olika fackliga tidningar.
Det är både absurt och sorgligt att ta del av utvecklingen inom Lärarförbundet, ett förbund som många av oss i den oberoende fackförbundspressen sett som ett föredöme. Medan det andra lärarfacket för några år sedan lade ner sin självständiga tidning och istället valde att upphandla tidningstjänsten hos ett contentbolag som gör kundtidningar utvecklade Lärarförbundet sina självständiga tidningar och startade ideligen nya.
Lärarnas Tidning exempelvis har vunnit många journalistpriser på senare år inte minst för sin spännande digitala utveckling. Andra nyhetsmedier som vill ha koll på skolans värld läser med intresse denna tidning.
Att just Lärarförbundet nu väljer att lägga om riktningen och blanda samman journalistik och marknadsföring/kommunikation är chockerande. Det förbund som samlar lärare som har i uppdrag att utbilda nya generationer i demokratins värderingar borde väl rimligen ha koll på att den fria journalistiken är en grundbult i vår demokrati?
Tyvärr är det ett utslag av tidsandan. Kommunikatörerna flyttar fram sina positioner i både politik, näringsliv och folkrörelsesverige. (Bra kommunikatörer värnar dock rågången mellan journalistik och kommunikation.)
Medlemsorganisationer som upplever att de tappar medlemmar blir mer benägna att tro på konsulter som inbillar dem att problemet är att förbundet inte ”talar med en röst”. Medlemstidningens självständighet blir då besvärande. Trots att läsarundersökningar visar att förbundets medlemmar gillar och har stort förtroende för tidningen.
Att Lärarförbundet av ekonomiska skäl behöver se över sin tidningsorganisation hade jag sett som ett rationellt argument men som man nu agerar har det inte ett dugg med ekonomi att göra utan faktiskt med brist på ideologi, dvs brist på tänkande runt vad en demokratisk fackförening är.
Inbillar sig Lärarförbundets ledning att dess kloka medlemmar inte kan skilja på propaganda och journalistik? Tror Lärarförbundet att genomslaget för deras frågor i samhällsdebatten ökar om de hindrar en trovärdig nyhetstidning som Lärarnas tidning att avslöja och berätta om skolans verklighet utifrån medlemmarnas perspektiv?
Egentligen handlar det om medlemssyn och tilltal. Om medlemmen ses som konsument av organisationens erbjudanden behövs bara snygga broschyrer och säljande envägskommunikation. Om medlemmen istället ses som en medskapare som är delaktig i fackförbundets kamp för bättre villkor på arbetsmarknaden etc. behövs arenor för en mångfald av röster, för bildning och debatt. Då behövs förstås modernt kommunikationsarbete men också en självständig journalistik som kan ge rum för medlemmarnas berättelser, som kan avslöja brister både på arbetsplatserna och i det egna fackförbundet.
Jag skulle vilja påstå att det var tack vare den självständiga medlemstidningen Kommunalarbetaren som fackförbundet Kommunal trots allt inte förlorade alla de medlemmar som blev upprörda när skandalen briserade. Genom att de arga och besvikna medlemmarna fick komma till tals och blev lyssnade på i deras egen medlemstidning upprätthölls en relation till facket. Dessutom lärde sig fackförbundet av dessa berättelser vad de måste förändra för att återupprätta ett förtroende hos sina medlemmar.
Fackföreningsrörelsen bär i sig på folkbildningsidén där åsiktsbrytning och kunskap är ledstjärnor och där demokrati är samtal lika mycket som beslutsfattande, en livshållning helt enkelt.
Idén att tala med en röst hör inte hemma här utan är en i grunden totalitär hållning. Tyvärr ser vi dessa auktoritära strömningar runtom i västvärlden i dag. Den fria journalistiken är hotad av Trump, Putin, Erdogan, Oban med flera.
Att lärarnas eget fackförbund i denna tid inte värnar den fria och självständiga journalistiken är djupt oroväckande och oändligt sorgligt.